Spionsamhället 2.0

Spriten får alltså inte förtäras utanför staketet, ej heller får svensken dansa för glatt utan övervakning av säkerhetsvakt. Ej heller ska föräldrar förtära alkohol inom en 500 meters radie från sina barn.
Frågan ställdes ju i och med operan om Enbomaffären som spelats i Boden i sommar: Vilket är nutidens spektakel, det som utspelas mitt framför ögonen på oss utan att vi tänker på det?
Spionsamhället 2.0.
Jag har svaret. Staten är inte alls nervös längre över om Johansson eldar med björkved i Unbyn och talar sig varm om Stalin rakt genom rökgången. Allt sådant är överspelat. Numera är det vårt sociala beteende som  ska kontrolleras. Inte för glad. Inte för fri.
För att inte tala om den hotfulla sexualiteten. Brittiska staten har ju nyligen ombesörjt en kontroll av detta genom ett federalt porrfilter. Ingen nakenhet där inte.
Säga vad man vill om porren, men när staten filtrerar åt folket kan då i alla fall jag som liberal frihetsälskare inte tänka annat än på burka och talibaner. Totalitärt. Klåfingrigt. För att inte tala om britternas kameraövervakningshysteri. Åk till London – bli filmstjärna över en dag.
Trenden är samma i Sverige, men tar sig bara andra uttryck.
Som att barnen skyddas in absurdum. Allt ont ska förgås...så till den milda grad att många barn helt och hållet tappat sin riskbedömningsförmåga. Från vaggan till skolgården – allt är supersäkrat. Och skulle ett barn göra illa sig på en spik någonstans ska utredning göras. Vem har felat? Vem har tillåtit denna dödliga dyckert att sticka upp i tillvaron? För vi glömde visst säga till barnen:
– Du måste se dig för.
Det hemska är heller inte om ett barn cyklar omkull. Nej, det hemskaste av allt är om barnet saknade hjälm när det cyklade omkull. Då bör  genast en anonym rapport skickas till den svenska moralpolisen.
Orosanmälan till socialtjänsten mot hjälmlösa föräldrar.
– Ja, vi känner oro...
...säger tjänstekvinnan i sitt diffusa utlåtande.
För barn behöver ju inte alls tänka med huvudet. Bara de har hjälm på sig.
– Ta på dig handskar, brukar jag säga till mina barn.
För det är ju med händerna de tar emot sig när de ramlar.

Pelle Lindblom
 
Publicerat på NSD Kultur 130724