Så möter jag en bekant i ett gathörn som levererar en rejäl förolämpning.
– Så du stämplar då mellan jobben?
Nej. Absolut inte!
Jag förstår att skymfen är ofrivillig, och jag menar heller inte att det är fel att stämpla för den som är arbetslös. Jag var själv i det läget för ett antal år sedan, och behövde a-kassa en period. Men sedan länge är jag stolt egen företagare i kulturbranschen. Och det ska den okunnige veta, att reglerna i a-kassan aldrig varit sådana att företagare kan kompensera eventuella brister på uppdrag med stämpling.
Och mest av allt: jag vill inte att någon ska tro att alla kulturarbetare per automatik hänger i kjoltyget på bidragssamhället.
Jag försörjer mig själv.
Jag uppbär inga kulturbidrag.
Men kulturbranschen har sina oförskämdheter. NSD Kultur har visat på en rad exempel då det förväntas att kreativisten ska ställa upp gratis eller sälja sig fanatiskt billigt. Mig händer det inte lika ofta nu som förr. Men jag anser att man noga bör undvika den sortens uppdrag. Ibland tackar jag ja ändå, om det går till behjärtansvärda ändamål. Ser mig då som en slags donator. En mecenat åt Kultursverige. Som att lägga några tusenlappar i Röda Korsets bössa.
Samtidigt måste kulturarbetarna erkänna sig medskyldiga till skambuden. Varför betala!? Konstnären har ju a-kassa!
Jag minns speciellt 80-talet då sick-sackande mellan tvivelaktiga AMS-åtgärder och trix med a-kassa var mer regel än undantag. Akassán kunde ironiskt uttalas med lite fransk accent för att få det att låta lite finare.
I dag är halvfifflet inte lika enkelt att genomföra. Men föraktet – synen på konstnären som trixare – hänger kvar. En otäck symbios mellan bidragsberoende, samhälle och konst.
Exempelvis har landstinget konst i foajén till landstingshuset, men ger fortfarande ingen ersättning till de konstnärer som ställer ut där.
Motivering: landstinget gör en god gärning, gör det möjligt för konstföreningar och konstnärer "att få visa upp sig" och "göra reklam för sig själva".
Det går möjligen att försvara sett genom något kulturcyklop, men kan även tas som exempel på hur attityden hänger kvar, hur man grusar en bransch. Nu är det väl upp till var och en att starta ett gratisgalleri. Vad jag ifrågasätter är om ett landsting ska befatta sig med sådant. För varför resonerar i sådana fall inte NLL likadant med andra yrkesgrupper!? Kör samma jippo för bilmekaniker! Sätt upp några verkstäder och låt folk lämna in sina bilar gratis så "mekanikerna kan visa upp sig" och "göra reklam för sig själva".
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 19 sept
onsdag 19 september 2012
onsdag 5 september 2012
När kapitalet visar proletären respekt
Många kulturarbetare har det skralt. En del lever under existensminimum. Det visar den granskning som NSD Kultur publicerat under de senaste två åren. Som mest tjänade i stället kulturens administratörer. Landstingets kulturchef Elisabeth Lax kunde stoltsera med högre inkomst än Peter Mattei.
Underförstått – en världsberömd operasångare mindre värd än en kulturadministratör i det fagra Norrbotten. Lokala förmågor i förvaltningens tjänst.
Peo Rask har tagit upp stafettpinnen i ett par krönikor och efterlyst bättre villkor för kulturarbetarna. Konstnären framstår som dagens proletär, bara det att arbetarrörelsen verkar ha vänt ryggen åt det nya proletariatet – eller ibland kastar lite manna framför dess fötter.
Exempelvis är Konsthallens ersättning för en utställning på ynka 3 000 kronor. Men konsthallschefen har förstås lön, över 30 000 i månaden.
Nu kan man ju säga att musikern, regissören eller författaren får skylla sig själv. Välj ett annat jobb om inkomsterna är så dåliga. Jag säger inte emot. Kulturutövare får acceptera motgångar. En plats i kulturlivets parnass är ingen självklarhet.
Men kritiken som fördes fram i och med vår granskning är fortfarande obesvarad: Varför är de offentliga ersättningarna – som den på Konsthallen – så skamlöst låga? Dåvarande chefen Sven-Olov Halvares fick också frågan om ersättningen var densamma när Konsthallen anlitade snickare.
– Nej. Snickare utför ju ett arbete, sa han.
Sådan är uppenbarligen attityden. Däremot berättar flera konstutövare att man ute i näringslivet möts med respekt. Inget knussel. Sedvanlig timdebitering. Som för vilken entreprenör som helst.
Men i offentliga rum – även de som styrs av politiker från arbetarrörelsen – görs skillnad på snickare och konstnärer.
Jag pratar alltså inte om bidrag hit eller dit till olika kulturformer, utan om de lägen där institutioner faktiskt ber konstnärer att utföra ett uppdrag. Varför ska då kulturarbetaren behandlas som andra klassens medborgare? Det vill jag gärna veta.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 5 sept
Underförstått – en världsberömd operasångare mindre värd än en kulturadministratör i det fagra Norrbotten. Lokala förmågor i förvaltningens tjänst.
Peo Rask har tagit upp stafettpinnen i ett par krönikor och efterlyst bättre villkor för kulturarbetarna. Konstnären framstår som dagens proletär, bara det att arbetarrörelsen verkar ha vänt ryggen åt det nya proletariatet – eller ibland kastar lite manna framför dess fötter.
Exempelvis är Konsthallens ersättning för en utställning på ynka 3 000 kronor. Men konsthallschefen har förstås lön, över 30 000 i månaden.
Nu kan man ju säga att musikern, regissören eller författaren får skylla sig själv. Välj ett annat jobb om inkomsterna är så dåliga. Jag säger inte emot. Kulturutövare får acceptera motgångar. En plats i kulturlivets parnass är ingen självklarhet.
Men kritiken som fördes fram i och med vår granskning är fortfarande obesvarad: Varför är de offentliga ersättningarna – som den på Konsthallen – så skamlöst låga? Dåvarande chefen Sven-Olov Halvares fick också frågan om ersättningen var densamma när Konsthallen anlitade snickare.
– Nej. Snickare utför ju ett arbete, sa han.
Sådan är uppenbarligen attityden. Däremot berättar flera konstutövare att man ute i näringslivet möts med respekt. Inget knussel. Sedvanlig timdebitering. Som för vilken entreprenör som helst.
Men i offentliga rum – även de som styrs av politiker från arbetarrörelsen – görs skillnad på snickare och konstnärer.
Jag pratar alltså inte om bidrag hit eller dit till olika kulturformer, utan om de lägen där institutioner faktiskt ber konstnärer att utföra ett uppdrag. Varför ska då kulturarbetaren behandlas som andra klassens medborgare? Det vill jag gärna veta.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 5 sept
tisdag 4 september 2012
Bergvall skyldig – till omvänt justitiemord
Största rättsskandalen i Sveriges historia skallar medierna, och häromdagen en lång specialsändning i P1 med massmedial tortyr av bland andra Claes Borgström och Christer van der Kvast. Till och med den tidigare justitiekanslern Göran Lambertz begår ett direktsänt och ämbetsmannamässigt självmord i heliga Aktuellt på bästa sändningstid. Där trasslar han in sig i ett resonemang om en gammal vägbom och framstår som ignorant.
När cirkusen var i full spinn satt huvudpersonen själv på Säter, käkade plankstek till middag och knaprade bensodiazepiner till efterrätt. Där sitter han fortfarande. Allas vår tårögde Sture Bergvall.
Det är nu som likheten blir slående. Sture Bergvalls analogi med den bisarra och fiktiva hjälten Hannibal Lecter skapad av författaren Thomas Harris.
Dr. Lecter i "När lammen tystnar" är kannibalen som även han sitter inspärrad på en säkerhetsavdelning, men ändå lyckas manipulera sin omgivning på ett remarkabelt sätt. I slutändan gör han plankstek av sina offer och käkar upp dem.
Ser man den här kannibalismen allegoriskt måste man säga att Sture Bergvall lyckats kopiera Lecter på ett exemplariskt sätt. Han lyckas begå ett slags omvänt och kollektivt justitiemord – inte på sig själv då – utan på själva rättsväsendet. Han har faktiskt sargat, vingklippt och förlöjligat stora delar av den juridiska eliten i Sverige. Lägg därtill det löjets skimmer som fallit över psykiatrin och dess metoder med den suspekta återgestaltningsterapin i kombination med höga doser av narkotikaklassade preparat.
Även här har Sture Bergvall lyckats dupera och slå knock-out på intelligentian inom vården. Ryktbara experter förvandlas till beryktade dito. En sann kannibal som lurat många – det är uppenbart. Och oavsett vad som är sant eller ej har han i mina ögon, trots att han tagit tillbaka sina erkännanden, ändå lyckats behålla titeln som seriemördare.
Det han lyckats med är att begå en hel serie justitiemord.
Pelle Lindblom
publ. i NSD Kultur 4 sept
När cirkusen var i full spinn satt huvudpersonen själv på Säter, käkade plankstek till middag och knaprade bensodiazepiner till efterrätt. Där sitter han fortfarande. Allas vår tårögde Sture Bergvall.
Det är nu som likheten blir slående. Sture Bergvalls analogi med den bisarra och fiktiva hjälten Hannibal Lecter skapad av författaren Thomas Harris.
Dr. Lecter i "När lammen tystnar" är kannibalen som även han sitter inspärrad på en säkerhetsavdelning, men ändå lyckas manipulera sin omgivning på ett remarkabelt sätt. I slutändan gör han plankstek av sina offer och käkar upp dem.
Ser man den här kannibalismen allegoriskt måste man säga att Sture Bergvall lyckats kopiera Lecter på ett exemplariskt sätt. Han lyckas begå ett slags omvänt och kollektivt justitiemord – inte på sig själv då – utan på själva rättsväsendet. Han har faktiskt sargat, vingklippt och förlöjligat stora delar av den juridiska eliten i Sverige. Lägg därtill det löjets skimmer som fallit över psykiatrin och dess metoder med den suspekta återgestaltningsterapin i kombination med höga doser av narkotikaklassade preparat.
Även här har Sture Bergvall lyckats dupera och slå knock-out på intelligentian inom vården. Ryktbara experter förvandlas till beryktade dito. En sann kannibal som lurat många – det är uppenbart. Och oavsett vad som är sant eller ej har han i mina ögon, trots att han tagit tillbaka sina erkännanden, ändå lyckats behålla titeln som seriemördare.
Det han lyckats med är att begå en hel serie justitiemord.
Pelle Lindblom
publ. i NSD Kultur 4 sept
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)