onsdag 21 augusti 2013

Göran Hägglund som Terminator

Allt ont ska förgås, och om de svenska barnen ska cykla ihjäl sig så ska de i alla fall ha hjälm på sig.
Min tes bygger alltså på att vi är mitt i ett smygtotalitärt tidevarv där samhällskroppen ska skyddas från sina medborgare. Staten blir ett väsen i sig. Det är egentligen ett ganska absurt lappkast. I dystopierna brukar ju människan och maskinen stå mot varandra. Som i Terminator. Men konflikten blev en annan – samhällskropp kontra individ.
Nu när valåret smygstartat och kristdemokraternas Göran Hägglund talade häromveckan blev jag mäkta förvånad. Denne liberal har ju upprepat mantrat att politikerna ska hålla sig undan och inte lägga sig i hur folk lever sina liv. Men samme man föreslog nu att nyblivna föräldrar borde skickas på familjerådgivning – genom statens försorg.
Hägglund är ju i undertexten missnöjd svenskens familjeliv. Varför annars skicka menigheten raka spåret från BB till terapin, till korrigeringsanstalten? Förmodligen tycker han att skilsmässorna är för många. Eller nåt annat.
Det tycker jag också. Alltså att skilsmässorna är många. Och att svensken gärna ser staten som storförälder. Det går inflation i vårdnadstvisterna. Den uppfattningen får i alla fall jag som nämndeman i tingsrätten. Allt oftare möter jag föräldrar som strider med kniv och yxa...och överlåter till mig (domstolen och staten) att bestämma i vilken spjälsäng lilla Amanda ska sova. Det är skamligt. Obehagligt. Svensken skulle må bra av självrannsakan och ett mindre polygamiskt beteende. Men tvångsterapi – nej, tack.
Därför ska Hägglunds förslag inte ses som någon vänlig gest, utan som ännu ett totalitärt kontrollspektakel. Liberalerna framstår allt mer som sociala kvasistalinister. Nervösa och klåfingriga. Så fort ett problem uppdagas ska en ny lag träda i kraft, och den sociala ingenjörskonsten åkallas.
Sedan in med övervakningskameror i hemmen så att Hägglund och di andra kan kontrollera att vi uppför oss.
Nästa steg blir väl ett folkpartiförslag om föräldralegitimation.

Pelle Lindblom


Publicerat på NSD Kultur130821

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar