onsdag 19 januari 2011

Usel barndom – konstnärens heliga bröd

Nu kräver jag en noggrann debatt om kulturen och föräldraskapet. Ja, ni vet, det här med barnuppfostran. För jag läser recension på recension här på allehanda kultursidor om lyckade författarskap, om kreatörer som slår sig fram genom mördande konkurrens. De är lyckade. De är konstnärerna som säljer, och älskas helhjärtat av sin publik. De har alla en gedigen historia att berätta. Ord som succé nämns ofta. Men vad som är utmärkande är att de alla har en sak gemensamt, en förbisedd framgångsfaktor som banat vägen för superkarriären:
Just det. De har alla haft en fruktansvärd barndom.
De har alla en förnedrande historia med föräldrar som brutit ner deras psyke och skändat deras personlighet.
Därför: ner med alla gulliga barnuppfostringsråd. Ner med allt prat om att omhulda sina barn, ge dem kärlek och respekt. Allt är ett missförstånd! Hör! Ska våra barn bli lyckade, åtminstone i kulturella sammanhang, måste vi genast ordna så att de får ett helvete. Det ska vara minst ett trauma eller två. Om dagen.
Slå en galge i huvudet och skrik till ditt barn.
– Det blir inget Leos Lekland! Aldrig ska du ens få se på en rutschkana. Aldrig mer i hela ditt liv!
De tar ju risgrynsgröten för given. För ungefär tretusende gången i rad kallar jag åter, som denna morgon, barnen ner för trappan. Jag ropar med vänlig stämma:
– Nu är det frukost. Bordet är dukat!
Ost och skinka, färskt bröd och flingor i filen. Grapefruktjuice i glasen. Tre tusen gånger, jag har räknat ut det. Tre tusen gånger har jag dukat till frukost. Men nu är det slut med det. Man måste ju tänka på barnens framtida karriärer.
Köp hem lite pornografiska alster och "råka" lämna dem framme!
– Festerna här hemma måste bli vildare!
Jag tog upp det med min hustru häromveckan.
– Annars är väl skilsmässa en bra idé, sa jag.
Inte för att vi bråkar eller stökar eller är otrogna mot varandra, utan för att det nog skulle göra barnen gott med lite uppslitande konflikter.
– Vi låtsasbråkar och skriker på varandra i ett halvår. Sedan ser vi till att det blir en riktigt dålig skilsmässa med vårdnadstvist i tingsrätten. Nån av oss kanske skulle flytta till Stockholm och sluta träffa barnen helt!?
För se! Här glittrar ju av julpynt. Hur ska det sluta? Nu tar vi ju med barnen på utlandsresor och tar långledigt i stugan på somrarna. Vi preparerar gröna, nyklippta gräsmattor där de får springa fritt med sina nakna barnfötter ett helt sommarlov.
Nej, STOPP! Vi har tänkt fel, och borde sälja stugan, flytta till ett utsatt område och förvandla hemmet till en knarkarkvart.
– Vi måste i vart fall börja supa mer, sa jag. Och när vi har festerna måste vi ignorera barnen, se till så att de lägger sig hungriga och utan att ha borstat tänderna.
– Det här vi sysslar med nu är alldeles för välordnat.
Freud, lyssna i din grav. Res dig! Stig upp! Vi har upptäck ett grovt fel i dina teorier.
– Vakna!
Jag har förstått nu. Det är det hetska traumat som är att rekommendera under barndomen.
Hur ska de annars kunna ha en chans att försörja sig när de blivit stora?
Pelle Lindblom


Publ. i NSD Kultur jan 2011 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar