I sinnlig bemärkelse stod jag på bryggan. Som Walt Whitman i Leaves of grass: "Jag ska gå ner till stranden, stå naken...och utan förklädnad."
Man blir aldrig mer människa än så.
Men det blev hösten då mycket rasade samman. Mitt i veckan, någonstans i skarven till oktober, stod jag i foajén till socialkontoret och höll en liten flicka i handen. De skulle prata, var det sagt. Handen var len och modig. Jag ledde henne till ett rum med minst fyra tanter. Soctanter. Det heter så. Polisen kom. Och sen såg jag henne aldrig mer.
Jag stod med tom hand.
Myndighet beslutar, och barn tas utan varför. Sekretess. Socialtjänst med polisiär befogenhet, men utan skyldigheter.
Jag började skaka. Trodde att jag frös. Åkte hem. Tog ett varmt bad. Men jag skakar fortfarande, fyrtio dagar senare.
I går kom en polisbil och gjorde en annan hämtning. Jag såg på, och jag kände även dessa inblandade. Började tycka att tvångsomhändertagandena duggade nog så tätt. Paragrafernas yxa var trubbig. I båda ändar.
Även mina barn blev rädda. De sa det inte högt, men jag såg det på deras andning. Det var inte vargen som tog barnen numera, som i sagorna. Nej, det fanns en modern, effektivare variant. Soctanterna.
Jag tyckte plötsligt synd om poliserna. Nyktra skarprättare.
Liemannen tog den tredje. En god vän jag försummat.
Jag slutade ta varma bad.
Skolan skickade hem lappar. Någonting saknades kanske i en kryssruta.
Proklamation via skolverket: vaccination mot livmoderhalscancer. Men det är förstås frivilligt.
Så jag googlar. Institut och studier. Influensan i färskt minne. Och det blir alldeles för rörigt. Finns inte plats för mer då jag skakar hand med ännu en vikarie.
Nya människor, präktiga nykterister kontorstid. Men kanske blir de stupfulla på lördagskvällen i skymundan. Jag såg det på stan, precis innan snön föll. Blåsten hade skramlat ihop högar med öl- och spritflaskor i ett hörn på Kyrkogatan. Folket super som fan på helgerna. Eller som en annan poet sa i fiss moll:
"En dröm om en bättre värld som de sedan pissar ut".
Sjung med nu allihop!
Pelle Lindblom
publicerad på NSD Kultur 12 dec 2012
torsdag 27 december 2012
torsdag 29 november 2012
Den skrynkliga 47-öringen
Vi lever på lånad tid. Lån för resan. Planet vi svävar fram i är också belånat. Så även hotellet vi tar in på. Grannens kylskåp är köpt på kredit. Familjens nya bil färdas på ränteträskets motorväg. Liksom huset, dess väggar och tak.
Belånat!
Jag trevar efter en hundring i jeansfickan och inser plötsligt vad jag har i handen. En skuldsedel.
Hundralappen är ju bara ett betalningsmedel som gjorts på ett tryckeri. Sedeln kostar 47 öre att tillverka. Dess påstådda värde är däremot skapat i en komplicerad karusell med banker som trixar och fixar. En lånehandling. Och den dagen ingen tror på valutan är det lika gott att lägga sedeln i en binge på utedasset.
Själv är jag skuldfri. Ingen bank äger mig. Jag har inga lån. Skälet därtill är att jag är en mycket rädd och ängslig filur. Bara en enda gång i livet har jag lånat pengar, till en Audi 80 som stod och glänste på bilfirman. Då var jag skyldig banken 21 000 kronor och sov uruselt om nätterna.
Nu krisar land efter land i Europa. Belånade stater! I Spanien är arbetslösheten nu ofattbara 25 procent. Man behöver inte ha speciellt livlig fantasi för att inse vilka tragedier sådant skapar. Och hur farligt det är.
Kollapsen beror likväl på det faktum att jag håller en skuldsedel i handen som i sin tur blivit belånad. Dessa lån har i sin tur belånats igen. Lån, på lånet, på lånet... Så skapas pengar ur tomma intet. Euro till bilar och villor som spanjorerna egentligen inte hade råd med. Det går bra tills någon i kedjan suckar.
– Jag kan tyvärr inte betala räntan.
Då faller dominobrickorna och smular sönder hela länders ekonomier.
Minns ni Sveriges egen lilla bankkris? Den gången kostade det 200 miljarder kronor för skattebetalarna. Allt verkar redan bortglömt. In med nya bankdirektörer! Upp i sadeln igen. Sedan lån på lånet. Katten på råttan, och råttan på repet.
Än så fungerar våra egna optioner som vi nu flyttar runt mellan varandra i utbyte mot bilar och villor vi egentligen inte har råd med.
Än så länge. Den skrynkliga 47-öringen skaver i fickan.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 28 nov 2012
Belånat!
Jag trevar efter en hundring i jeansfickan och inser plötsligt vad jag har i handen. En skuldsedel.
Hundralappen är ju bara ett betalningsmedel som gjorts på ett tryckeri. Sedeln kostar 47 öre att tillverka. Dess påstådda värde är däremot skapat i en komplicerad karusell med banker som trixar och fixar. En lånehandling. Och den dagen ingen tror på valutan är det lika gott att lägga sedeln i en binge på utedasset.
Själv är jag skuldfri. Ingen bank äger mig. Jag har inga lån. Skälet därtill är att jag är en mycket rädd och ängslig filur. Bara en enda gång i livet har jag lånat pengar, till en Audi 80 som stod och glänste på bilfirman. Då var jag skyldig banken 21 000 kronor och sov uruselt om nätterna.
Nu krisar land efter land i Europa. Belånade stater! I Spanien är arbetslösheten nu ofattbara 25 procent. Man behöver inte ha speciellt livlig fantasi för att inse vilka tragedier sådant skapar. Och hur farligt det är.
Kollapsen beror likväl på det faktum att jag håller en skuldsedel i handen som i sin tur blivit belånad. Dessa lån har i sin tur belånats igen. Lån, på lånet, på lånet... Så skapas pengar ur tomma intet. Euro till bilar och villor som spanjorerna egentligen inte hade råd med. Det går bra tills någon i kedjan suckar.
– Jag kan tyvärr inte betala räntan.
Då faller dominobrickorna och smular sönder hela länders ekonomier.
Minns ni Sveriges egen lilla bankkris? Den gången kostade det 200 miljarder kronor för skattebetalarna. Allt verkar redan bortglömt. In med nya bankdirektörer! Upp i sadeln igen. Sedan lån på lånet. Katten på råttan, och råttan på repet.
Än så fungerar våra egna optioner som vi nu flyttar runt mellan varandra i utbyte mot bilar och villor vi egentligen inte har råd med.
Än så länge. Den skrynkliga 47-öringen skaver i fickan.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 28 nov 2012
onsdag 14 november 2012
ABBA-Bennys huvudbonad
Så fick ABBA-Benny sin doktorshatt. Men min enda slutsats är att han får sin utmärkelse mest för att LTU vill pryda sin egen turban. Eller att devisen är som så ofta förr: Åt den som har skall vara givet.
Höstarna är prisregnens tider. Och det händer gång på gång. En utmärkelse, men som är totalt obegriplig.
Jag har ingen aning om de fantastiska insatser som mr Andersson gjort i LTU:s anda annat än det som står i motiveringen, att han låtit medarbetare från sin studio undervisa vid ljudteknikerutbildningen. Och lite annat smått och gott. Må så vara.
Nåt liknande hände då professor Jan Sandström vid musikhögskolan fick stipendiet Rubus Arcticus av landstinget och 100 000 kronor i sin hatt, trots att han redan var avlönad av staten för att musicera och professera.
Än mer skrattretande var det då Liza Marklund fick Piteå kommuns kulturpris. 21 000 kronor från politikernas nattmössa in i hennes imperium. Det var rent av pinsamt eftersom priser av den här typen – med löjligt små summor dessutom – bör ämnas åt kulturskapare i vardande som är i mer akut behov av pengar.
Fånigt på allvar blev det då USA:s president Barack Obama fick Nobels fredspris 2009 – inte postumt utan snarare prostumt. I förväg. För de krig han ämnade föra. Och för att han bara det året sände 30 000 nya soldater till Afghanistan.
Priset ska enligt Nobel gå till "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer". Hederspriset förvandlades till ett spektakel.
För att undvika löjets skimmer vill jag göra LTU:s hattkommitté uppmärksam på att det finns många konstutövare i Norrbotten minst lika värdiga en hedrande huvudbonad. Nu är ju Bengt Pohjanen redan doktor ev egen kraft, och dessutom hedersdoktor (men inte här förstås, utan vid Uleåborgs universitet). Men i stället för ABBA-Benny skulle jag mycket väl kunna tänka mig Svante Lindqvist, Hasse Alatalo eller varför inte Björn Sjöö i doktorshatt. För att de så framgångsrikt, med stringens och kunskap verkat i musikens tjänst.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 14 nov 2012
Höstarna är prisregnens tider. Och det händer gång på gång. En utmärkelse, men som är totalt obegriplig.
Jag har ingen aning om de fantastiska insatser som mr Andersson gjort i LTU:s anda annat än det som står i motiveringen, att han låtit medarbetare från sin studio undervisa vid ljudteknikerutbildningen. Och lite annat smått och gott. Må så vara.
Nåt liknande hände då professor Jan Sandström vid musikhögskolan fick stipendiet Rubus Arcticus av landstinget och 100 000 kronor i sin hatt, trots att han redan var avlönad av staten för att musicera och professera.
Än mer skrattretande var det då Liza Marklund fick Piteå kommuns kulturpris. 21 000 kronor från politikernas nattmössa in i hennes imperium. Det var rent av pinsamt eftersom priser av den här typen – med löjligt små summor dessutom – bör ämnas åt kulturskapare i vardande som är i mer akut behov av pengar.
Fånigt på allvar blev det då USA:s president Barack Obama fick Nobels fredspris 2009 – inte postumt utan snarare prostumt. I förväg. För de krig han ämnade föra. Och för att han bara det året sände 30 000 nya soldater till Afghanistan.
Priset ska enligt Nobel gå till "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer". Hederspriset förvandlades till ett spektakel.
För att undvika löjets skimmer vill jag göra LTU:s hattkommitté uppmärksam på att det finns många konstutövare i Norrbotten minst lika värdiga en hedrande huvudbonad. Nu är ju Bengt Pohjanen redan doktor ev egen kraft, och dessutom hedersdoktor (men inte här förstås, utan vid Uleåborgs universitet). Men i stället för ABBA-Benny skulle jag mycket väl kunna tänka mig Svante Lindqvist, Hasse Alatalo eller varför inte Björn Sjöö i doktorshatt. För att de så framgångsrikt, med stringens och kunskap verkat i musikens tjänst.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 14 nov 2012
onsdag 31 oktober 2012
Moms och annan skit
På tal om hur kulturarbetarna erbjuds skambud eller förväntas ställa upp som gratiskonsulter åt offentliga inrättningar med både fackförbund och kollektivavtal, ob-tillägg och lagstadgad semester. Åt de anställda!
På tal om det, och för övrigt, vore det ju bra om de slapp höra talas om moms och annan skit.
Det var ju tänkt, enligt den nya kulturpolitiken, att den fria skaparen också skulle bli lycklig företagare. Som jag sagt tidigare; tillsammans med näringslivet är det sällan något problem.
– Skicka en faktura.
Så lyder budskapet utan strul och tjafs.
Men i samarbete med det offentliga har jag slutat att förvånas över okunnigheten.
– Ska han ha 3 000 kronor bara för det där jobbet!?
Så verkar offentlighetens pappersvändare resonera och har ingen aning om vad en företagare gör med momsen. Ej heller har man kunskap om vad de sociala avgifterna är, eller vad som sedan ska betalas in i skatt. I Sverige generellt, skulle jag vilja påstå, är kunskapen utanför företagsvärlden iögonenfallande skral om företagsekonomi. Skamligt dålig. Vad blir egentligen kvar när alla kostnader, moms och avgifter är betalda för den där enorma summan på 3 000 kronor som den stackars konstnären vill betvinga för sin tavla.
– Ingår ramen?
Så frågar vän av oordningen.
Något som skulle göra den största nytta för kulturpolitiken vore en lag som påkallar att lönebeskeden måste bli synliga. Att man öppnar Pandoras ask och låter alla kostnader som företaget har för de anställda stå där, svart på vitt varje månad. Inklusive pensionsavsättningarna och firmafesten.
Det om något skulle sätta perspektiv på tingens ordning.
– Jag tjänar mer på att föreläsa om konst än på själva konsten, sa en celeber vän i branschen häromsistens.
Vi skrattade unisont. Högljutt. Det är ju så ironiskt. Och tragikomiskt.
Lika fånigt är det med tystnaden i debatten från kulturadministratörernas korridorer. Den enda parnassen som existerar. De håller nog för hårt i sitt traktamente, och den lagstadgade semestern.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 31 okt 2012
På tal om det, och för övrigt, vore det ju bra om de slapp höra talas om moms och annan skit.
Det var ju tänkt, enligt den nya kulturpolitiken, att den fria skaparen också skulle bli lycklig företagare. Som jag sagt tidigare; tillsammans med näringslivet är det sällan något problem.
– Skicka en faktura.
Så lyder budskapet utan strul och tjafs.
Men i samarbete med det offentliga har jag slutat att förvånas över okunnigheten.
– Ska han ha 3 000 kronor bara för det där jobbet!?
Så verkar offentlighetens pappersvändare resonera och har ingen aning om vad en företagare gör med momsen. Ej heller har man kunskap om vad de sociala avgifterna är, eller vad som sedan ska betalas in i skatt. I Sverige generellt, skulle jag vilja påstå, är kunskapen utanför företagsvärlden iögonenfallande skral om företagsekonomi. Skamligt dålig. Vad blir egentligen kvar när alla kostnader, moms och avgifter är betalda för den där enorma summan på 3 000 kronor som den stackars konstnären vill betvinga för sin tavla.
– Ingår ramen?
Så frågar vän av oordningen.
Något som skulle göra den största nytta för kulturpolitiken vore en lag som påkallar att lönebeskeden måste bli synliga. Att man öppnar Pandoras ask och låter alla kostnader som företaget har för de anställda stå där, svart på vitt varje månad. Inklusive pensionsavsättningarna och firmafesten.
Det om något skulle sätta perspektiv på tingens ordning.
– Jag tjänar mer på att föreläsa om konst än på själva konsten, sa en celeber vän i branschen häromsistens.
Vi skrattade unisont. Högljutt. Det är ju så ironiskt. Och tragikomiskt.
Lika fånigt är det med tystnaden i debatten från kulturadministratörernas korridorer. Den enda parnassen som existerar. De håller nog för hårt i sitt traktamente, och den lagstadgade semestern.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 31 okt 2012
onsdag 17 oktober 2012
Den snusande terroristen
På gator, i bussar och taxibilar, på affärer och restauranger – överallt har London sina kameror. Onda ögat cirkulerar, allt i syfte att frälsa mig ifrån ondo. Ty riket är polismaktens och vaktbolagens, i evighet amen.
Denna dag startade dock allvaret, mitt liv som filmstjärna. Jag hade varit på långshopping, en runda på flera timmar.
Kön till provhytterna var dessutom enorm. Och möjligen startade allt när jag trotsade kön och gick mot ett ensligt hörn – tämligen respektabel med linne på överkroppen – och provade två skjortor.
Lite senare på det här enorma klädvaruhuset gick proppen ur på barnavdelningen. Som det kan göra för män på klädaffärer. Sötman försvann, och det värkte distinkt i ryggslutet.
Inte en vilopall i sikte. Förbenat! Jag sökte upp ett nytt hörn och dråsade ner på golvet.
London är allt mer likt DDR i bevakningshänseende. I sammanhanget bör beaktas att de kostymklädda med walkie-talkie blir blasé de också, med efterföljande värk i ryggslutet. Tänk dig själv! Stå dagarna i ända och bevaka den katastrof som aldrig inträffar.
Men nu skulle den komma i alla fall, framkallad av en uttråkad herre från Luleå.
Jag reste mig från vilohörnet, tyckte att en snus skulle pigga upp, varpå jag stack ner armen i väskan och fiskade. Nu kom det kritiska ögonblicket. När den militärgröna dosan av märket Tre Ankare blev synlig – oroväckande lik Truppmina 10 – gick larmet. Precis vid hyllan med sparkdräkter. I kommandocentralen hade de nu fått nog av den där skäggiga typen de bevakat och zommat in den senaste halvtimmen. Vakten rusade fram.
Den potentielle självmordsbombaren öppnade förvånat snusdosan. Men explosionen uteblev. I stället la han in en snus.
Vakten förhörde. Myndigt.
– Truppmina 10 är tobak, sa jag.
Han var pakistanier, sa han sedan han lugnat ner sig, och hävdade att Pakistan minsann var snusets ursprungsland.
– Femtio pence dosan hemmavid, påstod han.
– Fyra pund i Sverige. Barley legal, sa jag och bjöd på en pris.
UK var tillfälligt säkrat från ännu ett terrorhot. I polismaktens och vaktbolagens namn, amen.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 17 okt 2012
Denna dag startade dock allvaret, mitt liv som filmstjärna. Jag hade varit på långshopping, en runda på flera timmar.
Kön till provhytterna var dessutom enorm. Och möjligen startade allt när jag trotsade kön och gick mot ett ensligt hörn – tämligen respektabel med linne på överkroppen – och provade två skjortor.
Lite senare på det här enorma klädvaruhuset gick proppen ur på barnavdelningen. Som det kan göra för män på klädaffärer. Sötman försvann, och det värkte distinkt i ryggslutet.
Inte en vilopall i sikte. Förbenat! Jag sökte upp ett nytt hörn och dråsade ner på golvet.
London är allt mer likt DDR i bevakningshänseende. I sammanhanget bör beaktas att de kostymklädda med walkie-talkie blir blasé de också, med efterföljande värk i ryggslutet. Tänk dig själv! Stå dagarna i ända och bevaka den katastrof som aldrig inträffar.
Men nu skulle den komma i alla fall, framkallad av en uttråkad herre från Luleå.
Jag reste mig från vilohörnet, tyckte att en snus skulle pigga upp, varpå jag stack ner armen i väskan och fiskade. Nu kom det kritiska ögonblicket. När den militärgröna dosan av märket Tre Ankare blev synlig – oroväckande lik Truppmina 10 – gick larmet. Precis vid hyllan med sparkdräkter. I kommandocentralen hade de nu fått nog av den där skäggiga typen de bevakat och zommat in den senaste halvtimmen. Vakten rusade fram.
Den potentielle självmordsbombaren öppnade förvånat snusdosan. Men explosionen uteblev. I stället la han in en snus.
Vakten förhörde. Myndigt.
– Truppmina 10 är tobak, sa jag.
Han var pakistanier, sa han sedan han lugnat ner sig, och hävdade att Pakistan minsann var snusets ursprungsland.
– Femtio pence dosan hemmavid, påstod han.
– Fyra pund i Sverige. Barley legal, sa jag och bjöd på en pris.
UK var tillfälligt säkrat från ännu ett terrorhot. I polismaktens och vaktbolagens namn, amen.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 17 okt 2012
onsdag 3 oktober 2012
Kultur är billig skit
Så har jag gjort det gratis igen. Ett föredrag i charmigt sammanhang visserligen. Men när jag kom dit sa jag på halvt allvar:
– Ja det är väl fritt i baren nu för oss gratisföreläsare.
Ett nej till svar. Inte ens en ostsmörgås.
Jag tog en öl ändå, jag tror den gick på 60 spänn, och jag höll mitt lilla föredrag. Men egentligen ångrade jag mig efteråt. Gratis. Är jag verkligen så billig? Är kulturen verkligen så värdelös?
Jag minns också när jag intervjuade konstnären Sara Edström för ett drygt år sedan då vi granskade kulturarbetarnas arbetsvillkor. Hon reagerade på det utdragna sammanträdet. Det eviga mötet med glada administratörer i kulturens tjänst. De satt där med sin lön och förväntade sig att hon skulle sitta gratis, med ostmacka och kaffe som kompensation.
För mig hann det inte gå mer än någon vecka efter gratisföredraget då jag kallades till gratismöte. Inget tvång förstås. Men att missa mötet kunde innebära missade chanser för framtiden.
Jag håller det såhär kryptiskt för att inte avslöja källan i offentligheten. Men mötet var – handen på hjärtat – ganska utdraget och segt. Jag är van vid högre tempo och näringslivets snabbare vägar framåt.
Men det är klart. För kulturinstitutionernas administratörer tickar taxametern. De har lön. För oss frilansare tickar bara klockan. Egentligen borde vi, utan att fråga, fakturera sedvanligt arvode efter sådana där kallelser. Men det fick bli gratis. Fast...jag blev bjuden på lunch och fick resan betald. Den här gången.
Hör och häpna.
Det här får bli ett blad ur en kulturarbetares dagbok. Jag trivs och är nöjd. Tro inget annat. Men jag kan bli provocerad av lättjan och den smått arroganta attityden som tonar fram från de som är satta att administrera kulturpolitik och dramer. Det finns en fräckhet i att uppta andras tid utan ett tack, utan en ostmacka eller en öl.
Ofta finns en okunnighet och en respektlös attityd. Av ren slentrian. Det rör ju bara kulturarbetarpatrasket.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 3 okt 2012
– Ja det är väl fritt i baren nu för oss gratisföreläsare.
Ett nej till svar. Inte ens en ostsmörgås.
Jag tog en öl ändå, jag tror den gick på 60 spänn, och jag höll mitt lilla föredrag. Men egentligen ångrade jag mig efteråt. Gratis. Är jag verkligen så billig? Är kulturen verkligen så värdelös?
Jag minns också när jag intervjuade konstnären Sara Edström för ett drygt år sedan då vi granskade kulturarbetarnas arbetsvillkor. Hon reagerade på det utdragna sammanträdet. Det eviga mötet med glada administratörer i kulturens tjänst. De satt där med sin lön och förväntade sig att hon skulle sitta gratis, med ostmacka och kaffe som kompensation.
För mig hann det inte gå mer än någon vecka efter gratisföredraget då jag kallades till gratismöte. Inget tvång förstås. Men att missa mötet kunde innebära missade chanser för framtiden.
Jag håller det såhär kryptiskt för att inte avslöja källan i offentligheten. Men mötet var – handen på hjärtat – ganska utdraget och segt. Jag är van vid högre tempo och näringslivets snabbare vägar framåt.
Men det är klart. För kulturinstitutionernas administratörer tickar taxametern. De har lön. För oss frilansare tickar bara klockan. Egentligen borde vi, utan att fråga, fakturera sedvanligt arvode efter sådana där kallelser. Men det fick bli gratis. Fast...jag blev bjuden på lunch och fick resan betald. Den här gången.
Hör och häpna.
Det här får bli ett blad ur en kulturarbetares dagbok. Jag trivs och är nöjd. Tro inget annat. Men jag kan bli provocerad av lättjan och den smått arroganta attityden som tonar fram från de som är satta att administrera kulturpolitik och dramer. Det finns en fräckhet i att uppta andras tid utan ett tack, utan en ostmacka eller en öl.
Ofta finns en okunnighet och en respektlös attityd. Av ren slentrian. Det rör ju bara kulturarbetarpatrasket.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 3 okt 2012
onsdag 19 september 2012
Gör likadant med bilmekaniker
Så möter jag en bekant i ett gathörn som levererar en rejäl förolämpning.
– Så du stämplar då mellan jobben?
Nej. Absolut inte!
Jag förstår att skymfen är ofrivillig, och jag menar heller inte att det är fel att stämpla för den som är arbetslös. Jag var själv i det läget för ett antal år sedan, och behövde a-kassa en period. Men sedan länge är jag stolt egen företagare i kulturbranschen. Och det ska den okunnige veta, att reglerna i a-kassan aldrig varit sådana att företagare kan kompensera eventuella brister på uppdrag med stämpling.
Och mest av allt: jag vill inte att någon ska tro att alla kulturarbetare per automatik hänger i kjoltyget på bidragssamhället.
Jag försörjer mig själv.
Jag uppbär inga kulturbidrag.
Men kulturbranschen har sina oförskämdheter. NSD Kultur har visat på en rad exempel då det förväntas att kreativisten ska ställa upp gratis eller sälja sig fanatiskt billigt. Mig händer det inte lika ofta nu som förr. Men jag anser att man noga bör undvika den sortens uppdrag. Ibland tackar jag ja ändå, om det går till behjärtansvärda ändamål. Ser mig då som en slags donator. En mecenat åt Kultursverige. Som att lägga några tusenlappar i Röda Korsets bössa.
Samtidigt måste kulturarbetarna erkänna sig medskyldiga till skambuden. Varför betala!? Konstnären har ju a-kassa!
Jag minns speciellt 80-talet då sick-sackande mellan tvivelaktiga AMS-åtgärder och trix med a-kassa var mer regel än undantag. Akassán kunde ironiskt uttalas med lite fransk accent för att få det att låta lite finare.
I dag är halvfifflet inte lika enkelt att genomföra. Men föraktet – synen på konstnären som trixare – hänger kvar. En otäck symbios mellan bidragsberoende, samhälle och konst.
Exempelvis har landstinget konst i foajén till landstingshuset, men ger fortfarande ingen ersättning till de konstnärer som ställer ut där.
Motivering: landstinget gör en god gärning, gör det möjligt för konstföreningar och konstnärer "att få visa upp sig" och "göra reklam för sig själva".
Det går möjligen att försvara sett genom något kulturcyklop, men kan även tas som exempel på hur attityden hänger kvar, hur man grusar en bransch. Nu är det väl upp till var och en att starta ett gratisgalleri. Vad jag ifrågasätter är om ett landsting ska befatta sig med sådant. För varför resonerar i sådana fall inte NLL likadant med andra yrkesgrupper!? Kör samma jippo för bilmekaniker! Sätt upp några verkstäder och låt folk lämna in sina bilar gratis så "mekanikerna kan visa upp sig" och "göra reklam för sig själva".
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 19 sept
– Så du stämplar då mellan jobben?
Nej. Absolut inte!
Jag förstår att skymfen är ofrivillig, och jag menar heller inte att det är fel att stämpla för den som är arbetslös. Jag var själv i det läget för ett antal år sedan, och behövde a-kassa en period. Men sedan länge är jag stolt egen företagare i kulturbranschen. Och det ska den okunnige veta, att reglerna i a-kassan aldrig varit sådana att företagare kan kompensera eventuella brister på uppdrag med stämpling.
Och mest av allt: jag vill inte att någon ska tro att alla kulturarbetare per automatik hänger i kjoltyget på bidragssamhället.
Jag försörjer mig själv.
Jag uppbär inga kulturbidrag.
Men kulturbranschen har sina oförskämdheter. NSD Kultur har visat på en rad exempel då det förväntas att kreativisten ska ställa upp gratis eller sälja sig fanatiskt billigt. Mig händer det inte lika ofta nu som förr. Men jag anser att man noga bör undvika den sortens uppdrag. Ibland tackar jag ja ändå, om det går till behjärtansvärda ändamål. Ser mig då som en slags donator. En mecenat åt Kultursverige. Som att lägga några tusenlappar i Röda Korsets bössa.
Samtidigt måste kulturarbetarna erkänna sig medskyldiga till skambuden. Varför betala!? Konstnären har ju a-kassa!
Jag minns speciellt 80-talet då sick-sackande mellan tvivelaktiga AMS-åtgärder och trix med a-kassa var mer regel än undantag. Akassán kunde ironiskt uttalas med lite fransk accent för att få det att låta lite finare.
I dag är halvfifflet inte lika enkelt att genomföra. Men föraktet – synen på konstnären som trixare – hänger kvar. En otäck symbios mellan bidragsberoende, samhälle och konst.
Exempelvis har landstinget konst i foajén till landstingshuset, men ger fortfarande ingen ersättning till de konstnärer som ställer ut där.
Motivering: landstinget gör en god gärning, gör det möjligt för konstföreningar och konstnärer "att få visa upp sig" och "göra reklam för sig själva".
Det går möjligen att försvara sett genom något kulturcyklop, men kan även tas som exempel på hur attityden hänger kvar, hur man grusar en bransch. Nu är det väl upp till var och en att starta ett gratisgalleri. Vad jag ifrågasätter är om ett landsting ska befatta sig med sådant. För varför resonerar i sådana fall inte NLL likadant med andra yrkesgrupper!? Kör samma jippo för bilmekaniker! Sätt upp några verkstäder och låt folk lämna in sina bilar gratis så "mekanikerna kan visa upp sig" och "göra reklam för sig själva".
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 19 sept
onsdag 5 september 2012
När kapitalet visar proletären respekt
Många kulturarbetare har det skralt. En del lever under existensminimum. Det visar den granskning som NSD Kultur publicerat under de senaste två åren. Som mest tjänade i stället kulturens administratörer. Landstingets kulturchef Elisabeth Lax kunde stoltsera med högre inkomst än Peter Mattei.
Underförstått – en världsberömd operasångare mindre värd än en kulturadministratör i det fagra Norrbotten. Lokala förmågor i förvaltningens tjänst.
Peo Rask har tagit upp stafettpinnen i ett par krönikor och efterlyst bättre villkor för kulturarbetarna. Konstnären framstår som dagens proletär, bara det att arbetarrörelsen verkar ha vänt ryggen åt det nya proletariatet – eller ibland kastar lite manna framför dess fötter.
Exempelvis är Konsthallens ersättning för en utställning på ynka 3 000 kronor. Men konsthallschefen har förstås lön, över 30 000 i månaden.
Nu kan man ju säga att musikern, regissören eller författaren får skylla sig själv. Välj ett annat jobb om inkomsterna är så dåliga. Jag säger inte emot. Kulturutövare får acceptera motgångar. En plats i kulturlivets parnass är ingen självklarhet.
Men kritiken som fördes fram i och med vår granskning är fortfarande obesvarad: Varför är de offentliga ersättningarna – som den på Konsthallen – så skamlöst låga? Dåvarande chefen Sven-Olov Halvares fick också frågan om ersättningen var densamma när Konsthallen anlitade snickare.
– Nej. Snickare utför ju ett arbete, sa han.
Sådan är uppenbarligen attityden. Däremot berättar flera konstutövare att man ute i näringslivet möts med respekt. Inget knussel. Sedvanlig timdebitering. Som för vilken entreprenör som helst.
Men i offentliga rum – även de som styrs av politiker från arbetarrörelsen – görs skillnad på snickare och konstnärer.
Jag pratar alltså inte om bidrag hit eller dit till olika kulturformer, utan om de lägen där institutioner faktiskt ber konstnärer att utföra ett uppdrag. Varför ska då kulturarbetaren behandlas som andra klassens medborgare? Det vill jag gärna veta.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 5 sept
Underförstått – en världsberömd operasångare mindre värd än en kulturadministratör i det fagra Norrbotten. Lokala förmågor i förvaltningens tjänst.
Peo Rask har tagit upp stafettpinnen i ett par krönikor och efterlyst bättre villkor för kulturarbetarna. Konstnären framstår som dagens proletär, bara det att arbetarrörelsen verkar ha vänt ryggen åt det nya proletariatet – eller ibland kastar lite manna framför dess fötter.
Exempelvis är Konsthallens ersättning för en utställning på ynka 3 000 kronor. Men konsthallschefen har förstås lön, över 30 000 i månaden.
Nu kan man ju säga att musikern, regissören eller författaren får skylla sig själv. Välj ett annat jobb om inkomsterna är så dåliga. Jag säger inte emot. Kulturutövare får acceptera motgångar. En plats i kulturlivets parnass är ingen självklarhet.
Men kritiken som fördes fram i och med vår granskning är fortfarande obesvarad: Varför är de offentliga ersättningarna – som den på Konsthallen – så skamlöst låga? Dåvarande chefen Sven-Olov Halvares fick också frågan om ersättningen var densamma när Konsthallen anlitade snickare.
– Nej. Snickare utför ju ett arbete, sa han.
Sådan är uppenbarligen attityden. Däremot berättar flera konstutövare att man ute i näringslivet möts med respekt. Inget knussel. Sedvanlig timdebitering. Som för vilken entreprenör som helst.
Men i offentliga rum – även de som styrs av politiker från arbetarrörelsen – görs skillnad på snickare och konstnärer.
Jag pratar alltså inte om bidrag hit eller dit till olika kulturformer, utan om de lägen där institutioner faktiskt ber konstnärer att utföra ett uppdrag. Varför ska då kulturarbetaren behandlas som andra klassens medborgare? Det vill jag gärna veta.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 5 sept
tisdag 4 september 2012
Bergvall skyldig – till omvänt justitiemord
Största rättsskandalen i Sveriges historia skallar medierna, och häromdagen en lång specialsändning i P1 med massmedial tortyr av bland andra Claes Borgström och Christer van der Kvast. Till och med den tidigare justitiekanslern Göran Lambertz begår ett direktsänt och ämbetsmannamässigt självmord i heliga Aktuellt på bästa sändningstid. Där trasslar han in sig i ett resonemang om en gammal vägbom och framstår som ignorant.
När cirkusen var i full spinn satt huvudpersonen själv på Säter, käkade plankstek till middag och knaprade bensodiazepiner till efterrätt. Där sitter han fortfarande. Allas vår tårögde Sture Bergvall.
Det är nu som likheten blir slående. Sture Bergvalls analogi med den bisarra och fiktiva hjälten Hannibal Lecter skapad av författaren Thomas Harris.
Dr. Lecter i "När lammen tystnar" är kannibalen som även han sitter inspärrad på en säkerhetsavdelning, men ändå lyckas manipulera sin omgivning på ett remarkabelt sätt. I slutändan gör han plankstek av sina offer och käkar upp dem.
Ser man den här kannibalismen allegoriskt måste man säga att Sture Bergvall lyckats kopiera Lecter på ett exemplariskt sätt. Han lyckas begå ett slags omvänt och kollektivt justitiemord – inte på sig själv då – utan på själva rättsväsendet. Han har faktiskt sargat, vingklippt och förlöjligat stora delar av den juridiska eliten i Sverige. Lägg därtill det löjets skimmer som fallit över psykiatrin och dess metoder med den suspekta återgestaltningsterapin i kombination med höga doser av narkotikaklassade preparat.
Även här har Sture Bergvall lyckats dupera och slå knock-out på intelligentian inom vården. Ryktbara experter förvandlas till beryktade dito. En sann kannibal som lurat många – det är uppenbart. Och oavsett vad som är sant eller ej har han i mina ögon, trots att han tagit tillbaka sina erkännanden, ändå lyckats behålla titeln som seriemördare.
Det han lyckats med är att begå en hel serie justitiemord.
Pelle Lindblom
publ. i NSD Kultur 4 sept
När cirkusen var i full spinn satt huvudpersonen själv på Säter, käkade plankstek till middag och knaprade bensodiazepiner till efterrätt. Där sitter han fortfarande. Allas vår tårögde Sture Bergvall.
Det är nu som likheten blir slående. Sture Bergvalls analogi med den bisarra och fiktiva hjälten Hannibal Lecter skapad av författaren Thomas Harris.
Dr. Lecter i "När lammen tystnar" är kannibalen som även han sitter inspärrad på en säkerhetsavdelning, men ändå lyckas manipulera sin omgivning på ett remarkabelt sätt. I slutändan gör han plankstek av sina offer och käkar upp dem.
Ser man den här kannibalismen allegoriskt måste man säga att Sture Bergvall lyckats kopiera Lecter på ett exemplariskt sätt. Han lyckas begå ett slags omvänt och kollektivt justitiemord – inte på sig själv då – utan på själva rättsväsendet. Han har faktiskt sargat, vingklippt och förlöjligat stora delar av den juridiska eliten i Sverige. Lägg därtill det löjets skimmer som fallit över psykiatrin och dess metoder med den suspekta återgestaltningsterapin i kombination med höga doser av narkotikaklassade preparat.
Även här har Sture Bergvall lyckats dupera och slå knock-out på intelligentian inom vården. Ryktbara experter förvandlas till beryktade dito. En sann kannibal som lurat många – det är uppenbart. Och oavsett vad som är sant eller ej har han i mina ögon, trots att han tagit tillbaka sina erkännanden, ändå lyckats behålla titeln som seriemördare.
Det han lyckats med är att begå en hel serie justitiemord.
Pelle Lindblom
publ. i NSD Kultur 4 sept
onsdag 22 augusti 2012
Farbror Vasilis vassa äventyr
Den grekiska solen var på väg ner, i väster som sig bör, och la sig i vattnet som ur vilken jäkla resebroschyr som helst.
Jag satt med hakan i händerna och bara blåstirrade. Det hörde liksom till den här tiden på dygnet. Ett visst tumult hördes dock nere från stranden vid fiskebåtarna, och efter en stund kom Dimitris upp med storfirren på en krok. Dagens fångst. Inte en tonfisk, utan någon annan ful tok till fisk. Lika motbjudande i sitt utseende som en braxen, fast mycket större.
– Vi måste ringa Slaktar-Vasilis!
Det dröjde inte länge innan han kom inrullande i halvfyllan. Det dammade i torrgruset bakom den lilla röda bilen. Han svängde in framför oss där jag och Giannis satt och tomglodde och pekade på fulfisken.
– Tí psári! Vilken jävel till fisk.
Vasilis verkade ha svårt att hitta bromspedalen vid själva parkeringsögonblicket och vara nära att köra över en turist, en solbrun donna i sina bästa år, klädd i en sån där tunn after-beach-klänning och nakna fötter i remmade lädersandaler. Hon trippade undan i sista stund. Vasilis gjorde entré med en torr cigarettstump i mungipan och smällde igen bildörren. Han kom mot oss och langade upp slaktarknivarna och en köttyxa på bordet med en smäll.
– Geia mas!
Allt tedde sig som ett avsnitt ur någon tecknad serie på Barnkanalen. "Farbror Vasilis vassa äventyr". Allt stämde. Möjligen bortsett från graden av berusning då. Men i övrigt – den svarta mustaschen, röda lillbilen, dammet, det slitna blåstället och de alldeles obefläckade gymnastikskorna i vitt.
– Bíra parakaló!
Fram med ölburkarna. Vi skålade och pratade skit. Han rullade mig en cigarrett. Sedan gav han sig på den där plattnosade monsterfisken.
Giannis bara skrattade och rökte. Väntade på en vän, sa han. En vän som aldrig kom.
Mer var det inte. Men det var nu, i detta ögonblick, som jag förstod varför jag överhuvudtaget gav mig ut på resor. Skälet till att jag kommit hit.
Pelle Lindblom
Jag satt med hakan i händerna och bara blåstirrade. Det hörde liksom till den här tiden på dygnet. Ett visst tumult hördes dock nere från stranden vid fiskebåtarna, och efter en stund kom Dimitris upp med storfirren på en krok. Dagens fångst. Inte en tonfisk, utan någon annan ful tok till fisk. Lika motbjudande i sitt utseende som en braxen, fast mycket större.
– Vi måste ringa Slaktar-Vasilis!
Det dröjde inte länge innan han kom inrullande i halvfyllan. Det dammade i torrgruset bakom den lilla röda bilen. Han svängde in framför oss där jag och Giannis satt och tomglodde och pekade på fulfisken.
– Tí psári! Vilken jävel till fisk.
Vasilis verkade ha svårt att hitta bromspedalen vid själva parkeringsögonblicket och vara nära att köra över en turist, en solbrun donna i sina bästa år, klädd i en sån där tunn after-beach-klänning och nakna fötter i remmade lädersandaler. Hon trippade undan i sista stund. Vasilis gjorde entré med en torr cigarettstump i mungipan och smällde igen bildörren. Han kom mot oss och langade upp slaktarknivarna och en köttyxa på bordet med en smäll.
– Geia mas!
Allt tedde sig som ett avsnitt ur någon tecknad serie på Barnkanalen. "Farbror Vasilis vassa äventyr". Allt stämde. Möjligen bortsett från graden av berusning då. Men i övrigt – den svarta mustaschen, röda lillbilen, dammet, det slitna blåstället och de alldeles obefläckade gymnastikskorna i vitt.
– Bíra parakaló!
Fram med ölburkarna. Vi skålade och pratade skit. Han rullade mig en cigarrett. Sedan gav han sig på den där plattnosade monsterfisken.
Giannis bara skrattade och rökte. Väntade på en vän, sa han. En vän som aldrig kom.
Mer var det inte. Men det var nu, i detta ögonblick, som jag förstod varför jag överhuvudtaget gav mig ut på resor. Skälet till att jag kommit hit.
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 22 aug 2012
onsdag 8 augusti 2012
Rostig pigg räddar Grekland ur krisen
– Ni har ju lite problem också, med krisen alltså.Butikägare Giorgos slog ut med armarna. Kris!? Vad pratar han om? De enda som har kris är politikerna...och de kan krisa på bäst de vill. Men här på Karpathos. Nej, nej, nej.
Grekland är förvirrat. Det blir slutsatsen. Att här är varmt och löst i kanterna. Förnekelsen triumferar över förståndet.
Smått obegripligt kanske, men läget kan förklaras med historien om croissanterna. För redan förra året frågade jag ganska envetet:
– Har du inte några croissanter?
– Nej, blev svaret upprepade gånger.
Nu i år tog jag liksom ett modigt halvsteg närmare kassadisken, böjde mig fram mot honom och sa:
– När du beställer från bageriet nästa gång kan du väl ta hem några croissanter.
Dagen efter hade han tagit hem tre. Vad ska man säga om det filosofiska beslutet? Jag menar om man kopplar brödhyllornas logik till krisen, och lägger till en burk tonfisk för 3 euro och 50 cent.
Likadant är det med hotellen. Fast man vet om det, att klichéerna ingår som en del av resan och benämns "den grekiska charmen".
Sängarna är stenhårda. Krokarna för handdukarna på toa klarar inte av att hålla uppe en enda handduk. Hållaren till duschen passar inte ihop med duschhandtaget. Och varmvattnet tar slut 17.19. Balkongdörrarna går inte att stänga. Mitt i utgången till förutnämnda balkong sticker dessutom en rostig pigg upp. Mitt i golvet. Spisplattorna har så låg effekt att pastavattnet aldrig kokar. Och när man drar ut kontakten till hårtorken följer hela vägguttaget med.
Kylskåp på hotell i Grekland är annars ett kapitel för sig. Om exempelvis nedersta hyllan i dörren – ni vet den avsedd för drickor – är intakt, då bör ni veta att ni förmodligen befinner er på vad som är att betrakta som ett lyxhotell.
Därtill kan man säga att om luckan till frysfacket överst i kylen finns kvar, då befinner ni er inte alls i Grekland utan är då helt säkert i ett helt annat land.
– Nu har han äntligen tagit hem croissanter, sa jag. Men bara tre. Vi får dela broderligt.
– Akta rostpiggen!
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 8 aug 2012
Grekland är förvirrat. Det blir slutsatsen. Att här är varmt och löst i kanterna. Förnekelsen triumferar över förståndet.
Smått obegripligt kanske, men läget kan förklaras med historien om croissanterna. För redan förra året frågade jag ganska envetet:
– Har du inte några croissanter?
– Nej, blev svaret upprepade gånger.
Nu i år tog jag liksom ett modigt halvsteg närmare kassadisken, böjde mig fram mot honom och sa:
– När du beställer från bageriet nästa gång kan du väl ta hem några croissanter.
Dagen efter hade han tagit hem tre. Vad ska man säga om det filosofiska beslutet? Jag menar om man kopplar brödhyllornas logik till krisen, och lägger till en burk tonfisk för 3 euro och 50 cent.
Likadant är det med hotellen. Fast man vet om det, att klichéerna ingår som en del av resan och benämns "den grekiska charmen".
Sängarna är stenhårda. Krokarna för handdukarna på toa klarar inte av att hålla uppe en enda handduk. Hållaren till duschen passar inte ihop med duschhandtaget. Och varmvattnet tar slut 17.19. Balkongdörrarna går inte att stänga. Mitt i utgången till förutnämnda balkong sticker dessutom en rostig pigg upp. Mitt i golvet. Spisplattorna har så låg effekt att pastavattnet aldrig kokar. Och när man drar ut kontakten till hårtorken följer hela vägguttaget med.
Kylskåp på hotell i Grekland är annars ett kapitel för sig. Om exempelvis nedersta hyllan i dörren – ni vet den avsedd för drickor – är intakt, då bör ni veta att ni förmodligen befinner er på vad som är att betrakta som ett lyxhotell.
Därtill kan man säga att om luckan till frysfacket överst i kylen finns kvar, då befinner ni er inte alls i Grekland utan är då helt säkert i ett helt annat land.
– Nu har han äntligen tagit hem croissanter, sa jag. Men bara tre. Vi får dela broderligt.
– Akta rostpiggen!
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 8 aug 2012
onsdag 25 juli 2012
Rumpan och snorren mitt i gatan
Jag har varit skogsman nu i många veckor. Häromkvällen åkte jag till stan för några ärenden, men hade ingen aning om att det var så illa. Speciellt som det talas så vitt och brett om hur vi ska locka turister till "vår fina landsända".
Vid Malmudden mötte jag en ambulans med blåljus och sirener. Här har hänt en allvarlig olycka, tänkte jag. Med journalistgenen aktiverad gjorde jag en u-sväng och följde efter.
Men det var bara ett vanligt droglarm. På en parkbänk där bakom parkeringarna satt en överförfriskad yngling och hängde med kroppen över sig själv. En överdos. Av alkohol...eller någon annan substans.
Arkitekterna ritar skisser på romantiska bostadsområden med lummiga björkar och människor som promenerar och ibland sätter sig för att vila i den skira eftermiddagssolen. Men i Luleå...är parkbänkar tydligen till för fyllon.
Utanför Färjan i Norra hamn pågår ett stort slagsmål. Vi borde döpa om stället till promilleviken. Längs Storgatan är promenadstråken vingliga. Se där! En spypöl. Och en tom ölburk rullar i blåsten.
Jag åker sedan till mackarna vid rondellen på Örnäset för att fylla mina båtdunkar. På väg därifrån tar jag mig dock inte ut i korsningen. För mitt i gatan står en oerhört berusad ung man. Han böjer sig ner och ser ut att försöka plocka upp någonting. Rörelserna är väldigt långsamma och trevande. Livremmen är hemma eller bortglömd. De hängande byxorna är så slappa att de dråsar ner till anklarna. Även kalsongerna följer med. Och eftersom han samtidigt böjer sig ner kan jag nu ingående och gratis skåda rakt in i hans bleka röv.
När han reser sig dinglar snorren fullt synlig. Men han verkar ännu inte ha upptäckt vad som hänt. För när han går iväg fastnar ju fötterna i byxbenen och han dråsar framlänges ner i backen.
Hoppas ingen turist ser det här...eller råkar sätta sig på någon parkbänk. Det är inte ens helgdag. Fy, ett sånt jävla fylleslag! Hutlös drogkultur!
Min hemstad. Är det ingen annan än jag som skäms?
Pelle Lindblom
Vid Malmudden mötte jag en ambulans med blåljus och sirener. Här har hänt en allvarlig olycka, tänkte jag. Med journalistgenen aktiverad gjorde jag en u-sväng och följde efter.
Men det var bara ett vanligt droglarm. På en parkbänk där bakom parkeringarna satt en överförfriskad yngling och hängde med kroppen över sig själv. En överdos. Av alkohol...eller någon annan substans.
Arkitekterna ritar skisser på romantiska bostadsområden med lummiga björkar och människor som promenerar och ibland sätter sig för att vila i den skira eftermiddagssolen. Men i Luleå...är parkbänkar tydligen till för fyllon.
Utanför Färjan i Norra hamn pågår ett stort slagsmål. Vi borde döpa om stället till promilleviken. Längs Storgatan är promenadstråken vingliga. Se där! En spypöl. Och en tom ölburk rullar i blåsten.
Jag åker sedan till mackarna vid rondellen på Örnäset för att fylla mina båtdunkar. På väg därifrån tar jag mig dock inte ut i korsningen. För mitt i gatan står en oerhört berusad ung man. Han böjer sig ner och ser ut att försöka plocka upp någonting. Rörelserna är väldigt långsamma och trevande. Livremmen är hemma eller bortglömd. De hängande byxorna är så slappa att de dråsar ner till anklarna. Även kalsongerna följer med. Och eftersom han samtidigt böjer sig ner kan jag nu ingående och gratis skåda rakt in i hans bleka röv.
När han reser sig dinglar snorren fullt synlig. Men han verkar ännu inte ha upptäckt vad som hänt. För när han går iväg fastnar ju fötterna i byxbenen och han dråsar framlänges ner i backen.
Hoppas ingen turist ser det här...eller råkar sätta sig på någon parkbänk. Det är inte ens helgdag. Fy, ett sånt jävla fylleslag! Hutlös drogkultur!
Min hemstad. Är det ingen annan än jag som skäms?
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 25 juli 2012
onsdag 11 juli 2012
För en handfull dollar
Det här är en av fyra krönikor i en svit från The Big Apple - New York - och för att kunna greppa kronologin gör man klokast i att börja med "Grand canyon är bara nys" från 16 maj 2012 och läser sig uppåt.
Så farväl då du stolta, vackra skönhet med gyllenbrun hy och rödmålade tånaglar. Jag saknar dig för evigt eftersom vi aldrig möts igen.
Ja, det tog liksom slut här i mötet med vår gemensamma antagonist, den där självutnämnda FBI-agenten som hotade att konfiskera minneskortet till min kamera.
– Vad är du egentligen ute efter? Fotografera flickor?
Så hade han också frågat.
Ja, varför inte!?
– Finns något bättre motiv?
Men det betraktades förstås som suspekt fastän jag, om sanningen ska fram, faktiskt hade inriktat mig på att fotografera NY-bornas ben. Därtill fanns två skäl. För det första var de som mest uttrycksfulla (om man bortser från de stolta, tjusiga kvinnorna – de med vackrare hudfärg än min). Men jag hade också fått för mig att ben var mest oskyldigt att plåta.
Som jag sagt tidigare: känslan av att jag hela tiden gjorde någonting olagligt bet sig fast.
Fast den där självutnämnde FBI-mannen hade det nog inte så lätt han heller. Förmodligen kom han från Smallville, ni vet som i de där amerikanska dystopierna till filmer där småstadsmoralen liksom svämmar över och blir till någonting helt annat än det var tänkt från början. Det var inte förrän nu, när jag var här, som jag insåg hur samhällskritiska dessa epos egentligen var – och inte då bara mot prydheten i frihetens högborg. Det handlar om voyeurismen också. Sedan Charles Bukowski, sedan totalitarismen.
Och porrindustrin. Innehöll inte också den en slags samhällskritisk satir med sina vulgäriteter? Som ett hånflin mot den kristna puritanismen. Jag kunde inte låta bli att tänka även så.
Jag väntade mig att en polis skulle komma fram till mig och undra:
– Vad antecknar du?
Var vänlig och lägg ner pennan och sluta upp med de där stipuleringarna. Det kan skada vår integritet. Och sedan:
– Have a nice vacation. Men gör inte om det.
Sedan gav jag några dollar i dricks till den gäspande pickolon som tagit hand om min väska, och tre dollar även till receptionisten för att hon ringt en taxi. Och till sist en helkroppsröntgen på Newark.
Pelle Lindblom
Så farväl då du stolta, vackra skönhet med gyllenbrun hy och rödmålade tånaglar. Jag saknar dig för evigt eftersom vi aldrig möts igen.
Ja, det tog liksom slut här i mötet med vår gemensamma antagonist, den där självutnämnda FBI-agenten som hotade att konfiskera minneskortet till min kamera.
– Vad är du egentligen ute efter? Fotografera flickor?
Så hade han också frågat.
Ja, varför inte!?
– Finns något bättre motiv?
Men det betraktades förstås som suspekt fastän jag, om sanningen ska fram, faktiskt hade inriktat mig på att fotografera NY-bornas ben. Därtill fanns två skäl. För det första var de som mest uttrycksfulla (om man bortser från de stolta, tjusiga kvinnorna – de med vackrare hudfärg än min). Men jag hade också fått för mig att ben var mest oskyldigt att plåta.
Som jag sagt tidigare: känslan av att jag hela tiden gjorde någonting olagligt bet sig fast.
Fast den där självutnämnde FBI-mannen hade det nog inte så lätt han heller. Förmodligen kom han från Smallville, ni vet som i de där amerikanska dystopierna till filmer där småstadsmoralen liksom svämmar över och blir till någonting helt annat än det var tänkt från början. Det var inte förrän nu, när jag var här, som jag insåg hur samhällskritiska dessa epos egentligen var – och inte då bara mot prydheten i frihetens högborg. Det handlar om voyeurismen också. Sedan Charles Bukowski, sedan totalitarismen.
Och porrindustrin. Innehöll inte också den en slags samhällskritisk satir med sina vulgäriteter? Som ett hånflin mot den kristna puritanismen. Jag kunde inte låta bli att tänka även så.
Jag väntade mig att en polis skulle komma fram till mig och undra:
– Vad antecknar du?
Var vänlig och lägg ner pennan och sluta upp med de där stipuleringarna. Det kan skada vår integritet. Och sedan:
– Have a nice vacation. Men gör inte om det.
Sedan gav jag några dollar i dricks till den gäspande pickolon som tagit hand om min väska, och tre dollar även till receptionisten för att hon ringt en taxi. Och till sist en helkroppsröntgen på Newark.
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 11 juil juni 2012
onsdag 27 juni 2012
Hej då snygging!
The Diner var ungefär som på film. Soffbås, och lågavlönade servitriser hällde upp hinkvis med svagt kaffe. Allt smakade salt utom pannkakan som smakade sockerkaka.
– Mer kaffe!
Man borde ta hem amerikanarna och visa utsikten från Malmuddsbron. Luleås Manhattan som Säfve kallade holmen. Fast jag var mer inne på att skogens träd var våra höghus. Bergnäsbron vår Brooklyn Bridge. Det är samma här som där, bara att pedikyrsalongerna är fler i New York.
Jag bytte kaffet mot starka ölsorter på karaokebar, sjöng Highway to Hell riktigt distinkt. Då gjorde soulkvinnan entré. Black beauty som koncept – svusltig, bred och rund. Ett sådant tryck i rösten! Och bröst stora som soffkuddar.
Hon sjöng It's Raining Men och skrek:
– Awesome!
Sedan gled hon upp bakom mig och gned fettvalkarna mot min beniga kropp. Åh, denna fria uppsluppenhet!
– Jag älskar dig, sa jag och tog fram kameran. Dokumenterade för att påvisa hur allt var romantiskt och liksom vackert på nåt oskyldigt sätt, tills en tillknäppt amerikan kom fram till mig som vore han självutnämnd FBI-agent och ifrågasatte hotfullt mitt knäppande.
– Jag är glad och berusad, sa jag. Fotograf och turist i samma äggskal. Ett oskyldigt "scrambled egg".
Men han gav sig inte, utan förstärkte sin polisiära attityd. Festen var plötsligt över. Så jag tog mitt pick och pack och drog därifrån.
När jag korsade gatan såg jag att också hon gått. Hon vinkade fast en sån där gul taxi, men stannade upp i dörren och ropade tvärs över Lexington Avenue:
– Good bye handsome!
En slängkyss och sedan försvann hon över Brooklyn Bridge.
Det var första gången någon varit så hotfull mot min kamera, men också första gången en kvinna kallat mig supersnygging och gnidit sin lekamen mot min bara för glädjen i bejakandet. Så motsäger sig allt i denna halvtotalitära regim. Jag svarar:
– Farväl du vackra! Jag kommer alltid att minnas detta ögonblick.
Sedan tog jag själv en taxi...till Luleå och försökte förklara för kvinnorna om friheten och kraften i feminismen jag stött på. Men ingen begrep vad jag talade om.
Pelle Lindblom
– Mer kaffe!
Man borde ta hem amerikanarna och visa utsikten från Malmuddsbron. Luleås Manhattan som Säfve kallade holmen. Fast jag var mer inne på att skogens träd var våra höghus. Bergnäsbron vår Brooklyn Bridge. Det är samma här som där, bara att pedikyrsalongerna är fler i New York.
Jag bytte kaffet mot starka ölsorter på karaokebar, sjöng Highway to Hell riktigt distinkt. Då gjorde soulkvinnan entré. Black beauty som koncept – svusltig, bred och rund. Ett sådant tryck i rösten! Och bröst stora som soffkuddar.
Hon sjöng It's Raining Men och skrek:
– Awesome!
Sedan gled hon upp bakom mig och gned fettvalkarna mot min beniga kropp. Åh, denna fria uppsluppenhet!
– Jag älskar dig, sa jag och tog fram kameran. Dokumenterade för att påvisa hur allt var romantiskt och liksom vackert på nåt oskyldigt sätt, tills en tillknäppt amerikan kom fram till mig som vore han självutnämnd FBI-agent och ifrågasatte hotfullt mitt knäppande.
– Jag är glad och berusad, sa jag. Fotograf och turist i samma äggskal. Ett oskyldigt "scrambled egg".
Men han gav sig inte, utan förstärkte sin polisiära attityd. Festen var plötsligt över. Så jag tog mitt pick och pack och drog därifrån.
När jag korsade gatan såg jag att också hon gått. Hon vinkade fast en sån där gul taxi, men stannade upp i dörren och ropade tvärs över Lexington Avenue:
– Good bye handsome!
En slängkyss och sedan försvann hon över Brooklyn Bridge.
Det var första gången någon varit så hotfull mot min kamera, men också första gången en kvinna kallat mig supersnygging och gnidit sin lekamen mot min bara för glädjen i bejakandet. Så motsäger sig allt i denna halvtotalitära regim. Jag svarar:
– Farväl du vackra! Jag kommer alltid att minnas detta ögonblick.
Sedan tog jag själv en taxi...till Luleå och försökte förklara för kvinnorna om friheten och kraften i feminismen jag stött på. Men ingen begrep vad jag talade om.
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 27 juni 2012
onsdag 13 juni 2012
Det ruttna äpplet
På väg mot hissen inne i Empire state building drabbades jag av en panikattack. Allt är bara nys. Arkitekturen imponerade inget vidare, utan i stället ingenjörskonsten. Så raka linjer. Tänk dig själv att mura en 150 meter hög fasad och få lodet att stämma.
Men själva principen, att hitta en holme och sedan plocka dit allt och alla och bygga skithöga hus bara för att allt ska få plats är ju befängt. Utanför vattnet prunkar vildmarken.
– Bygg på bredden, skulle jag ha sagt och vandrat vidare med ryggsäcken.
På 40:e stannar jag vid en av miljoner reklamskyltar och begrundar. Kvinnan med långt rött hår är fotograferad bakifrån. "Before and after", står det.
Before är snyggare än after. Så typiskt, inte sant!? Men att människan har svårt att hålla emot. Visst! Köp den fulare frisyren.
Tofflorna hasar mot trottoaren. Han ställer sig bredvid och poeterar med oborstade tänder. Mr Henry Chianski – Charles Bukovskis alter ego på besök i NY för diktuppläsning. Efter morgonens tredje öl kallar han staden:
– Det ruttna äpplet.
Sedan tar han med mig på en av sightseeingbussarna. Man ser allt snett uppifrån. Nedanför demonstrerar folket. Renovera våra bostäder! Mindre pengar till NYPD!
Men guiden är påtänd, och hon har lockigt hår (som i after) och sjunger schlagers. Liza-Minelli-plattityder skorrar i billiga busshögtalare. Ruset av hennes uppåttjack är som starkast varje gång bussen passerar Broadway. En plats dit hon önskade sig...och kommer varje dag med sargade turister som bara vill få vittring på väderstrecken. Men hennes röst är knarkskorvig. Skallrar som i en VW bilstereo från 70-talet.
– Som i din gamla folka kanske?
Mr Henry Chianski på sätet bredvid nickar och sträcker över en halvdrucken flaska Jim Beam.
– Jag gillar guidade turer med amfetaminstinna halvblondiner.
Så skulle han förstås ha sagt och löst problemet genom att förföra henne.
Det var nu, just under Brooklyn bridge, som jag förstod att sanningen kunde anas. Bland substanserna.
– Mr Chianski, sa jag. Ni har helt rätt.
Pelle Lindblom
Men själva principen, att hitta en holme och sedan plocka dit allt och alla och bygga skithöga hus bara för att allt ska få plats är ju befängt. Utanför vattnet prunkar vildmarken.
– Bygg på bredden, skulle jag ha sagt och vandrat vidare med ryggsäcken.
På 40:e stannar jag vid en av miljoner reklamskyltar och begrundar. Kvinnan med långt rött hår är fotograferad bakifrån. "Before and after", står det.
Before är snyggare än after. Så typiskt, inte sant!? Men att människan har svårt att hålla emot. Visst! Köp den fulare frisyren.
Tofflorna hasar mot trottoaren. Han ställer sig bredvid och poeterar med oborstade tänder. Mr Henry Chianski – Charles Bukovskis alter ego på besök i NY för diktuppläsning. Efter morgonens tredje öl kallar han staden:
– Det ruttna äpplet.
Sedan tar han med mig på en av sightseeingbussarna. Man ser allt snett uppifrån. Nedanför demonstrerar folket. Renovera våra bostäder! Mindre pengar till NYPD!
Men guiden är påtänd, och hon har lockigt hår (som i after) och sjunger schlagers. Liza-Minelli-plattityder skorrar i billiga busshögtalare. Ruset av hennes uppåttjack är som starkast varje gång bussen passerar Broadway. En plats dit hon önskade sig...och kommer varje dag med sargade turister som bara vill få vittring på väderstrecken. Men hennes röst är knarkskorvig. Skallrar som i en VW bilstereo från 70-talet.
– Som i din gamla folka kanske?
Mr Henry Chianski på sätet bredvid nickar och sträcker över en halvdrucken flaska Jim Beam.
– Jag gillar guidade turer med amfetaminstinna halvblondiner.
Så skulle han förstås ha sagt och löst problemet genom att förföra henne.
Det var nu, just under Brooklyn bridge, som jag förstod att sanningen kunde anas. Bland substanserna.
– Mr Chianski, sa jag. Ni har helt rätt.
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 13 juni 2012
onsdag 30 maj 2012
Slackad kopia i fickformat
Redan i kön till kontrollen kom uppmaningen.
– Visa passet.
Regler och bevakning. Jag var misstänkt för oansenlighet, eller terror. Frihetens Mekka doftade mest totalitär regim. Meningslösa blanketter.
Have you ever been involved in espionage or sabotage; or in terrorist activities?
Vem kryssar ja i en sådan ruta? Allt påminde om gränskontrollerna till järnridån när det begav sig. Samma bakfylla. Eller var det jetlag?
Det var även förbjudet att ifrågasätta dumheten. Då tar de fram plasthandskarna.
Utan yttre motstånd satte jag handen på anvisad plats och lät Homeland Security registrera mina fingeravtryck, med Charles Bukovskis Kvinnor i handbagaget bör tilläggas.
– Och du arbetar som...?
– Journalist.
Det var min än mer skeptiska 85-åring till mor som räddade situationen. Hon bara tog mig under armen och marscherade igenom alltihop utan fingerfotografering.
– Vad ska de med mina avtryck till?
Det var allt hon sa. Inte ens amerikanska gränspolisen vågade säga emot.
Grand Canyon är bara nys. Och Empire State Building är faktiskt inte så märkvärdig hon heller när man står vid hennes fötter. Toppen syns inte, bara en massa grå betong. Och vad heter hon nu...hon med armen och facklan. Jag såg henne på håll. Man ska klättra in i henne till det heliga, som i Tarkovskijs film Stalker. För därinne går alla ens önskningar i uppfyllelse.
Väl inne i Midtown kom hon i stället gående i kort-kort och cowboyboots. Kvinnan! Hon jag läste om i Bukowskis burleska epos. Vilka spiror!
Fri stolthet och totalitarism. Hennes uppenbarelse sa allt.
I korsningen mellan Lexington och 42:a låg en pub som serverade Guinness. På stopen satte jag åter mina avtryck, och det var väl också så New York tedde sig – som en travesti av Swedenborg som, när han fick frågan om hur det var i himlen, svarade att det var som i Göteborg fast bättre. Manhattan var som London, fast bittrare. En slackad kopia i fickformat. Bara det att husen var lite högre.
Men känslan av att jag hela tiden gjorde någonting förbjudet gick aldrig över. Den satt fast i fingeravläsaren på Newark.
Pelle Lindblom
– Visa passet.
Regler och bevakning. Jag var misstänkt för oansenlighet, eller terror. Frihetens Mekka doftade mest totalitär regim. Meningslösa blanketter.
Have you ever been involved in espionage or sabotage; or in terrorist activities?
Vem kryssar ja i en sådan ruta? Allt påminde om gränskontrollerna till järnridån när det begav sig. Samma bakfylla. Eller var det jetlag?
Det var även förbjudet att ifrågasätta dumheten. Då tar de fram plasthandskarna.
Utan yttre motstånd satte jag handen på anvisad plats och lät Homeland Security registrera mina fingeravtryck, med Charles Bukovskis Kvinnor i handbagaget bör tilläggas.
– Och du arbetar som...?
– Journalist.
Det var min än mer skeptiska 85-åring till mor som räddade situationen. Hon bara tog mig under armen och marscherade igenom alltihop utan fingerfotografering.
– Vad ska de med mina avtryck till?
Det var allt hon sa. Inte ens amerikanska gränspolisen vågade säga emot.
Grand Canyon är bara nys. Och Empire State Building är faktiskt inte så märkvärdig hon heller när man står vid hennes fötter. Toppen syns inte, bara en massa grå betong. Och vad heter hon nu...hon med armen och facklan. Jag såg henne på håll. Man ska klättra in i henne till det heliga, som i Tarkovskijs film Stalker. För därinne går alla ens önskningar i uppfyllelse.
Väl inne i Midtown kom hon i stället gående i kort-kort och cowboyboots. Kvinnan! Hon jag läste om i Bukowskis burleska epos. Vilka spiror!
Fri stolthet och totalitarism. Hennes uppenbarelse sa allt.
I korsningen mellan Lexington och 42:a låg en pub som serverade Guinness. På stopen satte jag åter mina avtryck, och det var väl också så New York tedde sig – som en travesti av Swedenborg som, när han fick frågan om hur det var i himlen, svarade att det var som i Göteborg fast bättre. Manhattan var som London, fast bittrare. En slackad kopia i fickformat. Bara det att husen var lite högre.
Men känslan av att jag hela tiden gjorde någonting förbjudet gick aldrig över. Den satt fast i fingeravläsaren på Newark.
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 30 maj 2012
onsdag 16 maj 2012
"Grand Canyon är bara nys"
Jag är svag i anden, och full av resfeber. Någon står dessutom och läser över axeln på mig medan jag skriver. Sådant är otillåtet. En författare ska skriva med stängd dörr. I alla fall enligt Stephen King. Ett ögonblick.
Så, nu har jag schasat bort åskådaren och är ensam med dig som läsare igen.
Jag är på väg till USA för första gången i mitt liv. Därav resfebern. Och svagheten i anden kan möjligen gestaltas genom denna något krokiga historia som började för ett antal år sedan då jag satte upp den amerikanska pjäsen Coyote Ugly av Lynn Sieftert. Harry Nyman hade huvudrollen. Han var nervös, liksom jag är nu. Han hade nämligen aldrig tagit sig an ett manus med en sådan textmassa förut. Aldrig så långa repliker att lära utantill.
Det var ett tragikomiskt ökendrama om den förlorade sonen som hade stuckit hemifrån för ett tiotal år sedan, men som nu kom tillbaka och upptäckte att han fått en syster som han dessutom var far till. En burlesk historia, den bästa pjäs jag någonsin stött på. Jag ska sätta upp den igen någon gång, men måste först hitta på något sätt att väcka Harry från de döda.
– Grand Canyon är bara nys. Det är inte alls vad man tror.
Så sa Red Pewsey i pjäsen, antihjälten som Harry spelade. Det gick bra. Han lärde sig all textmassa utantill.
– En liten pissebäck. En massa fruntisar som står och drömmer.
Replikerna lever kvar i mig...och bilden av Harrys frenetiska agerande. Pjäsen blev en allegori över min egen tvehågsna längtan till både livet och detta så motsägelsefulla USA. Kanske är allt storslaget bara nys.
– Det är klart. Man har ju alltid tänkt åka dit, säger han i pjäsen.
– Man kan ju inte bo härute hela livet utan att någonsin se...Grand Canyon.
En sådan patetisk rollgestalt. Han hade allt det stora inom räckhåll, men vågade inte dit. Precis såsom jag upplevt mig själv. Sitta vid köksfönstret och ha en massa åsikter om ett land jag aldrig varit i. Vilken bluff!
Jag kan ju inte bo härute hela livet utan att någonsin se...
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 16 maj 2012
Så, nu har jag schasat bort åskådaren och är ensam med dig som läsare igen.
Jag är på väg till USA för första gången i mitt liv. Därav resfebern. Och svagheten i anden kan möjligen gestaltas genom denna något krokiga historia som började för ett antal år sedan då jag satte upp den amerikanska pjäsen Coyote Ugly av Lynn Sieftert. Harry Nyman hade huvudrollen. Han var nervös, liksom jag är nu. Han hade nämligen aldrig tagit sig an ett manus med en sådan textmassa förut. Aldrig så långa repliker att lära utantill.
Det var ett tragikomiskt ökendrama om den förlorade sonen som hade stuckit hemifrån för ett tiotal år sedan, men som nu kom tillbaka och upptäckte att han fått en syster som han dessutom var far till. En burlesk historia, den bästa pjäs jag någonsin stött på. Jag ska sätta upp den igen någon gång, men måste först hitta på något sätt att väcka Harry från de döda.
– Grand Canyon är bara nys. Det är inte alls vad man tror.
Så sa Red Pewsey i pjäsen, antihjälten som Harry spelade. Det gick bra. Han lärde sig all textmassa utantill.
– En liten pissebäck. En massa fruntisar som står och drömmer.
Replikerna lever kvar i mig...och bilden av Harrys frenetiska agerande. Pjäsen blev en allegori över min egen tvehågsna längtan till både livet och detta så motsägelsefulla USA. Kanske är allt storslaget bara nys.
– Det är klart. Man har ju alltid tänkt åka dit, säger han i pjäsen.
– Man kan ju inte bo härute hela livet utan att någonsin se...Grand Canyon.
En sådan patetisk rollgestalt. Han hade allt det stora inom räckhåll, men vågade inte dit. Precis såsom jag upplevt mig själv. Sitta vid köksfönstret och ha en massa åsikter om ett land jag aldrig varit i. Vilken bluff!
Jag kan ju inte bo härute hela livet utan att någonsin se...
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 16 maj 2012
måndag 7 maj 2012
Elände skapar stort lyckorus
En saga jag brukar läsa för barnen handlar om en flicka som bryter armen och går gipsad en hel sommar. Gipset är en kliande plåga i värmen. Och inte får hon bada heller. Men när gipset tas bort utbrister hon:
– Min arm är fri! Min arm är fri!
Innan detta hade hon förmodligen inte ens reflekterat över det förträffliga med att ha en arm. Sådan är människan, även i verkliga livet.
Själv viftar jag på tårna, men tar det för givet. Som det naturligaste i världen. Däremot har jag haft fruktansvärt ont i halsen hela den här förbannade veckan, och kan inte annat än längta tills det är smärtfritt att svälja igen. Tänk att ha en fungerande hals!
Nu tycks ju många unga människor må mycket dåligt ändå – trots fungerande tår, armar och med smärfri hals. Mat och dryck finns serverat, samt god utbildning och massor av möjligheter. Ytligt sett har tillvaron aldrig varit så bra för så många.
Likväl hade NSD rubriken i förra veckan: ”Elever köar till psykologen”.
Kraven är för hårda på gymnasiet. Här har en skola med möjligheter förvandlats till en besvärlig inrättning (i andra delar av världen skulle ungdomar gråta av lycka om de erbjöds gratis utbildning med sådan kvalité).
Det här är inte första gången som det kommer larmrapporter om ungdomars illamående. Häromdagen presenterades också fakta om utbrett självskadebeteende hos högstadiebarn. Märkligt kan tyckas.
Som kontrast – och möjlig förklaring till denna paradox – står gubbarna i Fredrik Lindströms dialektprogram i SVT. De här äldre farbröderna i utkanten av civilisationen framstår närmast som utomjordingar. En gammal man berättar om en barndom där två av hans systrar dog i unga år, där han arbetade hårt i skogen redan som pojk. En vinterdag brann huset ner och de stod utblottade i snödrivan.
– Nå, hur var uppväxten då? frågar herr programledare.
– Det var roligt, svarar den äldre mannen. Allting var så roligt.
Slutsatsen har ni förstås redan dragit själva. Att det är paradoxalt med livet och lyckan.
Pelle Lindblom
– Min arm är fri! Min arm är fri!
Innan detta hade hon förmodligen inte ens reflekterat över det förträffliga med att ha en arm. Sådan är människan, även i verkliga livet.
Själv viftar jag på tårna, men tar det för givet. Som det naturligaste i världen. Däremot har jag haft fruktansvärt ont i halsen hela den här förbannade veckan, och kan inte annat än längta tills det är smärtfritt att svälja igen. Tänk att ha en fungerande hals!
Nu tycks ju många unga människor må mycket dåligt ändå – trots fungerande tår, armar och med smärfri hals. Mat och dryck finns serverat, samt god utbildning och massor av möjligheter. Ytligt sett har tillvaron aldrig varit så bra för så många.
Likväl hade NSD rubriken i förra veckan: ”Elever köar till psykologen”.
Kraven är för hårda på gymnasiet. Här har en skola med möjligheter förvandlats till en besvärlig inrättning (i andra delar av världen skulle ungdomar gråta av lycka om de erbjöds gratis utbildning med sådan kvalité).
Det här är inte första gången som det kommer larmrapporter om ungdomars illamående. Häromdagen presenterades också fakta om utbrett självskadebeteende hos högstadiebarn. Märkligt kan tyckas.
Som kontrast – och möjlig förklaring till denna paradox – står gubbarna i Fredrik Lindströms dialektprogram i SVT. De här äldre farbröderna i utkanten av civilisationen framstår närmast som utomjordingar. En gammal man berättar om en barndom där två av hans systrar dog i unga år, där han arbetade hårt i skogen redan som pojk. En vinterdag brann huset ner och de stod utblottade i snödrivan.
– Nå, hur var uppväxten då? frågar herr programledare.
– Det var roligt, svarar den äldre mannen. Allting var så roligt.
Slutsatsen har ni förstås redan dragit själva. Att det är paradoxalt med livet och lyckan.
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 2 maj 2012
fredag 20 april 2012
Aldrig mer hämtpizza för massmördaren
Rättegången som befaras bli en tio veckor lång cirkus är inne på sin tredje dag. Det demokratiska samhällets konfrontation med ondskan är en klart komplicerad historia. Breivik bereds nu den tvivelaktiga möjligheten att lägga fram sin sak inför världens medier. Fyrtio vittnen har försvaret kallat.
Men huvudproblemet är egentligen ett annat och har sin grund i att rättssystemet egentligen bygger på ett filosofiskt konglomerat med ungefär följande resonemang. Tillräkneliga personer begår brott emellanåt. De är då ansvariga för sina handlingar och ska straffas.
Men den missanpassade ska i princip hellre dömas till vård. Här har det smugit sig in en mjuk socialdeterminism som präglar rättsstaten i modern tid. Om brottslingen kommer från usla sociala förhållanden så bedöms handlingen ofta annorlunda. Grovt förenklat: En som kört i fyllan fullt medveten om sin handling – utan missbruk eller sociala problem i bagageluckan – döms till ett straff för att sona sitt brott. Den missanpassade hyperalkoholisten döms med fördel till vård.
I mindre allvarliga fall är det lätt att se detta som samhällets gest mot den som har svårt att få ordning på tillvaron. Kan alkoholisten få hjälp att nyktra till så tjänar dessutom alla i slutändan. Samhället slipper rattfyllerierna och personen i fråga får ordning på livet.
Men i mötet med de allra grövsta och bestialiska våldsbrotten blir det svårare att svälja principen. Idealen kommer i konflikt med verkligheten. I fallet med Anders Behring Breivik borde ju den självklara slutsatsen vara att han vid brottstillfället var gravt sinnesrubbad. Någonting annat går knappt att tänka sig. En tillräknelig medborgare begår per definition inte sådana handlingar. Ondskan innefattas mer eller mindre inte i tankesystemet. Breivik borde därmed dömas efter socialdeterminismens allra högsta och mest svårsmälta princip och få vård.
Om han efter några år sedan bedöms som frisk ska han också enligt samma princip släppas ut i det fria (man kan inte vårda den som är frisk). Nu strider ju detta möjliga scenario i så hög grad mot vad jag förmodar är allmän rättsuppfattning att det ter sig omöjligt.
Härav de norska myndigheternas märkliga dubbelalternativ. En frisk Breivik som kan dömas till fängelse. En sjuk Breivik som spärras in för sluten psykvård.
De flesta anser nog att denne man inte ska få äta hämtpizza mer i sitt liv, oavsett vad de fyrtio vittnena säger. Punkt slut. Finito. Ingen mer frihet för honom. Men rättssystemets liberala människosyn har egentligen ingen sådan påföljd att döma ut. Därför diskuteras nu en Lex Breivik som bland annat skulle möjliggöra fängelse efter avslutad vård. Frågan är om det går att stifta en sådan lag utan att samtidigt ge upp den rättsliga människosynen.
Måhända är detta början på slutet för den faderligt förlåtande rättsstaten i Norden. Att det i framtiden blir mer öga för öga, tand för tand. Och att terrorismen därmed får ännu en sten i det öppna samhällets fasad att vittra.
Pelle Lindblom
Krönika NSD Kultur 18 apr 2012
Men huvudproblemet är egentligen ett annat och har sin grund i att rättssystemet egentligen bygger på ett filosofiskt konglomerat med ungefär följande resonemang. Tillräkneliga personer begår brott emellanåt. De är då ansvariga för sina handlingar och ska straffas.
Men den missanpassade ska i princip hellre dömas till vård. Här har det smugit sig in en mjuk socialdeterminism som präglar rättsstaten i modern tid. Om brottslingen kommer från usla sociala förhållanden så bedöms handlingen ofta annorlunda. Grovt förenklat: En som kört i fyllan fullt medveten om sin handling – utan missbruk eller sociala problem i bagageluckan – döms till ett straff för att sona sitt brott. Den missanpassade hyperalkoholisten döms med fördel till vård.
I mindre allvarliga fall är det lätt att se detta som samhällets gest mot den som har svårt att få ordning på tillvaron. Kan alkoholisten få hjälp att nyktra till så tjänar dessutom alla i slutändan. Samhället slipper rattfyllerierna och personen i fråga får ordning på livet.
Men i mötet med de allra grövsta och bestialiska våldsbrotten blir det svårare att svälja principen. Idealen kommer i konflikt med verkligheten. I fallet med Anders Behring Breivik borde ju den självklara slutsatsen vara att han vid brottstillfället var gravt sinnesrubbad. Någonting annat går knappt att tänka sig. En tillräknelig medborgare begår per definition inte sådana handlingar. Ondskan innefattas mer eller mindre inte i tankesystemet. Breivik borde därmed dömas efter socialdeterminismens allra högsta och mest svårsmälta princip och få vård.
Om han efter några år sedan bedöms som frisk ska han också enligt samma princip släppas ut i det fria (man kan inte vårda den som är frisk). Nu strider ju detta möjliga scenario i så hög grad mot vad jag förmodar är allmän rättsuppfattning att det ter sig omöjligt.
Härav de norska myndigheternas märkliga dubbelalternativ. En frisk Breivik som kan dömas till fängelse. En sjuk Breivik som spärras in för sluten psykvård.
De flesta anser nog att denne man inte ska få äta hämtpizza mer i sitt liv, oavsett vad de fyrtio vittnena säger. Punkt slut. Finito. Ingen mer frihet för honom. Men rättssystemets liberala människosyn har egentligen ingen sådan påföljd att döma ut. Därför diskuteras nu en Lex Breivik som bland annat skulle möjliggöra fängelse efter avslutad vård. Frågan är om det går att stifta en sådan lag utan att samtidigt ge upp den rättsliga människosynen.
Måhända är detta början på slutet för den faderligt förlåtande rättsstaten i Norden. Att det i framtiden blir mer öga för öga, tand för tand. Och att terrorismen därmed får ännu en sten i det öppna samhällets fasad att vittra.
Pelle Lindblom
Krönika NSD Kultur 18 apr 2012
fredag 16 mars 2012
Greklands sak är vår
Det blev nästan som i Kalle-Anka. En spikad planka tvärs över dörren till restaurangen och en skylt: Κλειστά για την καλή. ”Stängt för gott.”
Grekerna älskade sina tavernor. Dit gick hela familjen för att roa sig mitt i intigheten. Allt var dock redan i imperfekt. Intigheten var visserligen kvar. Men familjerna hade lämnat tavernorna för flertalet år sedan. Den här krisen startade ju inte i förrgår, om nu någon trodde det.
- Everything up up up...
Så mässade min vän Labros Bratopuolos hemma på Spetses med stor indignation och förbannade mig för att jag hade lämnat sovrummet utan att släcka lampan efter mig.
– Vad tror du egentligen?
Så sa han. Jag var inbjuden i hans hem, och jag hade svikit honom. Han var faktiskt arg på riktigt för att jag slösat bort en tiondels kilowattimme på nattfjärilars dans.
Jag lämnade aldrig tänt mer. Och detta var för fem år sedan.
Så inte var det här någon strip ur Kalle-Anka, möjligen som en modern Askungesaga där Maria Tsimenteridou klev ur yllefilten hemma i Kozani, tog av sig raggsockorna och begav sig till det sargade Aten för att söka jobb.
Där hamnade hon i förra veckan på Greklands motsvarighet till Telia på intervju, men förstod ganska snabbt att tjänsterna redan var bortlovade till chefens släktingar. Eller också var det någon annan typ av nepotism eller korruption bakom det hela. Än en gång var allting fejk.
Skit samma förresten. Heltidsarbete för 500 Euro i månaden. Grekernas minimilöner förskräcker. Vilken svensk skulle gå med på 4.800 kronor i månaden!?
Jo, om priserna varit i fas med löneläget. Men nu kostar faktiskt en liter mjölk omkring 1,30 € i Hellas fagra butiker. Här hemma där jag handlar kostar den vita saften mindre än hälften.
Uteliggarna blir fler för var dag. Nu – i presens – ligger även utblottade familjer med barn och värmer sig med tidningspapper som madrass i väntan på våren. Prognosen för Thessaloniki i natt – 5 grader och regn.
Jag repeterar: Greklands sak är vår.
Pelle Lindblom
Publicerat i NSD Kultur 7 mars 2012
Grekerna älskade sina tavernor. Dit gick hela familjen för att roa sig mitt i intigheten. Allt var dock redan i imperfekt. Intigheten var visserligen kvar. Men familjerna hade lämnat tavernorna för flertalet år sedan. Den här krisen startade ju inte i förrgår, om nu någon trodde det.
- Everything up up up...
Så mässade min vän Labros Bratopuolos hemma på Spetses med stor indignation och förbannade mig för att jag hade lämnat sovrummet utan att släcka lampan efter mig.
– Vad tror du egentligen?
Så sa han. Jag var inbjuden i hans hem, och jag hade svikit honom. Han var faktiskt arg på riktigt för att jag slösat bort en tiondels kilowattimme på nattfjärilars dans.
Jag lämnade aldrig tänt mer. Och detta var för fem år sedan.
Så inte var det här någon strip ur Kalle-Anka, möjligen som en modern Askungesaga där Maria Tsimenteridou klev ur yllefilten hemma i Kozani, tog av sig raggsockorna och begav sig till det sargade Aten för att söka jobb.
Där hamnade hon i förra veckan på Greklands motsvarighet till Telia på intervju, men förstod ganska snabbt att tjänsterna redan var bortlovade till chefens släktingar. Eller också var det någon annan typ av nepotism eller korruption bakom det hela. Än en gång var allting fejk.
Skit samma förresten. Heltidsarbete för 500 Euro i månaden. Grekernas minimilöner förskräcker. Vilken svensk skulle gå med på 4.800 kronor i månaden!?
Jo, om priserna varit i fas med löneläget. Men nu kostar faktiskt en liter mjölk omkring 1,30 € i Hellas fagra butiker. Här hemma där jag handlar kostar den vita saften mindre än hälften.
Uteliggarna blir fler för var dag. Nu – i presens – ligger även utblottade familjer med barn och värmer sig med tidningspapper som madrass i väntan på våren. Prognosen för Thessaloniki i natt – 5 grader och regn.
Jag repeterar: Greklands sak är vår.
Pelle Lindblom
Publicerat i NSD Kultur 7 mars 2012
måndag 5 mars 2012
Vädjan från vänner i Grekland
Ett brev damp ner från Grekland. Ni kanske minns henne från i somras, den unga Maria på Karpathos då allt var varmt, branterna osedvanligt många och en burk tonfisk kostade 20 spänn i grekaffären. Då fanns ett hopp.
Nu sitter hon med tjocksockar inlindad i en filt hemma i Kozani. På bilderna hon skickat med syns snödrivor, nästan lika höga som här. En osedvanligt kall vinter.
– Jag ber om ursäkt för att jag inte skrivit tidigare, men jag har varit tvungen att åka runt på en rad jobbintervjuer. Dock utan framgång, tyvärr.
Samtidigt här hemma i Sverige, rapporter om tårgasdimma i Aten. På bilderna ser man inga ansikten, bara människorna på håll. I tv står svensk reporter på hotellbalkong, som om detta vore Bagdad under USA:s attacker. Ännu ett möte mellan ministrar.
Ju mer jag läser i brevet, desto mer inser jag allvaret för Maria och hennes vänner.
– Det blir bara värre.
Hon berättar hur rika roffar åt sig samtidigt som arbetslösheten äter sig in i samhällskroppen.
– Vi unga får betala priset. Vi är fulla av oro, panik och stress. Jag ser fler och fler hemlösa på gatorna. Det är orättvist. För ingen av oss har varit korrumperade.
Självmorden ökar. Och hon hör dagligen talas om någon i bekantskapskretsen som förlorat jobbet.
Här hemma uttalar sig Anders Borg rakryggat än en gång. Han är orolig för att krisen ska smitta av sig på övriga Europa. Underförstått – jag begriper det nu – han värnar girigheten. Svensken och tysken sitter med krampaktigt grepp om sina medelklassbesparingar i räntefonder. Och inte f-n ska väl vi behöva betala för att ett gäng klantiga greker levt över sina tillgångar!?
Så tänkte jag också först, men förstår nu allvaret. Att en hel generation landsmän i mitt älskade grannland vid Medelhavet är på väg att offras, medan Anders Borgs och de andra experternas språk är egensinnets. Ingen tanke på solidaritet. Bara hot om repressalier om inte grekerna offrar ännu mer. Risken är att landet hamnar i en farlig repression.
Grekernas sak borde vara vår. Priset är för högt. Jag förstår nu Maria.
Pelle Lindblom
Publicerat i NSD Kultur 22 feb 2012
Nu sitter hon med tjocksockar inlindad i en filt hemma i Kozani. På bilderna hon skickat med syns snödrivor, nästan lika höga som här. En osedvanligt kall vinter.
– Jag ber om ursäkt för att jag inte skrivit tidigare, men jag har varit tvungen att åka runt på en rad jobbintervjuer. Dock utan framgång, tyvärr.
Samtidigt här hemma i Sverige, rapporter om tårgasdimma i Aten. På bilderna ser man inga ansikten, bara människorna på håll. I tv står svensk reporter på hotellbalkong, som om detta vore Bagdad under USA:s attacker. Ännu ett möte mellan ministrar.
Ju mer jag läser i brevet, desto mer inser jag allvaret för Maria och hennes vänner.
– Det blir bara värre.
Hon berättar hur rika roffar åt sig samtidigt som arbetslösheten äter sig in i samhällskroppen.
– Vi unga får betala priset. Vi är fulla av oro, panik och stress. Jag ser fler och fler hemlösa på gatorna. Det är orättvist. För ingen av oss har varit korrumperade.
Självmorden ökar. Och hon hör dagligen talas om någon i bekantskapskretsen som förlorat jobbet.
Här hemma uttalar sig Anders Borg rakryggat än en gång. Han är orolig för att krisen ska smitta av sig på övriga Europa. Underförstått – jag begriper det nu – han värnar girigheten. Svensken och tysken sitter med krampaktigt grepp om sina medelklassbesparingar i räntefonder. Och inte f-n ska väl vi behöva betala för att ett gäng klantiga greker levt över sina tillgångar!?
Så tänkte jag också först, men förstår nu allvaret. Att en hel generation landsmän i mitt älskade grannland vid Medelhavet är på väg att offras, medan Anders Borgs och de andra experternas språk är egensinnets. Ingen tanke på solidaritet. Bara hot om repressalier om inte grekerna offrar ännu mer. Risken är att landet hamnar i en farlig repression.
Grekernas sak borde vara vår. Priset är för högt. Jag förstår nu Maria.
Pelle Lindblom
Publicerat i NSD Kultur 22 feb 2012
söndag 12 februari 2012
Mösslösa öron i minus trettio
Fyllesuget spred sig som en löpeld. Från krogarna strömmade rödögda ungdomar till. Även jag var där, stod lutad mot en pelare i väntan på en helt vanlig 90-grammare.
I ett ögonblick av inbillad klarsyn mindes jag en krönika för många år sedan, även den från ett kallsupande norr med snålblåst runt knuten. En ganska dyster och färglös historia. Bilden hade knappt förändrats, bara en aning. Skillnaden var att majoriteten av ungdomarna nu hade en apparat tryckt mot örat. Hade man ingen aning om vad det var kunde man möjligen tro att det var någon slags värmemojäng för mösslösa öron minus i 30.
– Vem talar de med?
Det syntes som den mest relevanta frågan emedan jag satte tänderna i en blandning av lök, kött och någon svårdefinierbar smet.
De fysiskt närvarande talade alltså inte med varandra. Som om kropparna var där, men själarna frånvarande. Jag kursiverade:
Släpar sin lekamen, i rödögd kyla...
Nej, det blev ingen vettig poesi av det hela trots det gammelsvenska ”lekamen”. Inte heller kunde man skriva att telefonerna stod i vägen för ontologin. Inkorrekt, bröder och systrar. Men det var ändå trasigt på något vis, att det fysiska nuet liksom inte dög.
Jag slängde servettpoesin, tog sedan omsorgsfullt på mig mössa och handskar och vandrade ut i det där krispiga, vassa knarrandet.
Kanske var det alkoholen som spökade. Men ut ur snödrivorna kom ett gäng ungdomar, utan öronmojäng. Ögonkontakt i stället. Hon till höger var kattsminkad, det hann jag se. Som om de kom från metafysisk maskerad. Och grabben som gick sist höjde plötsligt sin hand. Jag min. Ordlöst slogs våra Lovikkabeklädda handflator samman i en dov klapp.
Tolv steg senare blev jag överdrivet sentimental, började poetera högt för mig själv om mänskliga möten och ontologisk vördnad med handskarna på, en griskall lördag.
Jag gick mot rött också. Men framme vid isbrytarna fanns inga fraser kvar, bara iskalla tår. Så jag lade mig, helt i strid med regelboken, i snödrivan. Det fanns hopp trots allt, tänkte jag och slöt ögonen.
Pelle Lindblom
I ett ögonblick av inbillad klarsyn mindes jag en krönika för många år sedan, även den från ett kallsupande norr med snålblåst runt knuten. En ganska dyster och färglös historia. Bilden hade knappt förändrats, bara en aning. Skillnaden var att majoriteten av ungdomarna nu hade en apparat tryckt mot örat. Hade man ingen aning om vad det var kunde man möjligen tro att det var någon slags värmemojäng för mösslösa öron minus i 30.
– Vem talar de med?
Det syntes som den mest relevanta frågan emedan jag satte tänderna i en blandning av lök, kött och någon svårdefinierbar smet.
De fysiskt närvarande talade alltså inte med varandra. Som om kropparna var där, men själarna frånvarande. Jag kursiverade:
Släpar sin lekamen, i rödögd kyla...
Nej, det blev ingen vettig poesi av det hela trots det gammelsvenska ”lekamen”. Inte heller kunde man skriva att telefonerna stod i vägen för ontologin. Inkorrekt, bröder och systrar. Men det var ändå trasigt på något vis, att det fysiska nuet liksom inte dög.
Jag slängde servettpoesin, tog sedan omsorgsfullt på mig mössa och handskar och vandrade ut i det där krispiga, vassa knarrandet.
Kanske var det alkoholen som spökade. Men ut ur snödrivorna kom ett gäng ungdomar, utan öronmojäng. Ögonkontakt i stället. Hon till höger var kattsminkad, det hann jag se. Som om de kom från metafysisk maskerad. Och grabben som gick sist höjde plötsligt sin hand. Jag min. Ordlöst slogs våra Lovikkabeklädda handflator samman i en dov klapp.
Tolv steg senare blev jag överdrivet sentimental, började poetera högt för mig själv om mänskliga möten och ontologisk vördnad med handskarna på, en griskall lördag.
Jag gick mot rött också. Men framme vid isbrytarna fanns inga fraser kvar, bara iskalla tår. Så jag lade mig, helt i strid med regelboken, i snödrivan. Det fanns hopp trots allt, tänkte jag och slöt ögonen.
Pelle Lindblom
Publicerad i NSD ons 8 feb 2012
torsdag 12 januari 2012
Sursvensken och hans depp
Den amerikanska polisen flinar ett segerleende. Den elake busen är infångad och oskadliggjord i den sista uppgörelsen. Nu närmar sig slutscenen. Han och kollegerna samlas på krogen. De firar, är gladberusade och stolta. Skål för den eminenta insatsen!
Zappar vidare. Svensk polis går obeväpnad och utan skyddsväst in i busens näste. Busen har gisslan och Holger, eller vad han nu heter, blottar sin bringa – sätter sina revben och sitt hjärta på spel (blir annars anmäld för polisbrutalitet) och lyckas med en dunderpsykologs stringens genomskåda busens brustna psyke. Buse lägger ner vapnet. Kolleger stormar in, fångar buse och för iväg honom till den svenska rättvisan (med säkerhetsbälte i polisbilen).
Snart dags för slutscen. Svensk polis går dock inte på krog och firar. Nej, nej. Svensk vandrar ensam hem till en tvåa i det grå betonggettot. Där sätter han sig nedstämd på sin soffa, tar fram en whiskyflaska och deppsuper. Han har alkoholproblem. Så ska det framstå. För ingen redig svensk super en vanlig tisdag utan att ha problem.
Herregud...
Zappar vidare. Behöver tre mikrosekunder för att se att det rör sig om ännu en inhemsk saga. Deprimerad människa tittar ut genom fönstret på åttonde våningen i ett annat betonggetto. Svensk film, man fattar det direkt utan att ha hört en enda replik. Ännu en historia där sjutillhållarlåset är reglat från insidan.
Ensamhet och depression.
Zappar vidare. Svenskar träffas på ö för att fira midsommar. Ingen är som den vill vara. Prästen är bög. Kärleksparet är barnlöst. De som ska gifta sig är inte förälskade. Bråk vid matbordet. Alla super för mycket. Storfyllot välter bröllopstårtan och somnar på gräsmattan.
Varsågoda, här är uppenbarligen svenskheten! Vårt kollektiva medvetande. Total frånvaro av stolthet. Ingen glädje. Bara inåtvänd och deprimerad rannssakan.
– Jag är en dålig människa.
Socialstyrelsen avråder dessutom på baksidan av livspaketet. Varning! Glädje och berusning kan allvarligt skada din hälsa.
Pelle Lindblom
Zappar vidare. Svensk polis går obeväpnad och utan skyddsväst in i busens näste. Busen har gisslan och Holger, eller vad han nu heter, blottar sin bringa – sätter sina revben och sitt hjärta på spel (blir annars anmäld för polisbrutalitet) och lyckas med en dunderpsykologs stringens genomskåda busens brustna psyke. Buse lägger ner vapnet. Kolleger stormar in, fångar buse och för iväg honom till den svenska rättvisan (med säkerhetsbälte i polisbilen).
Snart dags för slutscen. Svensk polis går dock inte på krog och firar. Nej, nej. Svensk vandrar ensam hem till en tvåa i det grå betonggettot. Där sätter han sig nedstämd på sin soffa, tar fram en whiskyflaska och deppsuper. Han har alkoholproblem. Så ska det framstå. För ingen redig svensk super en vanlig tisdag utan att ha problem.
Herregud...
Zappar vidare. Behöver tre mikrosekunder för att se att det rör sig om ännu en inhemsk saga. Deprimerad människa tittar ut genom fönstret på åttonde våningen i ett annat betonggetto. Svensk film, man fattar det direkt utan att ha hört en enda replik. Ännu en historia där sjutillhållarlåset är reglat från insidan.
Ensamhet och depression.
Zappar vidare. Svenskar träffas på ö för att fira midsommar. Ingen är som den vill vara. Prästen är bög. Kärleksparet är barnlöst. De som ska gifta sig är inte förälskade. Bråk vid matbordet. Alla super för mycket. Storfyllot välter bröllopstårtan och somnar på gräsmattan.
Varsågoda, här är uppenbarligen svenskheten! Vårt kollektiva medvetande. Total frånvaro av stolthet. Ingen glädje. Bara inåtvänd och deprimerad rannssakan.
– Jag är en dålig människa.
Socialstyrelsen avråder dessutom på baksidan av livspaketet. Varning! Glädje och berusning kan allvarligt skada din hälsa.
Pelle Lindblom
Public. i NSD Kultur jan 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)