Allt rasade utmed vägarna. Att ta sig upp till Olymbos var i stort sett att betrakta som ett självmordsuppdrag. Stora stenblock rasade ner på de av EU finansierade asfalteringarna.
Eller som Labros sa redan vid inträdet.
– For us good. But for you no, I think.
Han var alltid sådär koncis i sina uttalanden, med lite udda meningsbyggnad. Det blev aldrig någon diskussion.
Några år senare klättrar jag längs serpentinvägarna i en hyrd skruttbil. Och inser att Labros hade rätt. Eller också hade han helt fel...och fröken Hellas borde kanske ha hållit sig borta från de där asfalteringsbidragen.
Fjärde resdagen. Greklandsless. Det hände just denna kväll nere på hamnrestaurangen. Jag gick in i köket.
– Polí oréa, utbrast jag.
Tjuusigt.
– Gör i ordning nåt gott!
Jag sa det med en slags grekisk förtrolighet utan att fråga sådär svenskt `vad det skulle kosta´. Lita på ditt Grekland, tänkte jag och smaskade i mig några smårätter som egentligen alls inte var så märkvärdiga. Om man tänker efter. Det grekiska köket må ha lagt beslag på tzatzikin som sin egen. Men vad tror de?
Notan kom. Femhundra spänn för lite sladdrig kolokothákia och överfriterad zucchini!
Jag iddes inte ens klaga utan konstaterade bara:
Här kommer jag aldrig mer äta...och att älska Grekland är som att vara gift med en missbrukare med förnekelsesymptom.
Nog fattar jag att du vill backa dig ur krisen genom att övertrassera dina sladdriga, okryddade så kallade delikatesser. Men se dig omkring! Var är alla? Och jag bad aldrig ens taxichauffören om något kvitto heller, av den enkla anledningen att jag inte vill se människor få andnöd. För jag förstod att det var hans enda längre körning på veckor.
Men du måste förstå, min vän, att det inte fungerar för oss längre. Inte heller går det att ställa ut några vickiga stolar av flätad vass på någon knögglig betongplatta, servera surt vin på karaff och agera som om det vore en trestjärnig bodega.
Fjärde resdagen. Alltid samma sak. Jag grälar med fröken Hellas, men somnar ångerfull i hennes armar.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur
onsdag 26 juni 2013
onsdag 12 juni 2013
Kulturell tortyr, nej tack
Avslagen, nedslagen, utslagen. Jag hatar tävlingar. Framförallt när människor ska nagelfaras under förespeglingen att de bästa går vidare. Just i kulturträsket har jag länge konstaterat att det alls inte per automatik är de bästa som hyllas och lyckas. Falsksjungare av allehanda slag kan till och med få sina namn upptryckta på T-shirtar. Må så vara. Men mest hatar jag tävlingarna.
Nån tv-kanal ringde – tv 3 tror jag – och frågade om jag skulle ställa upp i deras talangjakt. Jag trodde det var nån polare som drev med mig. Men det var allvar.
– Är ni fullkomligt galna!
Gå och pissa.
Spektakel på spektakel där underhållningsvärdet inte består i att se vem som vinner. Nej, bara ett bisarrt gottande i att se de utslagna gråta i kulissen.
Du vann, jag försvann.
I söndags blev det förresten klart vilka åtta som kom in på teaterhögskolan i Luleå. Ett tack måste de ha...för att de stått ut med intagningsproceduren. Det här är Idol turbo-de-lux, ska ni veta, där 600 sökande slåss i en rad olika utslagningsprocedurer som spänner över dagar och veckor. Som en lång plåga, etter värre än tröttsamma melodifestivalen.
Därför måste konstateras att första utsorteringen i ett första skede inte alls ombesörjs av universitetsväsendet, utan är en procedur där arbetslösa med rika föräldrar premieras.
För hur ska en Stina Jakobsson i kassan på Willys överhuvudtaget kunna söka? Går det ens att få ledigt från jobbet så många dagar? Och hur få råd med alla resor och uppehälle? För de som var kvar till sista omgången var tvungna att själva bekosta en hel veckas övernattning.
Jag skulle aldrig ställa upp på ett sådant lotteri, än mindre på alla utslagningsmoment. Det ryktas till och med att en scenskola hållit avslutningsmiddag med de sista 16 sökande...och där offentliggjort vilka som kom in. Om ryktet är sant, då kan Tyra Banks slänga sig i väggen i förnedringshänseende.
Om alla dessa kulturfascistiska tortyrkamrar åtminstone kunde vara mindre utdragna. Detta sagt med en hälsning till alla 592 förlorare.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130612
Nån tv-kanal ringde – tv 3 tror jag – och frågade om jag skulle ställa upp i deras talangjakt. Jag trodde det var nån polare som drev med mig. Men det var allvar.
– Är ni fullkomligt galna!
Gå och pissa.
Spektakel på spektakel där underhållningsvärdet inte består i att se vem som vinner. Nej, bara ett bisarrt gottande i att se de utslagna gråta i kulissen.
Du vann, jag försvann.
I söndags blev det förresten klart vilka åtta som kom in på teaterhögskolan i Luleå. Ett tack måste de ha...för att de stått ut med intagningsproceduren. Det här är Idol turbo-de-lux, ska ni veta, där 600 sökande slåss i en rad olika utslagningsprocedurer som spänner över dagar och veckor. Som en lång plåga, etter värre än tröttsamma melodifestivalen.
Därför måste konstateras att första utsorteringen i ett första skede inte alls ombesörjs av universitetsväsendet, utan är en procedur där arbetslösa med rika föräldrar premieras.
För hur ska en Stina Jakobsson i kassan på Willys överhuvudtaget kunna söka? Går det ens att få ledigt från jobbet så många dagar? Och hur få råd med alla resor och uppehälle? För de som var kvar till sista omgången var tvungna att själva bekosta en hel veckas övernattning.
Jag skulle aldrig ställa upp på ett sådant lotteri, än mindre på alla utslagningsmoment. Det ryktas till och med att en scenskola hållit avslutningsmiddag med de sista 16 sökande...och där offentliggjort vilka som kom in. Om ryktet är sant, då kan Tyra Banks slänga sig i väggen i förnedringshänseende.
Om alla dessa kulturfascistiska tortyrkamrar åtminstone kunde vara mindre utdragna. Detta sagt med en hälsning till alla 592 förlorare.
Pelle Lindblom
Publicerat på NSD Kultur 130612
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)