Kronan som försvann handlade ju mitt förra epos om, med priser som mer än ofta slutar på 99 för att vi tydligen ska tro att det är billigare än 100.
Jag minns hur fantasin liksom skenade när jag som barn bläddrade i Hobbexkatalogen. Ville så gärna ha den där lilla gubben som kunde göra rökringar, sparade 99 kronor och köpte till och med ett extra paket magiska cigaretter.
Så kom dagen. Paketet anlände. Men besvikelsen blev total. Efter fem minuter var jag less på den där fåniga figuren och hans bolmande. Dessutom luktade rökringarna fan och skit.
”Mycket naturtrogen, lurar även fackman.” Det var en standardformulering i Hobbex. Brorsan och jag gjorde det där till vårt gemensamma mantra, fnissade ”lurar även fackman” när reklam var så där uppenbart idiotisk.
Som att det på hudkrämen i badrummet står ”allergitestat”. Förklarade just för min äldsta dotter att, jovisst, den är nog säkerligen allergitestad. Bara det att reklammakarna enligt lag inte behöver redovisa resultatet av testet.
Den där hudkrämen kan således vara hur allergiframkallande som helst.
Och förutom då att reklamens språk är så fullkomligt korkat, ockuperar den dessutom allt mer utrymme. Jag tänker på en hätsk debatt om graffitin härom åren. Klottret ska bort! Men all reklam då? Vad är den att betrakta som?
Min stuga ser jag ju som en fristad från civilisationen, och medan jag stod där och borstade tänderna med just en sån tandkräm som påstods innehålla ”kylande kristaller”, ”sval mint” och dessutom ge ”en ny dimension av friskhet ” fick jag plötsligt nog. Jag spottade i handfatet och ville genast göra revolution. Jag skulle göra detta område, allt innanför tomtpålarna, reklamfritt. Jag skulle sudda bort varenda logotype, varenda indikation på produktplacering.
Full av entusiasm tog jag genast en runda i köket och vardagsrummet, men idén liksom dog inom loppet av en minut. Jag hade inte märkt det förut. Överallt; logotyper och korkade formuleringar. Prova bara att öppna kylskåpet så får ni se.
Överallt; klotter, klotter, klotter. Ända in i själen.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 18 sept 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar