Jag satt med hakan i händerna och bara blåstirrade. Det hörde liksom till den här tiden på dygnet. Ett visst tumult hördes dock nere från stranden vid fiskebåtarna, och efter en stund kom Dimitris upp med storfirren på en krok. Dagens fångst. Inte en tonfisk, utan någon annan ful tok till fisk. Lika motbjudande i sitt utseende som en braxen, fast mycket större.
– Vi måste ringa Slaktar-Vasilis!
Det dröjde inte länge innan han kom inrullande i halvfyllan. Det dammade i torrgruset bakom den lilla röda bilen. Han svängde in framför oss där jag och Giannis satt och tomglodde och pekade på fulfisken.
– Tí psári! Vilken jävel till fisk.
Vasilis verkade ha svårt att hitta bromspedalen vid själva parkeringsögonblicket och vara nära att köra över en turist, en solbrun donna i sina bästa år, klädd i en sån där tunn after-beach-klänning och nakna fötter i remmade lädersandaler. Hon trippade undan i sista stund. Vasilis gjorde entré med en torr cigarettstump i mungipan och smällde igen bildörren. Han kom mot oss och langade upp slaktarknivarna och en köttyxa på bordet med en smäll.
– Geia mas!
Allt tedde sig som ett avsnitt ur någon tecknad serie på Barnkanalen. "Farbror Vasilis vassa äventyr". Allt stämde. Möjligen bortsett från graden av berusning då. Men i övrigt – den svarta mustaschen, röda lillbilen, dammet, det slitna blåstället och de alldeles obefläckade gymnastikskorna i vitt.
– Bíra parakaló!
Fram med ölburkarna. Vi skålade och pratade skit. Han rullade mig en cigarrett. Sedan gav han sig på den där plattnosade monsterfisken.
Giannis bara skrattade och rökte. Väntade på en vän, sa han. En vän som aldrig kom.
Mer var det inte. Men det var nu, i detta ögonblick, som jag förstod varför jag överhuvudtaget gav mig ut på resor. Skälet till att jag kommit hit.
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 22 aug 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar