När ett helt folk tröttnar och får nog

Jag hade precis återvänt till Albert Camus roman Främlingen då det började koka och sjuda i afrikanska Arabien. Nyheterna kom med förvåning. För vad hade väl vi i det kalla Norden brytt oss om norra Afrikas politik? De senaste decennierna hade väl allt brus och damm lagt sig efter de gamla ökenkrigen. Tunisien var ett land dit man reste för solens skull.

Som vanligt skämdes jag, för min okunnighet och mitt bristande engagemang.

Men ett fritt Arabien verkade vara en lika mycket dold dröm som ett fritt Östeuropa när det begav sig.

För jag minns 1989 då jag satt på en buss på väg till Prag. Egentligen var det bara en sån där surresa när hemmavid blivit en plåga med trasig vänskap och förstörda kärleksrelationer fick en bussresa på tvåhundratjugo mil att framstå som en befrielse.

Men det var inte jag som befriades, så mycket minns jag. För när jag kom fram till mitt okunnighetens Tjeckoslovakien hängde frihetens fanor från var och vartannat fönster. Jag frågade spöklika taxichaufförer om vägen till jourkliniken, för jag hade drabbats av dubbelsidig öroninflammation och hade inte mycket tankar över annat än för mitt eget lidande. Men jag såg alla dessa fanor och frågade. Allas ögon lyste av längtan efter befrielse.

Jag hade fått nys om någon slags begivenhet uppe vid gamla borgen också, och masade mig dit med hjälp av två magnecyl. Jag begrep ingenting, som vanligt, men fann mig ståendes mitt i en folkmassa med hundratusentals människor som sökt sig ut från sina garderober och tofflor. De hade lämnat makaronkoken, stängt av spisplattan och gått dit bara för att höra Vaclav Havel svära presidenteden. Året var 1989 och muren i öst hade precis fallit utan att någon alls verkade ha kunnat förutspå det hela.

Allt var en gåta.

Numera var demonstrationstågen hemma i Sverige mestadels ett slags skämt. Några tiotal personer vandrade längs Storgatan i hopp om att NSD och några andra medier skulle uppmärksamma det hela och ge det legitimitet. Själva idén och kraften med ett folkligt uppror var liksom bortglömt, i vart fall i en snöig stad som Luleå en vanlig onsdag i januari.

Först på den där öronvärkande vinterdagen i Prag förstod jag på allvar, och för första gången, kraften i när ett helt folk tröttnar och får nog. En gåtfull mognad uppstår hemma i städskrubben i vilken sliten lägenhet som helst. Ingen greppar vad som händer, inte förrän i samma ögonblick som det sker. Man häller tre decieliter snabbmakaroner ner i ett kokande vatten i skenet av en 40-wattslampa och har plötsligt fått nog av diktatorers rädda påhitt. Den unkna lukten av makt tar över och gör att alla gamla tankesätt härsknar.

Jag tänker ofta på fanorna där i Prag och kraften när ett helt folk plötsligt vägrar marschera på order. Jag undrar hur de har det nu, alla som jag pratade med i den där massiva folksamlingen, och om de börjat koka makaroner igen. Samtidigt föds mitt naiva hopp, att det som händer i Tunisien och Egypten är en början, fött ur samma kraft som leder till ett fritt Arabien – till en tid då Islam slutar användas som täckmantel för despoter och i stället finner en annan väg till kärlek och befrielse.

Men som sagt, det är bara mitt naiva hopp.

Pelle Lindblom 

Publ. i NSD Kultur jan 2011