onsdag 20 mars 2013

Bränn Hattstugan och radera Snövit

Skolan tänder bokbål. Censur! Förstagluttarna av Moni Nilsson anses plötsligt sexistisk.
För där nämns kvinnobröst, och detta får moralväktande föräldrar och skolfolk att genast sträcka sig efter tändsticksasken.
Det här är nu inte första fallet av moralpanik. Förra gången censuren slog till var ju på Tunaskolan då toagrafittin – för övrigt ett replikat av den berömde konstnären Banksy – målades över med samma hänvisning. Sexism-turbo-de-lux.
Värt att iaktta är att de här historierna har ungefär samma förlopp. Förälder eller elev med hög moral ryter till. Någon vaken journalist skriver artikel i ämnet...och skolan får stora skälvan. Några politiker passar genast på att ta gratispoäng och ansluter sig snabbt till moralkören. Skiten ska bort!
Mest förvånande är kanske att skolan tycks tagen på sängen. Där har ingen reagerat över explicita uttryck. Som voro ögonlocken igenklistrade, men magiskt öppnade av utomstående debattörer. Ja, se! Det står en rosa elefant i korridoren. Den är osynlig! Bara särskilt invigda har förmågan att se den. Ja, ser ni inte alla rektorer nu. Där! Den rosa elefanten.
Det finns för övrigt en saga av HC Andersen med samma tema, om en Kejsare.
En del dundrar samtidigt: Finns inget viktigare att debattera?
Svaret är: Nej. Egentligen inte.
Överhettad moral och censur är faktiskt allvarliga saker. Vi har skådat liknande förut. Då har det ofta varit en totalitär diktator som omyndigförklarat folket och hindrat oss från att ta del av "det icke lämpliga".
Fast nu tycks det inte behövas någon autokrat som arrangerar bokbålen. En oligarki med de rätta åsikterna sköter jobbet alldeles på egen hand. De som har förmågan att se den rosa elefanten.
Jag frågar mig åter: Vad suddas härnäst? Mamman slår ju barnen i Elsa Beskows Hattstugan. Bränn! Bort med spritglorifierande "Hej Tomtegubbar".
Lycka till alla Prussiluskor då ni ska granska skolbiblioteken. Passa på!
Lägg ner Lucia. Tomten är ett gubbslem. Grin-Olle ett mobbingoffer. Och radera genast Snövit. Hon är ju en sån fånig fjolla.


Pelle Lindblom


publ. på NSD Kultur 20 mars 2013

onsdag 6 mars 2013

Om sex på riktigt

Allt du behöver veta om sex. Med den rubriken kör SVT ett antal program om underliv och brasiliansk vaxning. Efter sjätte avsnittet kan jag konstatera att jag inte lärt mig någonting nytt överhuvudtaget.
Inte för att jag skulle vara någon sexexpert. Snarare för att sexualupplysande satsningar i media ofta är förment informativa. Och förment frispråkiga.
Unga människor säger k- och f-ord flytande och formerar sig som en panel redo att svara på frågorna. Allt om njutningen, sexet, klitoris- och prostatastimulanser.
Det har jag länge tyckt. Att det är märkligt det här med att unga människor – som av naturliga skäl torde ha ganska begränsad erfarenhet av relationer – ofta blir sexrådgivare i media. Som om det var en ungdomspryl. Eller att varje god medborgare över 25 år inte längre behöver ägna sig åt sånt.
För någon vecka sedan kom RFSU med en liten rapport som påstås avslöja att vuxna vet mindre om sex än man kanske kan tro. Hur och när kvinnan blir gravid är det tydligen inte alla som vet. Inte heller hur klamydia smittar.
Nu vet jag ingenting om kvalitén på RFSU:s undersökning. Men även utan dessa resultat i ryggen går det med fog att påstå:
Sexupplysning är mer än en angelägenhet för ungdomar. Och det vore på sin plats med en panel nu och då som är frispråkig på riktigt. Och som har verklig erfarenhet av sex och relationer.
Sveriges Radio har ju någon egen motsvarighet i programmet Ligga med P3. Jag har förstås inte hört och sett allt där, men tendensen är densamma. Nog så mycket som finns att veta om sex har ännu inte avhandlats. Inte i dessa sammanhang.
Anatomi och teknik i all ära. När jag själv var i tjugoårsåldern tyckte jag att det fanns allt för många och långa perioder då det största problemet var att hitta en partner, någon att tycka om och pröva all den där tekniken med.
Sexualupplysningen handlar alldeles för sällan om sånt, om relationen och tilliten. Alldeles för sällan om förförelsen. Om flirtandet. Om hur sex skulle kunna demokratiseras. Och att det faktiskt går att skratta sig in i sängkammaren.

Pelle Lindblom

publ. på NSD Kultur 6 mars 2013