Rosa elefant en härskarteknik?

Min allegori om den rosa elefanten får underkänt av feministen Angelica Åström med hänvisning till att det är en härskarteknik.
Jag suckar.
Det är naturligtvis så, att vad jag än säger kan det avfärdas med dylika argument, såsom att jag bara är en enda stor manlig struktur i en rådande könsmaktsordning. Men vad är då det om inte en härskarteknik? Nedsättande uttryck utan sakinnehåll.
Men här kommer ett gubbslems bekännelser:
Jag brukar tänka tillbaka på 70-talet då Marxismen var basideologi. Minns att jag var i debatt med nån palestinasjal, nån vänstertjomme som såg klassamhället rotera ända in i tvättmaskinen. På allt skulle socialismen appliceras. Det gick knappt att andas utan att det sågs som en kapitalistisk handling. Ty internationalen bar lycka åt alla.
Tyvärr var även jag en del av detta. Ansåg mig vara en som skådade klasskampens rosa elefant i korridoren. Såhär i efterhand kan jag inte annat säga än att jag var förblindad. Av ljuset.
På 80-talet kom nästa ideologiska piruett. Videovåldet. Jag var en av dessa moralister som åkte runt på föräldramöten och visade klipp ur blodiga filmer som vi sedan ondgjorde oss över.
”Armageddon! Vi föder en hel generation våldsälskare!”
Rätvinkliga föräldrar och jag, som då inte ens hade en videospelare hemma, nickade jakande. Vi skåda alla den rosa elefanten.
Men jag var förblindad av moralpanik och politisk korrekthet. Videovåld blev inte moralens undergång. Motorsågsmassakern är numera kultfilm.
Historien går igen. I dag är feminismen basideologi. Med dessa glasögon på går det nu att se sexism och könsmaktsordning i allt. Jag skulle inte bli förvånad om tvättmaskinen kom på tal igen, med hänvisning till att centrifugering är uttryck för manlig struktur. Och kulörtvätt av visst gradantal sexism.
Dessutom börjar jag tröttna på floskler som härskarteknik. Det används flyhänt, utan sammanhang. En rosa elefant.
Jag återvänder hellre till sakfrågorna. Om nu skolan tänder bokbål och målar över konst, vad ska raderas härnäst? Och varför är det så tyst från konstnärskretsar nu när yttrandefrihet tycks ha hamnat i konflikt med feminism?

Pelle Lindblom

Publicerat på NSD Kultur