torsdag 14 november 2013
onsdag 13 november 2013
Jag vill stå naken och utan förklädnad
Så sitter jag där under granriset och håller mig undan NSA, Ipred och liknande förkortningar. Men det börjar bli lite kallt om rumpan.
Å andra sidan kanske ni minns Anders Karlsson. Han som blev av med rektorsjobbet för att ha poserat med skjortan uppknäppt, och för att han var med i någon facebookgrupp, ”vi som gillar sex” eller någonting liknande.
Feministerna har ju sina stödstrumpor. Så jag ville inte vara sämre och lade genast, som en sympatiaktion, ut en bild på mig själv i bar överkropp.
Och eftersom jag tröttnat på att sitta under granriset börjar jag fundera på om inte motdraget till övervakningshysterin är att just knäppa upp allas våra skjortor.
Fenomenet som uppstått med digitaliseringen är ju att det privata jaget hamnat i konflikt med det offentliga. Det som tidigare doldes bakom rullgardiner har blivit mer synligt.
Man kan förmoda att Anders Karlsson inte bara var med i en oskyldig facebookgrupp, utan att han troligen gillar sex på riktigt. Ja, förmodligen är majoriteten av alla som jobbar inom skolan förtjusta i sex, även andra rektorer.
Eftersom jag har två barn som avlats den naturliga vägen kan man med viss logik även föra i bevis att jag haft samlag åtminstone två gånger. Men om detaljer hur detta skedde i praktiken – och lite till av allas våra privata vanor och böjelser – publiceras digitalt...ja då verkar det som om hyperortodox moralism slår till som en massiv slägga.
Han har sex! Åh, så suspekt! Utfrysning! Avsked!
Redan som tonåring ställde jag mig frågan: Varför är denna kultur så rädd för det explicita? Alla vet om det, men ingen får tala om det. Inget får synas. Vad är det för fånig livslögn?
Jag vill leva i sanning.
Därför skulle jag tvärtom vilja byta skola om det framkom att alla där var puritaner som aldrig druckit en flaska lördagsvin eller aldrig haft sex. Det vore ju...tämligen onormalt!
I stället för denna dubbelmoral borde vi alltså svara med öppenhet. Vräk ut allt på ett bräde. Så att även de dolda övervakarna ingenting längre har att spionera på. Och sluta med häxjakt på normalt beteende.
Som Walt Whitman skaldar, det är min livsdevis:
”Jag ska gå ner till stranden, stå naken och utan förklädnad.”
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 13 nov 2013
Å andra sidan kanske ni minns Anders Karlsson. Han som blev av med rektorsjobbet för att ha poserat med skjortan uppknäppt, och för att han var med i någon facebookgrupp, ”vi som gillar sex” eller någonting liknande.
Feministerna har ju sina stödstrumpor. Så jag ville inte vara sämre och lade genast, som en sympatiaktion, ut en bild på mig själv i bar överkropp.
Och eftersom jag tröttnat på att sitta under granriset börjar jag fundera på om inte motdraget till övervakningshysterin är att just knäppa upp allas våra skjortor.
Fenomenet som uppstått med digitaliseringen är ju att det privata jaget hamnat i konflikt med det offentliga. Det som tidigare doldes bakom rullgardiner har blivit mer synligt.
Man kan förmoda att Anders Karlsson inte bara var med i en oskyldig facebookgrupp, utan att han troligen gillar sex på riktigt. Ja, förmodligen är majoriteten av alla som jobbar inom skolan förtjusta i sex, även andra rektorer.
Eftersom jag har två barn som avlats den naturliga vägen kan man med viss logik även föra i bevis att jag haft samlag åtminstone två gånger. Men om detaljer hur detta skedde i praktiken – och lite till av allas våra privata vanor och böjelser – publiceras digitalt...ja då verkar det som om hyperortodox moralism slår till som en massiv slägga.
Han har sex! Åh, så suspekt! Utfrysning! Avsked!
Redan som tonåring ställde jag mig frågan: Varför är denna kultur så rädd för det explicita? Alla vet om det, men ingen får tala om det. Inget får synas. Vad är det för fånig livslögn?
Jag vill leva i sanning.
Därför skulle jag tvärtom vilja byta skola om det framkom att alla där var puritaner som aldrig druckit en flaska lördagsvin eller aldrig haft sex. Det vore ju...tämligen onormalt!
I stället för denna dubbelmoral borde vi alltså svara med öppenhet. Vräk ut allt på ett bräde. Så att även de dolda övervakarna ingenting längre har att spionera på. Och sluta med häxjakt på normalt beteende.
Som Walt Whitman skaldar, det är min livsdevis:
”Jag ska gå ner till stranden, stå naken och utan förklädnad.”
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 13 nov 2013
onsdag 30 oktober 2013
En erotik med kvinnan i fokus
Mitt i allt suckande i tillvaron kom jag plötsligt att tänka på Tao, och hur andefattig västvärlden tycktes anno 2013. Med alla sina ätstörningar. Alla olyckliga människor. All gråhet. Och rädsla. Ett trevande i skuggan av kommersialiserade schabloner – inte minst om hur kärleken borde te sig.
Tänk bara på alla patetiska filmkyssar, eller alla dessa amerikanska samlag under tunna lakan.
Det var då jag kom att tänka på den kinesiska filosofin, och boken jag läste som nybliven älskare i slutet på 70-talet: Kärlekens Tao av Jolan Chang.
Var den verkligen så bra som jag mindes den, eller hade mitt minne tapetserat om och förskönat alltihop?
Jag letar. Men boken är försvunnen. Kanske blev den kvar hos någon älskarinna i någon hastig kartongskilsmässa.
På biblioteket är den utlånad, men så i förra veckan kom plinget i mejlboxen. Boken har kommit!
Jag har ju hört mycket förakt uttalas om porren genom åren, och att många sökt efter den alternativa, jämställda skildringen av erotiken. Och även om Changs bok tycks rikta sig främst till män i heterosexuella relationer, måste jag säga att det är den mest fantastiska och feministiska bok om erotik jag någonsin tagit del av.
Om alla män var taoister slapp vi våldtäkter. Det är min sanna övertygelse. Den man som följer Tao har hela sitt fokus på kvinnan och hennes njutning. Och vill man certifiera detta i moderna hbtqxyz-termer får man väl läsa ”kvinnan” som ”partnern”.
Egentligen är principen enkel. För hälsa, lust och njutning ska mannen, förutom att lusta kvinnan, även lära sig att kontrollera sin sädesavgång. Han ska älska ofta, men inte ejakulera mer än kanske någon gång i månaden. Detta för att han ska kunna vara en uthållig älskare och samtidigt hålla sig frisk.
Enligt Jolan Chang växte filosofin fram i Kina under en period då kvinnans ställning var nästan jämlik mannens, men att samhället under Han-dynastin blev mer patriarkalt. I och med Sui-dynastin (589-618 e.Kr.) kom, som han skriver, det totala sammanbrottet för harmoni mellan män och kvinnor.
Förmodligen är det där även vi befinner oss, i västerlandet. Vi borde förstås göra revolt mot detta, infiltrationen av kommersiellt slafs med stereotypa idéer om eros. Det som behövs är mera Tao – harmoni, njutning och sammansmältning.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 30 okt 2013
Tänk bara på alla patetiska filmkyssar, eller alla dessa amerikanska samlag under tunna lakan.
Det var då jag kom att tänka på den kinesiska filosofin, och boken jag läste som nybliven älskare i slutet på 70-talet: Kärlekens Tao av Jolan Chang.
Var den verkligen så bra som jag mindes den, eller hade mitt minne tapetserat om och förskönat alltihop?
Jag letar. Men boken är försvunnen. Kanske blev den kvar hos någon älskarinna i någon hastig kartongskilsmässa.
På biblioteket är den utlånad, men så i förra veckan kom plinget i mejlboxen. Boken har kommit!
Jag har ju hört mycket förakt uttalas om porren genom åren, och att många sökt efter den alternativa, jämställda skildringen av erotiken. Och även om Changs bok tycks rikta sig främst till män i heterosexuella relationer, måste jag säga att det är den mest fantastiska och feministiska bok om erotik jag någonsin tagit del av.
Om alla män var taoister slapp vi våldtäkter. Det är min sanna övertygelse. Den man som följer Tao har hela sitt fokus på kvinnan och hennes njutning. Och vill man certifiera detta i moderna hbtqxyz-termer får man väl läsa ”kvinnan” som ”partnern”.
Egentligen är principen enkel. För hälsa, lust och njutning ska mannen, förutom att lusta kvinnan, även lära sig att kontrollera sin sädesavgång. Han ska älska ofta, men inte ejakulera mer än kanske någon gång i månaden. Detta för att han ska kunna vara en uthållig älskare och samtidigt hålla sig frisk.
Enligt Jolan Chang växte filosofin fram i Kina under en period då kvinnans ställning var nästan jämlik mannens, men att samhället under Han-dynastin blev mer patriarkalt. I och med Sui-dynastin (589-618 e.Kr.) kom, som han skriver, det totala sammanbrottet för harmoni mellan män och kvinnor.
Förmodligen är det där även vi befinner oss, i västerlandet. Vi borde förstås göra revolt mot detta, infiltrationen av kommersiellt slafs med stereotypa idéer om eros. Det som behövs är mera Tao – harmoni, njutning och sammansmältning.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 30 okt 2013
onsdag 16 oktober 2013
USA tickar som en bomb
Jag är orolig, bekymrad. Medan ekonomiska bedömare mestadels tycks ägna sig åt månadsrapporter tickar en bomb i bakgrunden. När den briserat kommer många att undra:
– Vad hände?
– Varför sa ingen nåt?
Men nu säger jag det. Så ingen kan klaga i efterhand. Att bomben snart exploderar. I USA. Och att smällen blir så stor att den skakar hela världen.
Men den här gången är det inte Al Qaida. Denna gång har stubintråden tänts av amerikanerna själva.
För turbulensen kring USA:s skuldtak är egentligen bara vårtan på vildsvinets näsa. Om USA nu löser det akuta i veckan kvarstår ändå grundproblemet. Den enorma statsskulden.
Men det är som om de flesta blundar för detta och hoppas på en söt, liten högkonjunktur som frälsning. Som i historien om frun som kommer in med sin man till läkaren och säger:
– Hjälp oss. Min man är galen, tror han är en höna.
– Vi får bota honom, säger doktorn.
– Nej, nej! Det går inte, för vi behöver äggen.
Samma logik tycks råda kring den monetära ordningen. Någonting är uppenbart galet, men ingen vill ta itu med det hela. För alla behöver...dollarn.
När ekonomiexperterna inte ens kan förutsäga det uppenbara, som den grekiska krisen, får väl jag som kulturskribent viska i kulissen. Ni får själva bedöma min trovärdighet.
Grundproblemet som lett till bugetkrisen är att staten USA länge levt på lånade pengar. Upplåningen är enorm och galopperar. Här handlar det inte om småpotatis. Om två år beräknas USA:s statsskuld vara uppe i ofattbara 20 biljoner dollar. Den motsvarar redan nu nära 100 procent av landets bnp.
Tidigare sas det att skulden inte var nåt större problem då den i huvudsak var inhemsk. Alltså att USA var skyldig sina egna medborgare. Men nu finns uppgifter om att utlandsskulden växer. Att länder som Kina och Japan numera kanske äger så mycket som en fjärdedel av skuldsedlarna.
Fast om man gräver djupare visar det sig förmodligen att allt är invävt som ett virus i alla länders banksystem. Om den lilla grekiska krisen sved, så får ni själva lista ut vad som händer när USA:s ekonomi – inom kanske tio år eller så – ruttnat helt. Betalning inställd.
Då.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 16 okt 2013
– Vad hände?
– Varför sa ingen nåt?
Men nu säger jag det. Så ingen kan klaga i efterhand. Att bomben snart exploderar. I USA. Och att smällen blir så stor att den skakar hela världen.
Men den här gången är det inte Al Qaida. Denna gång har stubintråden tänts av amerikanerna själva.
För turbulensen kring USA:s skuldtak är egentligen bara vårtan på vildsvinets näsa. Om USA nu löser det akuta i veckan kvarstår ändå grundproblemet. Den enorma statsskulden.
Men det är som om de flesta blundar för detta och hoppas på en söt, liten högkonjunktur som frälsning. Som i historien om frun som kommer in med sin man till läkaren och säger:
– Hjälp oss. Min man är galen, tror han är en höna.
– Vi får bota honom, säger doktorn.
– Nej, nej! Det går inte, för vi behöver äggen.
Samma logik tycks råda kring den monetära ordningen. Någonting är uppenbart galet, men ingen vill ta itu med det hela. För alla behöver...dollarn.
När ekonomiexperterna inte ens kan förutsäga det uppenbara, som den grekiska krisen, får väl jag som kulturskribent viska i kulissen. Ni får själva bedöma min trovärdighet.
Grundproblemet som lett till bugetkrisen är att staten USA länge levt på lånade pengar. Upplåningen är enorm och galopperar. Här handlar det inte om småpotatis. Om två år beräknas USA:s statsskuld vara uppe i ofattbara 20 biljoner dollar. Den motsvarar redan nu nära 100 procent av landets bnp.
Tidigare sas det att skulden inte var nåt större problem då den i huvudsak var inhemsk. Alltså att USA var skyldig sina egna medborgare. Men nu finns uppgifter om att utlandsskulden växer. Att länder som Kina och Japan numera kanske äger så mycket som en fjärdedel av skuldsedlarna.
Fast om man gräver djupare visar det sig förmodligen att allt är invävt som ett virus i alla länders banksystem. Om den lilla grekiska krisen sved, så får ni själva lista ut vad som händer när USA:s ekonomi – inom kanske tio år eller så – ruttnat helt. Betalning inställd.
Då.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 16 okt 2013
onsdag 2 oktober 2013
Stjärnor som faller tungt
Jag svor en ed för länge sedan att inte skriva om tv, eftersom det ju står utanför det sanna livet att glo på en skärm och bli serverad mald lever. Men ingen regel utan undantag...eftersom jag hungrigt väntar på andra säsongen av HBO:s The Newsroom.
Serien handlar om nyhetsankaret Will McAvoy. Tv om tv, med andra ord.
Ni kanske tror att jag gillar detta eftersom jag är journalist. Men vad som egentligen fångar är skildringen av relationen chef och medarbetare.
McAvoy är osedvanligt skicklig på sitt jobb, men är ingen enkel figur att handskas med.
Det slår mig att detta måste vara ett oerhört vanligt scenario på allas våra arbetsplatser. Fast i konflikträdda Sverige hade nog Will McAvoy varit utmanövrerad och uppsagt sedan länge.
För det är ju något av ett likhetstecken, detta med att extremt kreativa medarbetare samtidigt är excentriker. Och sådana är inte så lättledda.
Tänk efter själv. Hur gick det för den där typen som gjorde ett sjuhelvetes bra jobb, men ofta hamnade i konflikt med chefen?
I åtta fall av tio, skulle jag spå, blev relationen antagonistisk. Chefen klarade inte riktigt av att handskas med `sjuhelvetes duktig excentriker´. Maktkamp uppstod, och denna stjärna hamnade till slut i någon källare, eller blev rent av kickad. I värsta fall slutade resan på en parkbänk. Ja, inte då för chefen.
Sorgliga äro en del slut för de riktigt duktiga, men lagom besvärliga.
Ära går till de chefer som kan tygla och stimulera, och har förmåga att nå funktionalitet i konflikterna.
Hur är det för dig? Är chefen din protagonist eller din antagonist?
Ledaren är upphöjd i våra hierarkiska system. Men tål hon analysen? I fiktionen står nyhetschefen Charlie Skinner bakom sin bångstyrige Will McAvoy. Men det är inte lätt. Spänningen som uppstår är vad som gör tv-dramat så sevärt.
Frågan är hur du som chef agerar: Får dina bångstyriga stjärnor blomstra, eller kvävs genialiteten med makt?
Jag skulle tro att det sistnämnda är vanligare. I värsta fall blir bara en blek och ack så lydig arbetsgrupp kvar.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 2 okt 2013
Serien handlar om nyhetsankaret Will McAvoy. Tv om tv, med andra ord.
Ni kanske tror att jag gillar detta eftersom jag är journalist. Men vad som egentligen fångar är skildringen av relationen chef och medarbetare.
McAvoy är osedvanligt skicklig på sitt jobb, men är ingen enkel figur att handskas med.
Det slår mig att detta måste vara ett oerhört vanligt scenario på allas våra arbetsplatser. Fast i konflikträdda Sverige hade nog Will McAvoy varit utmanövrerad och uppsagt sedan länge.
För det är ju något av ett likhetstecken, detta med att extremt kreativa medarbetare samtidigt är excentriker. Och sådana är inte så lättledda.
Tänk efter själv. Hur gick det för den där typen som gjorde ett sjuhelvetes bra jobb, men ofta hamnade i konflikt med chefen?
I åtta fall av tio, skulle jag spå, blev relationen antagonistisk. Chefen klarade inte riktigt av att handskas med `sjuhelvetes duktig excentriker´. Maktkamp uppstod, och denna stjärna hamnade till slut i någon källare, eller blev rent av kickad. I värsta fall slutade resan på en parkbänk. Ja, inte då för chefen.
Sorgliga äro en del slut för de riktigt duktiga, men lagom besvärliga.
Ära går till de chefer som kan tygla och stimulera, och har förmåga att nå funktionalitet i konflikterna.
Hur är det för dig? Är chefen din protagonist eller din antagonist?
Ledaren är upphöjd i våra hierarkiska system. Men tål hon analysen? I fiktionen står nyhetschefen Charlie Skinner bakom sin bångstyrige Will McAvoy. Men det är inte lätt. Spänningen som uppstår är vad som gör tv-dramat så sevärt.
Frågan är hur du som chef agerar: Får dina bångstyriga stjärnor blomstra, eller kvävs genialiteten med makt?
Jag skulle tro att det sistnämnda är vanligare. I värsta fall blir bara en blek och ack så lydig arbetsgrupp kvar.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 2 okt 2013
onsdag 18 september 2013
”Mycket naturtrogen, lurar även fackman”
Kronan som försvann handlade ju mitt förra epos om, med priser som mer än ofta slutar på 99 för att vi tydligen ska tro att det är billigare än 100.
Jag minns hur fantasin liksom skenade när jag som barn bläddrade i Hobbexkatalogen. Ville så gärna ha den där lilla gubben som kunde göra rökringar, sparade 99 kronor och köpte till och med ett extra paket magiska cigaretter.
Så kom dagen. Paketet anlände. Men besvikelsen blev total. Efter fem minuter var jag less på den där fåniga figuren och hans bolmande. Dessutom luktade rökringarna fan och skit.
”Mycket naturtrogen, lurar även fackman.” Det var en standardformulering i Hobbex. Brorsan och jag gjorde det där till vårt gemensamma mantra, fnissade ”lurar även fackman” när reklam var så där uppenbart idiotisk.
Som att det på hudkrämen i badrummet står ”allergitestat”. Förklarade just för min äldsta dotter att, jovisst, den är nog säkerligen allergitestad. Bara det att reklammakarna enligt lag inte behöver redovisa resultatet av testet.
Den där hudkrämen kan således vara hur allergiframkallande som helst.
Och förutom då att reklamens språk är så fullkomligt korkat, ockuperar den dessutom allt mer utrymme. Jag tänker på en hätsk debatt om graffitin härom åren. Klottret ska bort! Men all reklam då? Vad är den att betrakta som?
Min stuga ser jag ju som en fristad från civilisationen, och medan jag stod där och borstade tänderna med just en sån tandkräm som påstods innehålla ”kylande kristaller”, ”sval mint” och dessutom ge ”en ny dimension av friskhet ” fick jag plötsligt nog. Jag spottade i handfatet och ville genast göra revolution. Jag skulle göra detta område, allt innanför tomtpålarna, reklamfritt. Jag skulle sudda bort varenda logotype, varenda indikation på produktplacering.
Full av entusiasm tog jag genast en runda i köket och vardagsrummet, men idén liksom dog inom loppet av en minut. Jag hade inte märkt det förut. Överallt; logotyper och korkade formuleringar. Prova bara att öppna kylskåpet så får ni se.
Överallt; klotter, klotter, klotter. Ända in i själen.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 18 sept 2013
Jag minns hur fantasin liksom skenade när jag som barn bläddrade i Hobbexkatalogen. Ville så gärna ha den där lilla gubben som kunde göra rökringar, sparade 99 kronor och köpte till och med ett extra paket magiska cigaretter.
Så kom dagen. Paketet anlände. Men besvikelsen blev total. Efter fem minuter var jag less på den där fåniga figuren och hans bolmande. Dessutom luktade rökringarna fan och skit.
”Mycket naturtrogen, lurar även fackman.” Det var en standardformulering i Hobbex. Brorsan och jag gjorde det där till vårt gemensamma mantra, fnissade ”lurar även fackman” när reklam var så där uppenbart idiotisk.
Som att det på hudkrämen i badrummet står ”allergitestat”. Förklarade just för min äldsta dotter att, jovisst, den är nog säkerligen allergitestad. Bara det att reklammakarna enligt lag inte behöver redovisa resultatet av testet.
Den där hudkrämen kan således vara hur allergiframkallande som helst.
Och förutom då att reklamens språk är så fullkomligt korkat, ockuperar den dessutom allt mer utrymme. Jag tänker på en hätsk debatt om graffitin härom åren. Klottret ska bort! Men all reklam då? Vad är den att betrakta som?
Min stuga ser jag ju som en fristad från civilisationen, och medan jag stod där och borstade tänderna med just en sån tandkräm som påstods innehålla ”kylande kristaller”, ”sval mint” och dessutom ge ”en ny dimension av friskhet ” fick jag plötsligt nog. Jag spottade i handfatet och ville genast göra revolution. Jag skulle göra detta område, allt innanför tomtpålarna, reklamfritt. Jag skulle sudda bort varenda logotype, varenda indikation på produktplacering.
Full av entusiasm tog jag genast en runda i köket och vardagsrummet, men idén liksom dog inom loppet av en minut. Jag hade inte märkt det förut. Överallt; logotyper och korkade formuleringar. Prova bara att öppna kylskåpet så får ni se.
Överallt; klotter, klotter, klotter. Ända in i själen.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 18 sept 2013
onsdag 4 september 2013
Ett verkligt superklipp!
Den här krönikan handlar om en krona som på ett nästan övernaturligt sätt försvunnit, spårlöst. En enda krona visserligen, men den är helt avdunstad.
Allt började vid köksbordet. Nu ska man i och för sig vara lite misstänksam mot just köksbordsfilosofier. De kan bli en aning introverta, navelskådande.
Men hursomhelst satt jag och bläddrade förstrött i ett reklamblad.
Någonting som namngavs som gediget kostade 179 kronor. Sedan en lampa för 399. Klinker för 299. Färgburk 399. En annan vara 169.
Det fortsatte med 119, 299, 3399 och 3499.
Märkligt. Alltså att nästan alla varor verkade ha tappat en krona. Jag menar, det mest självklara vore ju att säga att den där gräsklipparen går för priset av 3500 kronor.
Men en krona hade konstigt nog hamnat på vift.
Ockult, tänkte jag och tog ett annat blad.
Samma sak: Madrass 299 kronor, muffinsform 49, knivset 39.
Jag började peka och sjunga halleluja.
– Kolla, det kostar under 40 kronor!
Tänk dessutom att gräsklipparen kostade snäppet under tretusenfemhundra. Bara 3499, het fantastiskt! Dyrare produkter, såg jag i ett annat blad, hade tappat en hel femma.
– Kolla! En tvättmaskin för endast 9995!
På eftermiddagen fick jag sedan en nästan religiös uppenbarelse. Jag skulle nämligen köpa en tub tandkräm. Kassapersonalen talade i tungor. Och se! Det glänste och glittrade så att jag nästan svimmade. Det var rea, hela 125 ml för hedervärda 17 kronor. Jag böjde mig fram, och det var då det hände. Jag fick syn på tubens vackra inskription, kursiverat i rött på skimrande blå bakgrund. Dessutom liksom exploderade en kvadrat, och ut strömmade vita kristaller i ett sken av ljus. Nu började jag förstå vilket enormt klipp jag gjort.
Av texten kunde jag nämligen utläsa att tuben innehöll ”kylande kristaller”, ”sval mint”, och textat med versaler stod det ”EN NY DIMENSION AV FRISKHET”.
Det här är ju så fantastiskt att jag nog inte vågar öppna tuben utan att ha ett sånt där skydd för ögonen som svetsare har.
Och allt detta för bara 17 kronor.
– Halleluja!
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130904
Allt började vid köksbordet. Nu ska man i och för sig vara lite misstänksam mot just köksbordsfilosofier. De kan bli en aning introverta, navelskådande.
Men hursomhelst satt jag och bläddrade förstrött i ett reklamblad.
Någonting som namngavs som gediget kostade 179 kronor. Sedan en lampa för 399. Klinker för 299. Färgburk 399. En annan vara 169.
Det fortsatte med 119, 299, 3399 och 3499.
Märkligt. Alltså att nästan alla varor verkade ha tappat en krona. Jag menar, det mest självklara vore ju att säga att den där gräsklipparen går för priset av 3500 kronor.
Men en krona hade konstigt nog hamnat på vift.
Ockult, tänkte jag och tog ett annat blad.
Samma sak: Madrass 299 kronor, muffinsform 49, knivset 39.
Jag började peka och sjunga halleluja.
– Kolla, det kostar under 40 kronor!
Tänk dessutom att gräsklipparen kostade snäppet under tretusenfemhundra. Bara 3499, het fantastiskt! Dyrare produkter, såg jag i ett annat blad, hade tappat en hel femma.
– Kolla! En tvättmaskin för endast 9995!
På eftermiddagen fick jag sedan en nästan religiös uppenbarelse. Jag skulle nämligen köpa en tub tandkräm. Kassapersonalen talade i tungor. Och se! Det glänste och glittrade så att jag nästan svimmade. Det var rea, hela 125 ml för hedervärda 17 kronor. Jag böjde mig fram, och det var då det hände. Jag fick syn på tubens vackra inskription, kursiverat i rött på skimrande blå bakgrund. Dessutom liksom exploderade en kvadrat, och ut strömmade vita kristaller i ett sken av ljus. Nu började jag förstå vilket enormt klipp jag gjort.
Av texten kunde jag nämligen utläsa att tuben innehöll ”kylande kristaller”, ”sval mint”, och textat med versaler stod det ”EN NY DIMENSION AV FRISKHET”.
Det här är ju så fantastiskt att jag nog inte vågar öppna tuben utan att ha ett sånt där skydd för ögonen som svetsare har.
Och allt detta för bara 17 kronor.
– Halleluja!
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130904
onsdag 21 augusti 2013
Göran Hägglund som Terminator
Allt ont ska förgås, och om de svenska barnen ska cykla ihjäl sig så ska de i alla fall ha hjälm på sig.
Min tes bygger alltså på att vi är mitt i ett smygtotalitärt tidevarv där samhällskroppen ska skyddas från sina medborgare. Staten blir ett väsen i sig. Det är egentligen ett ganska absurt lappkast. I dystopierna brukar ju människan och maskinen stå mot varandra. Som i Terminator. Men konflikten blev en annan – samhällskropp kontra individ.
Nu när valåret smygstartat och kristdemokraternas Göran Hägglund talade häromveckan blev jag mäkta förvånad. Denne liberal har ju upprepat mantrat att politikerna ska hålla sig undan och inte lägga sig i hur folk lever sina liv. Men samme man föreslog nu att nyblivna föräldrar borde skickas på familjerådgivning – genom statens försorg.
Hägglund är ju i undertexten missnöjd svenskens familjeliv. Varför annars skicka menigheten raka spåret från BB till terapin, till korrigeringsanstalten? Förmodligen tycker han att skilsmässorna är för många. Eller nåt annat.
Det tycker jag också. Alltså att skilsmässorna är många. Och att svensken gärna ser staten som storförälder. Det går inflation i vårdnadstvisterna. Den uppfattningen får i alla fall jag som nämndeman i tingsrätten. Allt oftare möter jag föräldrar som strider med kniv och yxa...och överlåter till mig (domstolen och staten) att bestämma i vilken spjälsäng lilla Amanda ska sova. Det är skamligt. Obehagligt. Svensken skulle må bra av självrannsakan och ett mindre polygamiskt beteende. Men tvångsterapi – nej, tack.
Därför ska Hägglunds förslag inte ses som någon vänlig gest, utan som ännu ett totalitärt kontrollspektakel. Liberalerna framstår allt mer som sociala kvasistalinister. Nervösa och klåfingriga. Så fort ett problem uppdagas ska en ny lag träda i kraft, och den sociala ingenjörskonsten åkallas.
Sedan in med övervakningskameror i hemmen så att Hägglund och di andra kan kontrollera att vi uppför oss.
Nästa steg blir väl ett folkpartiförslag om föräldralegitimation.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur130821
Min tes bygger alltså på att vi är mitt i ett smygtotalitärt tidevarv där samhällskroppen ska skyddas från sina medborgare. Staten blir ett väsen i sig. Det är egentligen ett ganska absurt lappkast. I dystopierna brukar ju människan och maskinen stå mot varandra. Som i Terminator. Men konflikten blev en annan – samhällskropp kontra individ.
Nu när valåret smygstartat och kristdemokraternas Göran Hägglund talade häromveckan blev jag mäkta förvånad. Denne liberal har ju upprepat mantrat att politikerna ska hålla sig undan och inte lägga sig i hur folk lever sina liv. Men samme man föreslog nu att nyblivna föräldrar borde skickas på familjerådgivning – genom statens försorg.
Hägglund är ju i undertexten missnöjd svenskens familjeliv. Varför annars skicka menigheten raka spåret från BB till terapin, till korrigeringsanstalten? Förmodligen tycker han att skilsmässorna är för många. Eller nåt annat.
Det tycker jag också. Alltså att skilsmässorna är många. Och att svensken gärna ser staten som storförälder. Det går inflation i vårdnadstvisterna. Den uppfattningen får i alla fall jag som nämndeman i tingsrätten. Allt oftare möter jag föräldrar som strider med kniv och yxa...och överlåter till mig (domstolen och staten) att bestämma i vilken spjälsäng lilla Amanda ska sova. Det är skamligt. Obehagligt. Svensken skulle må bra av självrannsakan och ett mindre polygamiskt beteende. Men tvångsterapi – nej, tack.
Därför ska Hägglunds förslag inte ses som någon vänlig gest, utan som ännu ett totalitärt kontrollspektakel. Liberalerna framstår allt mer som sociala kvasistalinister. Nervösa och klåfingriga. Så fort ett problem uppdagas ska en ny lag träda i kraft, och den sociala ingenjörskonsten åkallas.
Sedan in med övervakningskameror i hemmen så att Hägglund och di andra kan kontrollera att vi uppför oss.
Nästa steg blir väl ett folkpartiförslag om föräldralegitimation.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur130821
onsdag 7 augusti 2013
Spionsamhället 2.0
Spriten får alltså inte förtäras utanför staketet, ej heller får svensken dansa för glatt utan övervakning av säkerhetsvakt. Ej heller ska föräldrar förtära alkohol inom en 500 meters radie från sina barn.
Frågan ställdes ju i och med operan om Enbomaffären som spelats i Boden i sommar: Vilket är nutidens spektakel, det som utspelas mitt framför ögonen på oss utan att vi tänker på det?
Spionsamhället 2.0.
Jag har svaret. Staten är inte alls nervös längre över om Johansson eldar med björkved i Unbyn och talar sig varm om Stalin rakt genom rökgången. Allt sådant är överspelat. Numera är det vårt sociala beteende som ska kontrolleras. Inte för glad. Inte för fri.
För att inte tala om den hotfulla sexualiteten. Brittiska staten har ju nyligen ombesörjt en kontroll av detta genom ett federalt porrfilter. Ingen nakenhet där inte.
Säga vad man vill om porren, men när staten filtrerar åt folket kan då i alla fall jag som liberal frihetsälskare inte tänka annat än på burka och talibaner. Totalitärt. Klåfingrigt. För att inte tala om britternas kameraövervakningshysteri. Åk till London – bli filmstjärna över en dag.
Trenden är samma i Sverige, men tar sig bara andra uttryck.
Som att barnen skyddas in absurdum. Allt ont ska förgås...så till den milda grad att många barn helt och hållet tappat sin riskbedömningsförmåga. Från vaggan till skolgården – allt är supersäkrat. Och skulle ett barn göra illa sig på en spik någonstans ska utredning göras. Vem har felat? Vem har tillåtit denna dödliga dyckert att sticka upp i tillvaron? För vi glömde visst säga till barnen:
– Du måste se dig för.
Det hemska är heller inte om ett barn cyklar omkull. Nej, det hemskaste av allt är om barnet saknade hjälm när det cyklade omkull. Då bör genast en anonym rapport skickas till den svenska moralpolisen.
Orosanmälan till socialtjänsten mot hjälmlösa föräldrar.
– Ja, vi känner oro...
...säger tjänstekvinnan i sitt diffusa utlåtande.
För barn behöver ju inte alls tänka med huvudet. Bara de har hjälm på sig.
– Ta på dig handskar, brukar jag säga till mina barn.
För det är ju med händerna de tar emot sig när de ramlar.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130724
Frågan ställdes ju i och med operan om Enbomaffären som spelats i Boden i sommar: Vilket är nutidens spektakel, det som utspelas mitt framför ögonen på oss utan att vi tänker på det?
Spionsamhället 2.0.
Jag har svaret. Staten är inte alls nervös längre över om Johansson eldar med björkved i Unbyn och talar sig varm om Stalin rakt genom rökgången. Allt sådant är överspelat. Numera är det vårt sociala beteende som ska kontrolleras. Inte för glad. Inte för fri.
För att inte tala om den hotfulla sexualiteten. Brittiska staten har ju nyligen ombesörjt en kontroll av detta genom ett federalt porrfilter. Ingen nakenhet där inte.
Säga vad man vill om porren, men när staten filtrerar åt folket kan då i alla fall jag som liberal frihetsälskare inte tänka annat än på burka och talibaner. Totalitärt. Klåfingrigt. För att inte tala om britternas kameraövervakningshysteri. Åk till London – bli filmstjärna över en dag.
Trenden är samma i Sverige, men tar sig bara andra uttryck.
Som att barnen skyddas in absurdum. Allt ont ska förgås...så till den milda grad att många barn helt och hållet tappat sin riskbedömningsförmåga. Från vaggan till skolgården – allt är supersäkrat. Och skulle ett barn göra illa sig på en spik någonstans ska utredning göras. Vem har felat? Vem har tillåtit denna dödliga dyckert att sticka upp i tillvaron? För vi glömde visst säga till barnen:
– Du måste se dig för.
Det hemska är heller inte om ett barn cyklar omkull. Nej, det hemskaste av allt är om barnet saknade hjälm när det cyklade omkull. Då bör genast en anonym rapport skickas till den svenska moralpolisen.
Orosanmälan till socialtjänsten mot hjälmlösa föräldrar.
– Ja, vi känner oro...
...säger tjänstekvinnan i sitt diffusa utlåtande.
För barn behöver ju inte alls tänka med huvudet. Bara de har hjälm på sig.
– Ta på dig handskar, brukar jag säga till mina barn.
För det är ju med händerna de tar emot sig när de ramlar.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130724
onsdag 24 juli 2013
Gud så jag skäms
Fördelen med att ha passerat 50 – brukar jag säga – är att man slutar skämmas. Men gud så jag skämdes.
Kvällen var ljum och vacker. Över 20 grader varmt, och lyckan satte sig i kroppen. En månghövdad publik på Kläppenteatern i Boden satt på teatern i väntan på premiären. Utanför fanns ett litet område där det såldes förplägnad. Några hade köpt sig ett glas vin eller en öl och tagit med sig till platsen i gradängen.
Plötsligt dyker en kvinna upp på scen och förkunnar:
– Ni som dricker vin eller öl måste genast gå ut till serveringsområdet. Alkoholtillståndet gäller bara där.
Men herregud du gamla och fria land i Norden! Låt folket ta en bärs. Jag kunde riktigt se framför mig hur gråklädd representant från Länsstyrelsen inspekterat och tydligt förklarat de rabiata svenska reglerna. Inget rödtjut utanför avgränsat område!
– Jag skäms, sa jag till min bänkkamrat. Hoppas att ingen turist från utlandet är här.
Nej, folk ska inte få vina hursomhelst.
Jag spelar ju i rockband, och tidigare i somras var vi på Klubbviken. En lika fantastisk kväll.
– Men folk får inte dansa.
Ja, det sades med viss ironi. Men det var faktiskt sant. För kvällen, som för övrigt var mycket städad, hade det inte inkallats någon säkerhetsvakt. Och reglerna föreskrev:
– Är det dans ska det vara vakt.
En folkpolis. Alla sket i det där och dansade i alla fall. Men vad är detta för ett frihetens land egentligen? En sådan överbyråkratisering. Totalitärt så det förslår. Kontrollera folket!
Och etter värre blir det. Hörde ni? På Almedalsveckan klev en annan grå byråkrat och professor i straffrätt fram, Madeleine Leijonhufvud, och föreslog att föräldrar som dricker inför sina barn ska straffas. Böter! Fängelse! Gärna med ett angiverisystem. Grannar får anmäla. Gå i fängelse utan att passera gå. Eller så får vi inrätta spritis. Där får barnen vara bland nykteristbyråkrater medan föräldrarna tar en fredagsdrink. Jamen så vansinnigt.
Ingen folköl vid grillen. Vad hade hon månne tänkt sig för promillegräns?
Som jag skäms.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130717
Kvällen var ljum och vacker. Över 20 grader varmt, och lyckan satte sig i kroppen. En månghövdad publik på Kläppenteatern i Boden satt på teatern i väntan på premiären. Utanför fanns ett litet område där det såldes förplägnad. Några hade köpt sig ett glas vin eller en öl och tagit med sig till platsen i gradängen.
Plötsligt dyker en kvinna upp på scen och förkunnar:
– Ni som dricker vin eller öl måste genast gå ut till serveringsområdet. Alkoholtillståndet gäller bara där.
Men herregud du gamla och fria land i Norden! Låt folket ta en bärs. Jag kunde riktigt se framför mig hur gråklädd representant från Länsstyrelsen inspekterat och tydligt förklarat de rabiata svenska reglerna. Inget rödtjut utanför avgränsat område!
– Jag skäms, sa jag till min bänkkamrat. Hoppas att ingen turist från utlandet är här.
Nej, folk ska inte få vina hursomhelst.
Jag spelar ju i rockband, och tidigare i somras var vi på Klubbviken. En lika fantastisk kväll.
– Men folk får inte dansa.
Ja, det sades med viss ironi. Men det var faktiskt sant. För kvällen, som för övrigt var mycket städad, hade det inte inkallats någon säkerhetsvakt. Och reglerna föreskrev:
– Är det dans ska det vara vakt.
En folkpolis. Alla sket i det där och dansade i alla fall. Men vad är detta för ett frihetens land egentligen? En sådan överbyråkratisering. Totalitärt så det förslår. Kontrollera folket!
Och etter värre blir det. Hörde ni? På Almedalsveckan klev en annan grå byråkrat och professor i straffrätt fram, Madeleine Leijonhufvud, och föreslog att föräldrar som dricker inför sina barn ska straffas. Böter! Fängelse! Gärna med ett angiverisystem. Grannar får anmäla. Gå i fängelse utan att passera gå. Eller så får vi inrätta spritis. Där får barnen vara bland nykteristbyråkrater medan föräldrarna tar en fredagsdrink. Jamen så vansinnigt.
Ingen folköl vid grillen. Vad hade hon månne tänkt sig för promillegräns?
Som jag skäms.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130717
onsdag 10 juli 2013
Hatet mot Aristoteles
Det var en gång en sån där sommarkväll då man på chans stoppar in en obekant film i spelaren och hoppas på det bästa.
Filmen var Bröllopsfotografen av Ulf Malmros som egentligen är alldeles utmärkt i sitt upplägg. Landsortsgrabben hamnar i storstadens överklass och blir impad. Ungefär som jag tänker mig prins Daniel från fagra Ockelbo. Bara det att vår protagonist möter en hjälte som visar honom bourgeoisiens förljugenhet.
Denne hjälte offrar sitt liv för konsten. Kvar står bröllopsfotografen, mogen att göra uppror mot den rike mannens lögner – helt i enlighet med Aristotelisk dramaturgi.
Uppgörelsen är nära. Det gäller bara för vår huvudperson att verkligen förstå det vi förstår – nämligen att hans nya liv bygger på ett enda stort packe lögner.
Men på något sätt smiter han ut bakvägen – på hjältens begravning till råga på allt. Läsarten faller nu snarast under rubriken: ”Ja, ja, lite lögner har väl ingen dött av.” Och hela konceptet ramlar mellan golvtiljorna, ner i spånet bland musskiten.
Vadan detta? tänker jag och stänger av tv:n.
Då slår det mig att det inte är första gången nutidens berättare spiller förakt över Aristoteles och den mångtusenåriga berättartraditionen. Som jag redan sagt, på teatern möter jag det gång på gång.
Även när jag undervisat på universitetet i Kreativt skrivande verkar många studenter lida av Aristotelisk allergi. Flertalet liksom skruvar sig. Nej här ska inte skrivas med ”rabiat struktur” som en av adepterna uttryckte det.
”Jag vill skriva fritt.”
Resultatet blir sällan bra. Knappast aldrig. Av samma anledning som vi inte ids skratta åt en historia som börjar med poängen. Hjärnan får helt enkelt ingen berättarorgasm.
Varför detta uppror mot dialektiken? Okunnighet, eller berättarens lathet? Ibland kanske det är så. En annan teori jag har är att den unga generationen helt enkelt missförstått principen eftersom de tittat för mycket på amerikansk slaktaraction. Klassisk struktur, men förutsägbart.
Det finns en längtan efter någonting nytt. Visst. Men lösningen är knappast att bara frångå dramaturgin. Sådant väcker ingen död get.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130710
Filmen var Bröllopsfotografen av Ulf Malmros som egentligen är alldeles utmärkt i sitt upplägg. Landsortsgrabben hamnar i storstadens överklass och blir impad. Ungefär som jag tänker mig prins Daniel från fagra Ockelbo. Bara det att vår protagonist möter en hjälte som visar honom bourgeoisiens förljugenhet.
Denne hjälte offrar sitt liv för konsten. Kvar står bröllopsfotografen, mogen att göra uppror mot den rike mannens lögner – helt i enlighet med Aristotelisk dramaturgi.
Uppgörelsen är nära. Det gäller bara för vår huvudperson att verkligen förstå det vi förstår – nämligen att hans nya liv bygger på ett enda stort packe lögner.
Men på något sätt smiter han ut bakvägen – på hjältens begravning till råga på allt. Läsarten faller nu snarast under rubriken: ”Ja, ja, lite lögner har väl ingen dött av.” Och hela konceptet ramlar mellan golvtiljorna, ner i spånet bland musskiten.
Vadan detta? tänker jag och stänger av tv:n.
Då slår det mig att det inte är första gången nutidens berättare spiller förakt över Aristoteles och den mångtusenåriga berättartraditionen. Som jag redan sagt, på teatern möter jag det gång på gång.
Även när jag undervisat på universitetet i Kreativt skrivande verkar många studenter lida av Aristotelisk allergi. Flertalet liksom skruvar sig. Nej här ska inte skrivas med ”rabiat struktur” som en av adepterna uttryckte det.
”Jag vill skriva fritt.”
Resultatet blir sällan bra. Knappast aldrig. Av samma anledning som vi inte ids skratta åt en historia som börjar med poängen. Hjärnan får helt enkelt ingen berättarorgasm.
Varför detta uppror mot dialektiken? Okunnighet, eller berättarens lathet? Ibland kanske det är så. En annan teori jag har är att den unga generationen helt enkelt missförstått principen eftersom de tittat för mycket på amerikansk slaktaraction. Klassisk struktur, men förutsägbart.
Det finns en längtan efter någonting nytt. Visst. Men lösningen är knappast att bara frångå dramaturgin. Sådant väcker ingen död get.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130710
onsdag 26 juni 2013
Det grekiska sladdret
Allt rasade utmed vägarna. Att ta sig upp till Olymbos var i stort sett att betrakta som ett självmordsuppdrag. Stora stenblock rasade ner på de av EU finansierade asfalteringarna.
Eller som Labros sa redan vid inträdet.
– For us good. But for you no, I think.
Han var alltid sådär koncis i sina uttalanden, med lite udda meningsbyggnad. Det blev aldrig någon diskussion.
Några år senare klättrar jag längs serpentinvägarna i en hyrd skruttbil. Och inser att Labros hade rätt. Eller också hade han helt fel...och fröken Hellas borde kanske ha hållit sig borta från de där asfalteringsbidragen.
Fjärde resdagen. Greklandsless. Det hände just denna kväll nere på hamnrestaurangen. Jag gick in i köket.
– Polí oréa, utbrast jag.
Tjuusigt.
– Gör i ordning nåt gott!
Jag sa det med en slags grekisk förtrolighet utan att fråga sådär svenskt `vad det skulle kosta´. Lita på ditt Grekland, tänkte jag och smaskade i mig några smårätter som egentligen alls inte var så märkvärdiga. Om man tänker efter. Det grekiska köket må ha lagt beslag på tzatzikin som sin egen. Men vad tror de?
Notan kom. Femhundra spänn för lite sladdrig kolokothákia och överfriterad zucchini!
Jag iddes inte ens klaga utan konstaterade bara:
Här kommer jag aldrig mer äta...och att älska Grekland är som att vara gift med en missbrukare med förnekelsesymptom.
Nog fattar jag att du vill backa dig ur krisen genom att övertrassera dina sladdriga, okryddade så kallade delikatesser. Men se dig omkring! Var är alla? Och jag bad aldrig ens taxichauffören om något kvitto heller, av den enkla anledningen att jag inte vill se människor få andnöd. För jag förstod att det var hans enda längre körning på veckor.
Men du måste förstå, min vän, att det inte fungerar för oss längre. Inte heller går det att ställa ut några vickiga stolar av flätad vass på någon knögglig betongplatta, servera surt vin på karaff och agera som om det vore en trestjärnig bodega.
Fjärde resdagen. Alltid samma sak. Jag grälar med fröken Hellas, men somnar ångerfull i hennes armar.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur
Eller som Labros sa redan vid inträdet.
– For us good. But for you no, I think.
Han var alltid sådär koncis i sina uttalanden, med lite udda meningsbyggnad. Det blev aldrig någon diskussion.
Några år senare klättrar jag längs serpentinvägarna i en hyrd skruttbil. Och inser att Labros hade rätt. Eller också hade han helt fel...och fröken Hellas borde kanske ha hållit sig borta från de där asfalteringsbidragen.
Fjärde resdagen. Greklandsless. Det hände just denna kväll nere på hamnrestaurangen. Jag gick in i köket.
– Polí oréa, utbrast jag.
Tjuusigt.
– Gör i ordning nåt gott!
Jag sa det med en slags grekisk förtrolighet utan att fråga sådär svenskt `vad det skulle kosta´. Lita på ditt Grekland, tänkte jag och smaskade i mig några smårätter som egentligen alls inte var så märkvärdiga. Om man tänker efter. Det grekiska köket må ha lagt beslag på tzatzikin som sin egen. Men vad tror de?
Notan kom. Femhundra spänn för lite sladdrig kolokothákia och överfriterad zucchini!
Jag iddes inte ens klaga utan konstaterade bara:
Här kommer jag aldrig mer äta...och att älska Grekland är som att vara gift med en missbrukare med förnekelsesymptom.
Nog fattar jag att du vill backa dig ur krisen genom att övertrassera dina sladdriga, okryddade så kallade delikatesser. Men se dig omkring! Var är alla? Och jag bad aldrig ens taxichauffören om något kvitto heller, av den enkla anledningen att jag inte vill se människor få andnöd. För jag förstod att det var hans enda längre körning på veckor.
Men du måste förstå, min vän, att det inte fungerar för oss längre. Inte heller går det att ställa ut några vickiga stolar av flätad vass på någon knögglig betongplatta, servera surt vin på karaff och agera som om det vore en trestjärnig bodega.
Fjärde resdagen. Alltid samma sak. Jag grälar med fröken Hellas, men somnar ångerfull i hennes armar.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur
onsdag 12 juni 2013
Kulturell tortyr, nej tack
Avslagen, nedslagen, utslagen. Jag hatar tävlingar. Framförallt när människor ska nagelfaras under förespeglingen att de bästa går vidare. Just i kulturträsket har jag länge konstaterat att det alls inte per automatik är de bästa som hyllas och lyckas. Falsksjungare av allehanda slag kan till och med få sina namn upptryckta på T-shirtar. Må så vara. Men mest hatar jag tävlingarna.
Nån tv-kanal ringde – tv 3 tror jag – och frågade om jag skulle ställa upp i deras talangjakt. Jag trodde det var nån polare som drev med mig. Men det var allvar.
– Är ni fullkomligt galna!
Gå och pissa.
Spektakel på spektakel där underhållningsvärdet inte består i att se vem som vinner. Nej, bara ett bisarrt gottande i att se de utslagna gråta i kulissen.
Du vann, jag försvann.
I söndags blev det förresten klart vilka åtta som kom in på teaterhögskolan i Luleå. Ett tack måste de ha...för att de stått ut med intagningsproceduren. Det här är Idol turbo-de-lux, ska ni veta, där 600 sökande slåss i en rad olika utslagningsprocedurer som spänner över dagar och veckor. Som en lång plåga, etter värre än tröttsamma melodifestivalen.
Därför måste konstateras att första utsorteringen i ett första skede inte alls ombesörjs av universitetsväsendet, utan är en procedur där arbetslösa med rika föräldrar premieras.
För hur ska en Stina Jakobsson i kassan på Willys överhuvudtaget kunna söka? Går det ens att få ledigt från jobbet så många dagar? Och hur få råd med alla resor och uppehälle? För de som var kvar till sista omgången var tvungna att själva bekosta en hel veckas övernattning.
Jag skulle aldrig ställa upp på ett sådant lotteri, än mindre på alla utslagningsmoment. Det ryktas till och med att en scenskola hållit avslutningsmiddag med de sista 16 sökande...och där offentliggjort vilka som kom in. Om ryktet är sant, då kan Tyra Banks slänga sig i väggen i förnedringshänseende.
Om alla dessa kulturfascistiska tortyrkamrar åtminstone kunde vara mindre utdragna. Detta sagt med en hälsning till alla 592 förlorare.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130612
Nån tv-kanal ringde – tv 3 tror jag – och frågade om jag skulle ställa upp i deras talangjakt. Jag trodde det var nån polare som drev med mig. Men det var allvar.
– Är ni fullkomligt galna!
Gå och pissa.
Spektakel på spektakel där underhållningsvärdet inte består i att se vem som vinner. Nej, bara ett bisarrt gottande i att se de utslagna gråta i kulissen.
Du vann, jag försvann.
I söndags blev det förresten klart vilka åtta som kom in på teaterhögskolan i Luleå. Ett tack måste de ha...för att de stått ut med intagningsproceduren. Det här är Idol turbo-de-lux, ska ni veta, där 600 sökande slåss i en rad olika utslagningsprocedurer som spänner över dagar och veckor. Som en lång plåga, etter värre än tröttsamma melodifestivalen.
Därför måste konstateras att första utsorteringen i ett första skede inte alls ombesörjs av universitetsväsendet, utan är en procedur där arbetslösa med rika föräldrar premieras.
För hur ska en Stina Jakobsson i kassan på Willys överhuvudtaget kunna söka? Går det ens att få ledigt från jobbet så många dagar? Och hur få råd med alla resor och uppehälle? För de som var kvar till sista omgången var tvungna att själva bekosta en hel veckas övernattning.
Jag skulle aldrig ställa upp på ett sådant lotteri, än mindre på alla utslagningsmoment. Det ryktas till och med att en scenskola hållit avslutningsmiddag med de sista 16 sökande...och där offentliggjort vilka som kom in. Om ryktet är sant, då kan Tyra Banks slänga sig i väggen i förnedringshänseende.
Om alla dessa kulturfascistiska tortyrkamrar åtminstone kunde vara mindre utdragna. Detta sagt med en hälsning till alla 592 förlorare.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130612
onsdag 29 maj 2013
Grekland förblöder
Κλειστά για την καλή. Stängt för gott. Såna skyltar kom upp allt oftare för nåt drygt år sedan. I konkursernas land. Snart befarar jag att skylten spikas upp redan i tullen.
För ett år sedan skrev jag om min oro för det sargade Grekland.
Förresten var det redan för sex år sedan. Krisen startade för länge sedan, allt var så uppenbart. Men ändå verkar det inte ha gått in i våra svenska skallar att hela södra Europa blöder.
Nej, förresten. Varför bry sig i det? De får väl skylla sig själva som inte arbetar och betalar skatt.
Minns min vän Labros Bratopuolos som med stor indignation förbannade mig för att jag hade lämnat lampan tänd i sovrummet.
– Vad gör du egentligen?
Så sa han på allvar för att jag slösat bort en tiondels kilowattimme på nattfjärilar. Men nu har många lampor slocknat för gott. Maria, Maria...
– Det är verkligen trist. Jag jobbar på en resebyrå i över nio timmar varje dag, lördagar också. Min lön...400 euro!
Sporadiskt lyckas jag hålla kontakt med Maria Tsimeridou som skickar rapporter från betongens Aten, om människorna. Inte såna där rapsodiska tv-nyheter där vi i 12 sekunder får se någon plakatdemonstration och sen nån gubbe i parlamentet. Det enda media verkar ha lärt oss om krisens Grekland är att det finns någonting som heter Syntagmatorget.
– Sanningen är att jag är väldigt oroad. Det tycks inte som om någonting bra kommer att hända här, säger hon.
Råd med egen lägenhet? Ha! Skaffa barn? Ho! Den heltidsarbetande sover på en madrass hos en lite bättre bemedlad vän som hyr ett kyffe.
– Min bror är arbetslös och min syster har inte fått lön sen i julas...
Vår älskade blöder. Det är så jag betraktar henne, fröken Hellas.
Och här hemma oroar vi oss för räntan. Eller att mjölken ska surna i kylskåpet.
Och då har jag inte nämnt de hemlösa, eller pensionärerna, eller arbetslösheten.
Det här är ingen saga. De är människor, våra grannar i söder. Nån jävla ordning får det väl vara i en europeisk gemenskap.
Jag repeterar: Greklands sak är vår.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur maj 2013
För ett år sedan skrev jag om min oro för det sargade Grekland.
Förresten var det redan för sex år sedan. Krisen startade för länge sedan, allt var så uppenbart. Men ändå verkar det inte ha gått in i våra svenska skallar att hela södra Europa blöder.
Nej, förresten. Varför bry sig i det? De får väl skylla sig själva som inte arbetar och betalar skatt.
Minns min vän Labros Bratopuolos som med stor indignation förbannade mig för att jag hade lämnat lampan tänd i sovrummet.
– Vad gör du egentligen?
Så sa han på allvar för att jag slösat bort en tiondels kilowattimme på nattfjärilar. Men nu har många lampor slocknat för gott. Maria, Maria...
– Det är verkligen trist. Jag jobbar på en resebyrå i över nio timmar varje dag, lördagar också. Min lön...400 euro!
Sporadiskt lyckas jag hålla kontakt med Maria Tsimeridou som skickar rapporter från betongens Aten, om människorna. Inte såna där rapsodiska tv-nyheter där vi i 12 sekunder får se någon plakatdemonstration och sen nån gubbe i parlamentet. Det enda media verkar ha lärt oss om krisens Grekland är att det finns någonting som heter Syntagmatorget.
– Sanningen är att jag är väldigt oroad. Det tycks inte som om någonting bra kommer att hända här, säger hon.
Råd med egen lägenhet? Ha! Skaffa barn? Ho! Den heltidsarbetande sover på en madrass hos en lite bättre bemedlad vän som hyr ett kyffe.
– Min bror är arbetslös och min syster har inte fått lön sen i julas...
Vår älskade blöder. Det är så jag betraktar henne, fröken Hellas.
Och här hemma oroar vi oss för räntan. Eller att mjölken ska surna i kylskåpet.
Och då har jag inte nämnt de hemlösa, eller pensionärerna, eller arbetslösheten.
Det här är ingen saga. De är människor, våra grannar i söder. Nån jävla ordning får det väl vara i en europeisk gemenskap.
Jag repeterar: Greklands sak är vår.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur maj 2013
onsdag 15 maj 2013
Hjärnor besatta av köpdjävulen
Relationer är viktiga. Jag hörde till och med en rik gubbe krypa till korset på ålderns höst. Försoningens hand sträcktes ut till gamla vänner. Han hade insett:
Det är tillsammans med andra som vi blir till. Bara med nära band till människor blir vi rika på riktigt.
Egentligen började jag grubbla över detta under LUBU, förra veckans barnteaterfestival. I pjäs efter pjäs kunde jag både direkt och indirekt ana en tematik. Barnet var till synes rikt på prylar, men ensamt och utan nära relationer. Inte minst syntes detta i Suzanne Ostens pjäs Flygräddare där vinglösa barn i föräldralöst tillstånd flög vilse i solstormen.
– Vad vill du ta med hem? frågade också Maurits Elvingsson publiken i pjäsen Om vi kunde gå hem till mig.
– iPad, Wii, Nintendo! ropade barnen.
Pjäsen hade ju en ganska vacker läsart – med teaterscenen som ett meditativt rum med budskapet att våra önskningar lika gärna kan få finnas i bröstet. Men hur nå barnen med metafysikens väsen när de bara ropar:
– iPad, Wii, Nintendo...
En djärv slutsats: Våra barns hjärnor är besatta av köpdjävulen. En hel generation matad med prylar. För att inte tala om all institutionell välvillighet som de omgärdas av. Barnen omringas hela uppväxten av anställda riddare i olika skepnader. Men dessa beskyddare sadlar av sina hästar, låser in sina lansar och går hem klockan 18.
Resultatet av all denna välvillighet verkar ha blivit existentiell tomhet och olycka, åtminstone som den antyds på teaterscenen (och för den skull även i en hel drös med socialantropologiska utredningar). Ungarna har allt, men mår skit.
– Hon fick en glass. Jag vill också ha!
– Hos Maja har de Wii. Kan inte vi också skaffa det?
– Pappa, jag vill ha en iPhone 5. För det har nästan alla i min klass.
Där hamnar barnen, i jämförelsens fälla. Att ha...och att ibland ha mindre. Men att aldrig ha någonting på riktigt. En relation.
Minsta reella motgång i livet blir till en katastrof.
Kanske övertolkar jag en aning, men gissar ändå, att det är hit vi är på väg.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur maj2013
Det är tillsammans med andra som vi blir till. Bara med nära band till människor blir vi rika på riktigt.
Egentligen började jag grubbla över detta under LUBU, förra veckans barnteaterfestival. I pjäs efter pjäs kunde jag både direkt och indirekt ana en tematik. Barnet var till synes rikt på prylar, men ensamt och utan nära relationer. Inte minst syntes detta i Suzanne Ostens pjäs Flygräddare där vinglösa barn i föräldralöst tillstånd flög vilse i solstormen.
– Vad vill du ta med hem? frågade också Maurits Elvingsson publiken i pjäsen Om vi kunde gå hem till mig.
– iPad, Wii, Nintendo! ropade barnen.
Pjäsen hade ju en ganska vacker läsart – med teaterscenen som ett meditativt rum med budskapet att våra önskningar lika gärna kan få finnas i bröstet. Men hur nå barnen med metafysikens väsen när de bara ropar:
– iPad, Wii, Nintendo...
En djärv slutsats: Våra barns hjärnor är besatta av köpdjävulen. En hel generation matad med prylar. För att inte tala om all institutionell välvillighet som de omgärdas av. Barnen omringas hela uppväxten av anställda riddare i olika skepnader. Men dessa beskyddare sadlar av sina hästar, låser in sina lansar och går hem klockan 18.
Resultatet av all denna välvillighet verkar ha blivit existentiell tomhet och olycka, åtminstone som den antyds på teaterscenen (och för den skull även i en hel drös med socialantropologiska utredningar). Ungarna har allt, men mår skit.
– Hon fick en glass. Jag vill också ha!
– Hos Maja har de Wii. Kan inte vi också skaffa det?
– Pappa, jag vill ha en iPhone 5. För det har nästan alla i min klass.
Där hamnar barnen, i jämförelsens fälla. Att ha...och att ibland ha mindre. Men att aldrig ha någonting på riktigt. En relation.
Minsta reella motgång i livet blir till en katastrof.
Kanske övertolkar jag en aning, men gissar ändå, att det är hit vi är på väg.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur maj2013
onsdag 17 april 2013
Aristoteles går på hockey
Tekning! Det drar ihop sig mot peripeti, som det heter på finspråk. Vår kombattant ger sig in i rinken för att möta sin antagonist. Dramaturgin är lysande. Klockrent aristoteliskt. Vår kombattant är i underläge, som sig bör i ett drama. Helst ska det se riktigt hopplöst ut, säger Aristoteles.
Inom nutida teater tycks det dock finnas ett avståndstagande från denna berättarprincip, vars regler alltså nedtecknades av en grekisk filosof för en sisådär 2300 år sedan. Idén med en oövervinnerlig motståndare är äldre än så. Många jakthistorier med samma förutsättningar har nog berättats vid savannens lägereldar i årtusenden.
Men på moderna teatrar är Aristoteles döende. Sällan upplever jag samma engagemang som i en hockeymatch. Som om sökande pågick efter en annan berättarprincip. Ett utsiktslöst tonårsuppror.
Tesen att det är meningslöst att ens försöka berätta på något annat sätt kommer från när mina barn var små och började dra Bellmanhistorier. Om och om igen, samma vits.
– Bellman fes...
Men barnet fattar först inte vitsen med vitsen, utan ältandet tycks vara en utvecklingsfas. Hon försöker knäcka gåtan, koden som gör henne vuxen berättarkonsten.
Så plötsligt skrattar barnet på riktigt...och har då förvärvat humorn vars berättarregler är exakt desamma som för klassiska dramer. Aristotelisk dramaturgi verkar alltså finnas inpräntad i hjärnan. En autonom funktion.
Hockeyfeber är hängivet engagemang också. Och ett fenomen uppstår, speciellt vid förlustmatcher.
Det står 2-4, och jag hoppas. Vid slutsignalen är besvikelsen total. Nästan kroppslig.
Men det enda jag behöver göra är att gå från tv-soffan till köket för att allt ska vara som vanligt igen. Det är alltså vansinnigt lätt att skaka av sig motgången. Spelarna blir ställföreträdare för tillkortakommanden. Inte jag förlorade, utan laget.
Inte minst den hårda rubriken från i måndags tar jag som bevis för detta.
Finalpesten! Vem skulle stå ut med sådan smädelse på förstasidan utan att anmäla det till pressombudsmannen?
Men vid seger, då var det vi som vann!
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130417
Inom nutida teater tycks det dock finnas ett avståndstagande från denna berättarprincip, vars regler alltså nedtecknades av en grekisk filosof för en sisådär 2300 år sedan. Idén med en oövervinnerlig motståndare är äldre än så. Många jakthistorier med samma förutsättningar har nog berättats vid savannens lägereldar i årtusenden.
Men på moderna teatrar är Aristoteles döende. Sällan upplever jag samma engagemang som i en hockeymatch. Som om sökande pågick efter en annan berättarprincip. Ett utsiktslöst tonårsuppror.
Tesen att det är meningslöst att ens försöka berätta på något annat sätt kommer från när mina barn var små och började dra Bellmanhistorier. Om och om igen, samma vits.
– Bellman fes...
Men barnet fattar först inte vitsen med vitsen, utan ältandet tycks vara en utvecklingsfas. Hon försöker knäcka gåtan, koden som gör henne vuxen berättarkonsten.
Så plötsligt skrattar barnet på riktigt...och har då förvärvat humorn vars berättarregler är exakt desamma som för klassiska dramer. Aristotelisk dramaturgi verkar alltså finnas inpräntad i hjärnan. En autonom funktion.
Hockeyfeber är hängivet engagemang också. Och ett fenomen uppstår, speciellt vid förlustmatcher.
Det står 2-4, och jag hoppas. Vid slutsignalen är besvikelsen total. Nästan kroppslig.
Men det enda jag behöver göra är att gå från tv-soffan till köket för att allt ska vara som vanligt igen. Det är alltså vansinnigt lätt att skaka av sig motgången. Spelarna blir ställföreträdare för tillkortakommanden. Inte jag förlorade, utan laget.
Inte minst den hårda rubriken från i måndags tar jag som bevis för detta.
Finalpesten! Vem skulle stå ut med sådan smädelse på förstasidan utan att anmäla det till pressombudsmannen?
Men vid seger, då var det vi som vann!
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130417
onsdag 10 april 2013
Rosa elefant en härskarteknik?
Min allegori om den rosa elefanten får underkänt av feministen Angelica Åström med hänvisning till att det är en härskarteknik.
Jag suckar.
Det är naturligtvis så, att vad jag än säger kan det avfärdas med dylika argument, såsom att jag bara är en enda stor manlig struktur i en rådande könsmaktsordning. Men vad är då det om inte en härskarteknik? Nedsättande uttryck utan sakinnehåll.
Men här kommer ett gubbslems bekännelser:
Jag brukar tänka tillbaka på 70-talet då Marxismen var basideologi. Minns att jag var i debatt med nån palestinasjal, nån vänstertjomme som såg klassamhället rotera ända in i tvättmaskinen. På allt skulle socialismen appliceras. Det gick knappt att andas utan att det sågs som en kapitalistisk handling. Ty internationalen bar lycka åt alla.
Tyvärr var även jag en del av detta. Ansåg mig vara en som skådade klasskampens rosa elefant i korridoren. Såhär i efterhand kan jag inte annat säga än att jag var förblindad. Av ljuset.
På 80-talet kom nästa ideologiska piruett. Videovåldet. Jag var en av dessa moralister som åkte runt på föräldramöten och visade klipp ur blodiga filmer som vi sedan ondgjorde oss över.
”Armageddon! Vi föder en hel generation våldsälskare!”
Rätvinkliga föräldrar och jag, som då inte ens hade en videospelare hemma, nickade jakande. Vi skåda alla den rosa elefanten.
Men jag var förblindad av moralpanik och politisk korrekthet. Videovåld blev inte moralens undergång. Motorsågsmassakern är numera kultfilm.
Historien går igen. I dag är feminismen basideologi. Med dessa glasögon på går det nu att se sexism och könsmaktsordning i allt. Jag skulle inte bli förvånad om tvättmaskinen kom på tal igen, med hänvisning till att centrifugering är uttryck för manlig struktur. Och kulörtvätt av visst gradantal sexism.
Dessutom börjar jag tröttna på floskler som härskarteknik. Det används flyhänt, utan sammanhang. En rosa elefant.
Jag återvänder hellre till sakfrågorna. Om nu skolan tänder bokbål och målar över konst, vad ska raderas härnäst? Och varför är det så tyst från konstnärskretsar nu när yttrandefrihet tycks ha hamnat i konflikt med feminism?
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur
Jag suckar.
Det är naturligtvis så, att vad jag än säger kan det avfärdas med dylika argument, såsom att jag bara är en enda stor manlig struktur i en rådande könsmaktsordning. Men vad är då det om inte en härskarteknik? Nedsättande uttryck utan sakinnehåll.
Men här kommer ett gubbslems bekännelser:
Jag brukar tänka tillbaka på 70-talet då Marxismen var basideologi. Minns att jag var i debatt med nån palestinasjal, nån vänstertjomme som såg klassamhället rotera ända in i tvättmaskinen. På allt skulle socialismen appliceras. Det gick knappt att andas utan att det sågs som en kapitalistisk handling. Ty internationalen bar lycka åt alla.
Tyvärr var även jag en del av detta. Ansåg mig vara en som skådade klasskampens rosa elefant i korridoren. Såhär i efterhand kan jag inte annat säga än att jag var förblindad. Av ljuset.
På 80-talet kom nästa ideologiska piruett. Videovåldet. Jag var en av dessa moralister som åkte runt på föräldramöten och visade klipp ur blodiga filmer som vi sedan ondgjorde oss över.
”Armageddon! Vi föder en hel generation våldsälskare!”
Rätvinkliga föräldrar och jag, som då inte ens hade en videospelare hemma, nickade jakande. Vi skåda alla den rosa elefanten.
Men jag var förblindad av moralpanik och politisk korrekthet. Videovåld blev inte moralens undergång. Motorsågsmassakern är numera kultfilm.
Historien går igen. I dag är feminismen basideologi. Med dessa glasögon på går det nu att se sexism och könsmaktsordning i allt. Jag skulle inte bli förvånad om tvättmaskinen kom på tal igen, med hänvisning till att centrifugering är uttryck för manlig struktur. Och kulörtvätt av visst gradantal sexism.
Dessutom börjar jag tröttna på floskler som härskarteknik. Det används flyhänt, utan sammanhang. En rosa elefant.
Jag återvänder hellre till sakfrågorna. Om nu skolan tänder bokbål och målar över konst, vad ska raderas härnäst? Och varför är det så tyst från konstnärskretsar nu när yttrandefrihet tycks ha hamnat i konflikt med feminism?
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur
fredag 5 april 2013
Nyfikenhet är inte sexism
Det blev ju en del svallvågor efter förra krönikan om moralpaniken, sexismen och boken Förstagluttarna. Bland annat en insändare (Angelica Åström NSD 24/3) som tog avstamp i den princip som jag försökte gestalta genom exemplet med den rosa elefanten.
– Den som står i korridoren.
Hen går ut i korridoren för att se efter, men kan ingenting annat konstatera än att korridoren är tom.
– Jag kan inte se någon rosa elefant.
– Ni förstår, får hen till svar av feministen, det förhåller sig nämligen så att elefanten är osynlig.
Debattören använde just denna retorik, påstod att undertecknad saknade förmågan att se sexismen och kvinnoförtrycket eftersom ”det var så normaliserande”. Därmed skulle jag alltså vara diskvalificerad, en icke seende.
Om man drar sådan retorik till sin spets och lutar sig mot de få utvalda som ser elefanten får vi förstås ett mycket märkligt samhälle. Med skrämmande totalitära drag. Detta är också någonting så vanligt och återkommande inom feministisk retorik, att jag länge undrat hur den kunnat få passera så oemotsagd.
Jag får gåshud. Den obehagliga sorten.
Om inte annat drar det ner trovärdigheten för feminismen som sådan. Men den är för viktig för att skrotas på ett sådant simpelt altare. I vart fall tar jag feminismen på större allvar än så.
Annars finns på NSD:s webb en rad intressanta och förvånansvärt vettiga kommentarer på förra elefantkrönikan – från båda sidor faktiskt – väl värda att ta del av.
Sedan har det ju även påståtts i debatten att tjejer aldrig spanar på killar i omklädningsrum och på toaletter. Men även där kan man se att elefantsagorna och verkligheten inte stämmer överens med varandra. Fråga era döttrar vad de titta på när de ”råkar” dra upp dörren till killarnas toa. Om det är frisyren, eller kanske ett blottat öra som de fnissar om.
Nej, strunta i att spana efter rosa elefanter. Öppnar era öron och lyssna till vad barnen har att berätta. Men hejda moralpaniken! Att kalla denna nyfikenhet för sexism är ju befängt. Vore det så blir inte mycket vettigt kvar av mänsklig samlevnad.
Pelle Lindblom
publicerat på NSD Kultur 130405
– Den som står i korridoren.
Hen går ut i korridoren för att se efter, men kan ingenting annat konstatera än att korridoren är tom.
– Jag kan inte se någon rosa elefant.
– Ni förstår, får hen till svar av feministen, det förhåller sig nämligen så att elefanten är osynlig.
Debattören använde just denna retorik, påstod att undertecknad saknade förmågan att se sexismen och kvinnoförtrycket eftersom ”det var så normaliserande”. Därmed skulle jag alltså vara diskvalificerad, en icke seende.
Om man drar sådan retorik till sin spets och lutar sig mot de få utvalda som ser elefanten får vi förstås ett mycket märkligt samhälle. Med skrämmande totalitära drag. Detta är också någonting så vanligt och återkommande inom feministisk retorik, att jag länge undrat hur den kunnat få passera så oemotsagd.
Jag får gåshud. Den obehagliga sorten.
Om inte annat drar det ner trovärdigheten för feminismen som sådan. Men den är för viktig för att skrotas på ett sådant simpelt altare. I vart fall tar jag feminismen på större allvar än så.
Annars finns på NSD:s webb en rad intressanta och förvånansvärt vettiga kommentarer på förra elefantkrönikan – från båda sidor faktiskt – väl värda att ta del av.
Sedan har det ju även påståtts i debatten att tjejer aldrig spanar på killar i omklädningsrum och på toaletter. Men även där kan man se att elefantsagorna och verkligheten inte stämmer överens med varandra. Fråga era döttrar vad de titta på när de ”råkar” dra upp dörren till killarnas toa. Om det är frisyren, eller kanske ett blottat öra som de fnissar om.
Nej, strunta i att spana efter rosa elefanter. Öppnar era öron och lyssna till vad barnen har att berätta. Men hejda moralpaniken! Att kalla denna nyfikenhet för sexism är ju befängt. Vore det så blir inte mycket vettigt kvar av mänsklig samlevnad.
Pelle Lindblom
publicerat på NSD Kultur 130405
onsdag 20 mars 2013
Bränn Hattstugan och radera Snövit
Skolan tänder bokbål. Censur! Förstagluttarna av Moni Nilsson anses plötsligt sexistisk.
För där nämns kvinnobröst, och detta får moralväktande föräldrar och skolfolk att genast sträcka sig efter tändsticksasken.
Det här är nu inte första fallet av moralpanik. Förra gången censuren slog till var ju på Tunaskolan då toagrafittin – för övrigt ett replikat av den berömde konstnären Banksy – målades över med samma hänvisning. Sexism-turbo-de-lux.
Värt att iaktta är att de här historierna har ungefär samma förlopp. Förälder eller elev med hög moral ryter till. Någon vaken journalist skriver artikel i ämnet...och skolan får stora skälvan. Några politiker passar genast på att ta gratispoäng och ansluter sig snabbt till moralkören. Skiten ska bort!
Mest förvånande är kanske att skolan tycks tagen på sängen. Där har ingen reagerat över explicita uttryck. Som voro ögonlocken igenklistrade, men magiskt öppnade av utomstående debattörer. Ja, se! Det står en rosa elefant i korridoren. Den är osynlig! Bara särskilt invigda har förmågan att se den. Ja, ser ni inte alla rektorer nu. Där! Den rosa elefanten.
Det finns för övrigt en saga av HC Andersen med samma tema, om en Kejsare.
En del dundrar samtidigt: Finns inget viktigare att debattera?
Svaret är: Nej. Egentligen inte.
Överhettad moral och censur är faktiskt allvarliga saker. Vi har skådat liknande förut. Då har det ofta varit en totalitär diktator som omyndigförklarat folket och hindrat oss från att ta del av "det icke lämpliga".
Fast nu tycks det inte behövas någon autokrat som arrangerar bokbålen. En oligarki med de rätta åsikterna sköter jobbet alldeles på egen hand. De som har förmågan att se den rosa elefanten.
Jag frågar mig åter: Vad suddas härnäst? Mamman slår ju barnen i Elsa Beskows Hattstugan. Bränn! Bort med spritglorifierande "Hej Tomtegubbar".
Lycka till alla Prussiluskor då ni ska granska skolbiblioteken. Passa på!
Lägg ner Lucia. Tomten är ett gubbslem. Grin-Olle ett mobbingoffer. Och radera genast Snövit. Hon är ju en sån fånig fjolla.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 20 mars 2013
För där nämns kvinnobröst, och detta får moralväktande föräldrar och skolfolk att genast sträcka sig efter tändsticksasken.
Det här är nu inte första fallet av moralpanik. Förra gången censuren slog till var ju på Tunaskolan då toagrafittin – för övrigt ett replikat av den berömde konstnären Banksy – målades över med samma hänvisning. Sexism-turbo-de-lux.
Värt att iaktta är att de här historierna har ungefär samma förlopp. Förälder eller elev med hög moral ryter till. Någon vaken journalist skriver artikel i ämnet...och skolan får stora skälvan. Några politiker passar genast på att ta gratispoäng och ansluter sig snabbt till moralkören. Skiten ska bort!
Mest förvånande är kanske att skolan tycks tagen på sängen. Där har ingen reagerat över explicita uttryck. Som voro ögonlocken igenklistrade, men magiskt öppnade av utomstående debattörer. Ja, se! Det står en rosa elefant i korridoren. Den är osynlig! Bara särskilt invigda har förmågan att se den. Ja, ser ni inte alla rektorer nu. Där! Den rosa elefanten.
Det finns för övrigt en saga av HC Andersen med samma tema, om en Kejsare.
En del dundrar samtidigt: Finns inget viktigare att debattera?
Svaret är: Nej. Egentligen inte.
Överhettad moral och censur är faktiskt allvarliga saker. Vi har skådat liknande förut. Då har det ofta varit en totalitär diktator som omyndigförklarat folket och hindrat oss från att ta del av "det icke lämpliga".
Fast nu tycks det inte behövas någon autokrat som arrangerar bokbålen. En oligarki med de rätta åsikterna sköter jobbet alldeles på egen hand. De som har förmågan att se den rosa elefanten.
Jag frågar mig åter: Vad suddas härnäst? Mamman slår ju barnen i Elsa Beskows Hattstugan. Bränn! Bort med spritglorifierande "Hej Tomtegubbar".
Lycka till alla Prussiluskor då ni ska granska skolbiblioteken. Passa på!
Lägg ner Lucia. Tomten är ett gubbslem. Grin-Olle ett mobbingoffer. Och radera genast Snövit. Hon är ju en sån fånig fjolla.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 20 mars 2013
onsdag 6 mars 2013
Om sex på riktigt
Allt du behöver veta om sex. Med den rubriken kör SVT ett antal program om underliv och brasiliansk vaxning. Efter sjätte avsnittet kan jag konstatera att jag inte lärt mig någonting nytt överhuvudtaget.
Inte för att jag skulle vara någon sexexpert. Snarare för att sexualupplysande satsningar i media ofta är förment informativa. Och förment frispråkiga.
Unga människor säger k- och f-ord flytande och formerar sig som en panel redo att svara på frågorna. Allt om njutningen, sexet, klitoris- och prostatastimulanser.
Det har jag länge tyckt. Att det är märkligt det här med att unga människor – som av naturliga skäl torde ha ganska begränsad erfarenhet av relationer – ofta blir sexrådgivare i media. Som om det var en ungdomspryl. Eller att varje god medborgare över 25 år inte längre behöver ägna sig åt sånt.
För någon vecka sedan kom RFSU med en liten rapport som påstås avslöja att vuxna vet mindre om sex än man kanske kan tro. Hur och när kvinnan blir gravid är det tydligen inte alla som vet. Inte heller hur klamydia smittar.
Nu vet jag ingenting om kvalitén på RFSU:s undersökning. Men även utan dessa resultat i ryggen går det med fog att påstå:
Sexupplysning är mer än en angelägenhet för ungdomar. Och det vore på sin plats med en panel nu och då som är frispråkig på riktigt. Och som har verklig erfarenhet av sex och relationer.
Sveriges Radio har ju någon egen motsvarighet i programmet Ligga med P3. Jag har förstås inte hört och sett allt där, men tendensen är densamma. Nog så mycket som finns att veta om sex har ännu inte avhandlats. Inte i dessa sammanhang.
Anatomi och teknik i all ära. När jag själv var i tjugoårsåldern tyckte jag att det fanns allt för många och långa perioder då det största problemet var att hitta en partner, någon att tycka om och pröva all den där tekniken med.
Sexualupplysningen handlar alldeles för sällan om sånt, om relationen och tilliten. Alldeles för sällan om förförelsen. Om flirtandet. Om hur sex skulle kunna demokratiseras. Och att det faktiskt går att skratta sig in i sängkammaren.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 6 mars 2013
Inte för att jag skulle vara någon sexexpert. Snarare för att sexualupplysande satsningar i media ofta är förment informativa. Och förment frispråkiga.
Unga människor säger k- och f-ord flytande och formerar sig som en panel redo att svara på frågorna. Allt om njutningen, sexet, klitoris- och prostatastimulanser.
Det har jag länge tyckt. Att det är märkligt det här med att unga människor – som av naturliga skäl torde ha ganska begränsad erfarenhet av relationer – ofta blir sexrådgivare i media. Som om det var en ungdomspryl. Eller att varje god medborgare över 25 år inte längre behöver ägna sig åt sånt.
För någon vecka sedan kom RFSU med en liten rapport som påstås avslöja att vuxna vet mindre om sex än man kanske kan tro. Hur och när kvinnan blir gravid är det tydligen inte alla som vet. Inte heller hur klamydia smittar.
Nu vet jag ingenting om kvalitén på RFSU:s undersökning. Men även utan dessa resultat i ryggen går det med fog att påstå:
Sexupplysning är mer än en angelägenhet för ungdomar. Och det vore på sin plats med en panel nu och då som är frispråkig på riktigt. Och som har verklig erfarenhet av sex och relationer.
Sveriges Radio har ju någon egen motsvarighet i programmet Ligga med P3. Jag har förstås inte hört och sett allt där, men tendensen är densamma. Nog så mycket som finns att veta om sex har ännu inte avhandlats. Inte i dessa sammanhang.
Anatomi och teknik i all ära. När jag själv var i tjugoårsåldern tyckte jag att det fanns allt för många och långa perioder då det största problemet var att hitta en partner, någon att tycka om och pröva all den där tekniken med.
Sexualupplysningen handlar alldeles för sällan om sånt, om relationen och tilliten. Alldeles för sällan om förförelsen. Om flirtandet. Om hur sex skulle kunna demokratiseras. Och att det faktiskt går att skratta sig in i sängkammaren.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 6 mars 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)