Allt du behöver veta om sex. Med den rubriken kör SVT ett antal program om underliv och brasiliansk vaxning. Efter sjätte avsnittet kan jag konstatera att jag inte lärt mig någonting nytt överhuvudtaget.
Inte för att jag skulle vara någon sexexpert. Snarare för att sexualupplysande satsningar i media ofta är förment informativa. Och förment frispråkiga.
Unga människor säger k- och f-ord flytande och formerar sig som en panel redo att svara på frågorna. Allt om njutningen, sexet, klitoris- och prostatastimulanser.
Det har jag länge tyckt. Att det är märkligt det här med att unga människor – som av naturliga skäl torde ha ganska begränsad erfarenhet av relationer – ofta blir sexrådgivare i media. Som om det var en ungdomspryl. Eller att varje god medborgare över 25 år inte längre behöver ägna sig åt sånt.
För någon vecka sedan kom RFSU med en liten rapport som påstås avslöja att vuxna vet mindre om sex än man kanske kan tro. Hur och när kvinnan blir gravid är det tydligen inte alla som vet. Inte heller hur klamydia smittar.
Nu vet jag ingenting om kvalitén på RFSU:s undersökning. Men även utan dessa resultat i ryggen går det med fog att påstå:
Sexupplysning är mer än en angelägenhet för ungdomar. Och det vore på sin plats med en panel nu och då som är frispråkig på riktigt. Och som har verklig erfarenhet av sex och relationer.
Sveriges Radio har ju någon egen motsvarighet i programmet Ligga med P3. Jag har förstås inte hört och sett allt där, men tendensen är densamma. Nog så mycket som finns att veta om sex har ännu inte avhandlats. Inte i dessa sammanhang.
Anatomi och teknik i all ära. När jag själv var i tjugoårsåldern tyckte jag att det fanns allt för många och långa perioder då det största problemet var att hitta en partner, någon att tycka om och pröva all den där tekniken med.
Sexualupplysningen handlar alldeles för sällan om sånt, om relationen och tilliten. Alldeles för sällan om förförelsen. Om flirtandet. Om hur sex skulle kunna demokratiseras. Och att det faktiskt går att skratta sig in i sängkammaren.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 6 mars 2013
onsdag 6 mars 2013
onsdag 20 februari 2013
Färdigflinat Mona Lisa!
Bloggandet blev mer tillspetsat. Röst över det allmänna bruset! Vass och provocerande. Ut under tangentborden kröp då näthatarna fram med sina baseballträn.
Och på Tunaskolan målade man för säkerhets skull över toalettklättraren för att – som det framstod – slippa ovan nämnda eskalering.
Samtidigt läste jag David Eberhards "Ingen tar skit i de lättkränktas land". Vi befann oss enligt honom mitt i de kränkta offrens stat.
"Listan på allt som folk känner sig kränkta av och anmäler kan göras hur lång som helst. Vi tål inga oförätter!"
Oförättad och kränkt blev själv kränkare och kränkte nästa oförättad som kränkte tillbaka...
Märkligast var att få skribenter på en kultursida eller två, vad jag sett i alla fall, ställde frågan vilka fler konstverk som var aktuella för destruktion? Ja, att vi inte satte igång på allvar nu när vi lika hade tagit fram burken med täckfärg!
Själv tyckte jag att övermålandet var en otäck allegori. Och räckte det verkligen med att ropa:
– Jag är kränkt...
...för att hen skulle rusa fram med sprayburken och ta bort konsten.
Eller så var fallet med toalettkränkaren och Astrid en sådan vacker solskenshistoria att övermålande kunde lämnas därhän just i det här enskilda fallet.
Eller blev det månne för rörigt? Skulle hen vara för övermålandet (för det kränkta offret), eller mot (och i stället försvara konstnärlig frihet)? Vilket var politiskt korrekt denna gång?
– Aaaagh!
Etablissemanget var för en gångs skull villrådigt, fast i ett virvarr där hen inte längre visste vilken princip som stod över den andra. Men kränkt tycktes ändå värst av allt.
För övermålandet var – för den som inte märkt det – redan princip i de lättkränktas rike. Jag har då bokbålen med gamla Tintinböcker i färskt minne.
– Vad måla över nästa gång?
Jag är beredd! Går numera med en burk svart sprayfärg i kavajen redo att ta mig an...den politiskt inkorrekta konsten! Varför inte spraya över Salvador Dalí? Eller Paul Delavux!? Och den där jädra Mona Lisa... Har inte hon flinat färdigt nu, en gång för alla?
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 20 feb 2013
Och på Tunaskolan målade man för säkerhets skull över toalettklättraren för att – som det framstod – slippa ovan nämnda eskalering.
Samtidigt läste jag David Eberhards "Ingen tar skit i de lättkränktas land". Vi befann oss enligt honom mitt i de kränkta offrens stat.
"Listan på allt som folk känner sig kränkta av och anmäler kan göras hur lång som helst. Vi tål inga oförätter!"
Oförättad och kränkt blev själv kränkare och kränkte nästa oförättad som kränkte tillbaka...
Märkligast var att få skribenter på en kultursida eller två, vad jag sett i alla fall, ställde frågan vilka fler konstverk som var aktuella för destruktion? Ja, att vi inte satte igång på allvar nu när vi lika hade tagit fram burken med täckfärg!
Själv tyckte jag att övermålandet var en otäck allegori. Och räckte det verkligen med att ropa:
– Jag är kränkt...
...för att hen skulle rusa fram med sprayburken och ta bort konsten.
Eller så var fallet med toalettkränkaren och Astrid en sådan vacker solskenshistoria att övermålande kunde lämnas därhän just i det här enskilda fallet.
Eller blev det månne för rörigt? Skulle hen vara för övermålandet (för det kränkta offret), eller mot (och i stället försvara konstnärlig frihet)? Vilket var politiskt korrekt denna gång?
– Aaaagh!
Etablissemanget var för en gångs skull villrådigt, fast i ett virvarr där hen inte längre visste vilken princip som stod över den andra. Men kränkt tycktes ändå värst av allt.
För övermålandet var – för den som inte märkt det – redan princip i de lättkränktas rike. Jag har då bokbålen med gamla Tintinböcker i färskt minne.
– Vad måla över nästa gång?
Jag är beredd! Går numera med en burk svart sprayfärg i kavajen redo att ta mig an...den politiskt inkorrekta konsten! Varför inte spraya över Salvador Dalí? Eller Paul Delavux!? Och den där jädra Mona Lisa... Har inte hon flinat färdigt nu, en gång för alla?
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 20 feb 2013
onsdag 6 februari 2013
Snäll morfar blir pedofil
När denna bild visas i dag brukar dock den vanliga tolkningen bli en helt annan. Förr en snäll morfar – nu syns där en äcklig pedofil.
Tiden har en förmåga att äta upp betydelser, menar Bo Bergström som är art director och föreläsare i visuell kommunikation.
Tiden och debatten, synen på män i gemen, har alltså fått bilden att ruttna och förändrat dess betydelse. Men värt att notera är att bilden fortfarande är densamma.
På finspråk kallas detta för konnotation, det vill säga den tolkning som betraktaren gör av ett visst uttryck. Konnotationen verkar ha en förmåga spegla den allmänna, nutida debatten. Det för stunden antagna, exempelvis att den figur som klättrar på toalettbilden på Tunaskolan är ute efter att utsätta flickan på andra sidan för någonting obehagligt.
När jag själv såg toalettbilden för första gången gick mina associationer åt ett helt annat håll, spontant som ett positivt gränsöverskridande. Ett rivande av barriärer. Att det fanns en vägg mellan man och kvinna som skulle må bra av att rivas. Jag tänkte på Shakespeare: ”På kärleks vingar flög jag över muren”.
Och varför har vi separata toaletter för män och kvinnor? Den tanken flög också genom huvudet, någonting som tycks obegripligt i en tid då gränser mellan kön mer och mer suddas ut.
Nu fanns det, får man förstå, andra konnotationer som väckte helt andra känslor. Kränkning blev ledordet. Sorgligt, kan tyckas. Men inget som går att sudda bort. Poängen är att det återspeglar begreppsvärlden hos betraktaren. Mer än vad bilden i sig kan anklagas för att innehålla. Det är svårt att ge skolan eller konstnären skulden för de olika tolkningarna.
Titta själv på pianolektionen. Hur i all världen gick den 180-gradiga, konnotativa metamorfosen till? Bilden är, som sagt var, alltjämt densamma.
Pelle Lindblom
Tidigare artiklar i ämnet på NSD.se
Publicerad på NSD Kultur 6 feb 2013
lördag 26 januari 2013
Respekt, Jan Sandström!
I en krönika 11 nov i fjol ifrågasatte jag bland annat varför just ABBA-Benny fick doktorshatt av Luleå tekniska universitet. Tesen blev: Åt den som har skall vara givet.
I samma krönika omnämndes att Jan Sandström, professor på musikhögskolan i Piteå, fått stipendiet Rubus Arcticus på 100 000 kronor "trots att han redan var avlönad av staten för att musicera och professera", som jag formulerade det.
Nu hörde Jan Sandström av sig sent omsider och var upprörd, menade att formuleringen var rena lögnen. I hans tjänst som professor ingår inte att musicera och komponera. Arbetsuppgifterna består av annat. Och Jan Sandström berättar att han, efter att ha fått Rubus Arcticus, tog tjänstledigt ett helt år för att just komponera.
Jag vill betona att jag verkligen har full respekt för Jan Sandström och hans värv. Han har all anledning att känna sig stolt och respekterad. Och min formulering kan tyckas slarvig och onödigt provokativ. Det får jag be om ursäkt för.
Men min kritik kvarstår. Den riktar sig – bör betonas än en gång – överhuvudtaget inte mot Jan Sandström. Kritiken gäller de som beslutar om vem som ska få stipendier och utmärkelser.
Där kan jag tycka att Sandström befinner sig i en sådan etablerad position att det i mina ögon framstår som mer motiverat att ge stipendiet till en musiker i vardande.
Dessutom faller fortfarande löjets skimmer över att Liza Marklund fick Piteå kommuns kulturpris 2004. Tusenlappar från politikernas nattmössa. Men det är ju förstås inte Liza Marklunds fel. Det är ju inte henne jag kritiserar. Och inte heller Jan Sandström.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur 130126
I samma krönika omnämndes att Jan Sandström, professor på musikhögskolan i Piteå, fått stipendiet Rubus Arcticus på 100 000 kronor "trots att han redan var avlönad av staten för att musicera och professera", som jag formulerade det.
Nu hörde Jan Sandström av sig sent omsider och var upprörd, menade att formuleringen var rena lögnen. I hans tjänst som professor ingår inte att musicera och komponera. Arbetsuppgifterna består av annat. Och Jan Sandström berättar att han, efter att ha fått Rubus Arcticus, tog tjänstledigt ett helt år för att just komponera.
Jag vill betona att jag verkligen har full respekt för Jan Sandström och hans värv. Han har all anledning att känna sig stolt och respekterad. Och min formulering kan tyckas slarvig och onödigt provokativ. Det får jag be om ursäkt för.
Men min kritik kvarstår. Den riktar sig – bör betonas än en gång – överhuvudtaget inte mot Jan Sandström. Kritiken gäller de som beslutar om vem som ska få stipendier och utmärkelser.
Där kan jag tycka att Sandström befinner sig i en sådan etablerad position att det i mina ögon framstår som mer motiverat att ge stipendiet till en musiker i vardande.
Dessutom faller fortfarande löjets skimmer över att Liza Marklund fick Piteå kommuns kulturpris 2004. Tusenlappar från politikernas nattmössa. Men det är ju förstås inte Liza Marklunds fel. Det är ju inte henne jag kritiserar. Och inte heller Jan Sandström.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur 130126
onsdag 23 januari 2013
Facit hade inget facit
Ett världsledande svenskt företag fanns år 1970 i hela 140 länder och hade mer än 14000 anställda. Bara två år senare var bolaget konkursmässigt. Företaget hette Facit och var världsbäst på mekaniska skriv- och räknemaskiner.
Den här sagan har gett namn åt uttrycket facitfällan – då framgångsrika företag går i putten för att de inte lyckats anamma teknikutvecklingen.
Nu är debatten här om tidningsindustrin som tycks medveten om att den med sina tryckpressar står på samma tröskel. Medveten men handfallen.
Och världsledande...på att ge ut papperstidningar. En skara trogna köpare finns kvar. Undertecknad är en av dessa som vill ha tidningen utbredd över frukostbordet. Som en mildare drog, lika självklar som prillan efter morgonteet.
Mina barn, däremot, sitter vid samma frukost med läsplattor. Dessa är egentligen mycket mer anpassade för ändamålet. Barnen kan inte bara läsa artiklar, utan även se rörliga bilder, höra ljud, leta bakgrundsfakta, kolla busstider, leka och spela. Fantasin sätter gränserna.
Inför detta rynkar nu tidningsbranschen på näsan. Visst är det väl bra med läsplattor. Men vem ska betala för vår produktion av journalistik?
Frågan tycks felställd. Facit finns i sagan om Facit. Frågan borde snarare formuleras: Vad kan vi – med vår fantastiska kunskap i att samla in och tolka nyheter – skapa för digital produkt som går att sälja?
Redaktionerna borde alltså omvandlas till mediabyråer. Nyttan av kompetensen omprövas. Framtiden är knappast en dagspacketerad nyhetsprodukt. Någonting annat måste ta form, varav en papperstryckt tidning kanske får hänga med som kuriosa "för gamla tiders skull".
Annars står man snart där som Facit med sin tryckpress och kliar sig i huvudet. Varför tog vi inte tillvara möjligheten när den ännu fanns?
Produkten kan alltså inte bli en digital dagstidning. Det vore som om Facit skulle ha överlevt på att skapa en digital skrivmaskin där man snurrar upp ett A4-papper på en rulle och skriver sina bokstäver med ett tangentbord.
Det är – med facit i hand – inte tillvaratagen teknikutveckling.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur 130123
Den här sagan har gett namn åt uttrycket facitfällan – då framgångsrika företag går i putten för att de inte lyckats anamma teknikutvecklingen.
Nu är debatten här om tidningsindustrin som tycks medveten om att den med sina tryckpressar står på samma tröskel. Medveten men handfallen.
Och världsledande...på att ge ut papperstidningar. En skara trogna köpare finns kvar. Undertecknad är en av dessa som vill ha tidningen utbredd över frukostbordet. Som en mildare drog, lika självklar som prillan efter morgonteet.
Mina barn, däremot, sitter vid samma frukost med läsplattor. Dessa är egentligen mycket mer anpassade för ändamålet. Barnen kan inte bara läsa artiklar, utan även se rörliga bilder, höra ljud, leta bakgrundsfakta, kolla busstider, leka och spela. Fantasin sätter gränserna.
Inför detta rynkar nu tidningsbranschen på näsan. Visst är det väl bra med läsplattor. Men vem ska betala för vår produktion av journalistik?
Frågan tycks felställd. Facit finns i sagan om Facit. Frågan borde snarare formuleras: Vad kan vi – med vår fantastiska kunskap i att samla in och tolka nyheter – skapa för digital produkt som går att sälja?
Redaktionerna borde alltså omvandlas till mediabyråer. Nyttan av kompetensen omprövas. Framtiden är knappast en dagspacketerad nyhetsprodukt. Någonting annat måste ta form, varav en papperstryckt tidning kanske får hänga med som kuriosa "för gamla tiders skull".
Annars står man snart där som Facit med sin tryckpress och kliar sig i huvudet. Varför tog vi inte tillvara möjligheten när den ännu fanns?
Produkten kan alltså inte bli en digital dagstidning. Det vore som om Facit skulle ha överlevt på att skapa en digital skrivmaskin där man snurrar upp ett A4-papper på en rulle och skriver sina bokstäver med ett tangentbord.
Det är – med facit i hand – inte tillvaratagen teknikutveckling.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur 130123
onsdag 9 januari 2013
Femton nya dödssynder
Javisst! Som en slags Fossmo turbo de-lux sveper religiositeten fram med havsströmmarna. Maria Vedin är klok som ser eländet i dess kölvatten och manar till kamp mot gudsdyrkan (NSD Kultur 7/1 -13).
Nu lär det knappast bli något enkelt projekt eftersom religiositeten tycks vara inbyggd i människans väsen.
Här i Sverige kämpar vi ändå tappert i sekulariserad och nihilistisk anda för att avskaffa religiöst slagg för gott. Exempelvis har det på de senaste begravningarna jag bevistat aldrig varit tal om något "av jord är du kommen". Till och med inför döden är vi avkristnade. Möjligen då att vi lånar kyrkans lokaler, men bara för att de råkar vara anpassade för ändamålet.
Lite problematiskt blir det dock när människor från andra kulturer kommer hit med tro, seder och fredagsböner. För att rädda skägget har synen nu blivit kulturrelativistisk. Lite lagom då förstås. Det får väl gå an med islam tills invandrarna efter några generationer inser att här i Sverige är gud död, och att det är lika gott att ge efter för...
...den svenska satsmoralen. Här råder nämligen tjänstemannens religion. Kravet på korrektion av felaktiga beteenden kommer numera från myndigheten.
Stödprogram till allehanda avvikare!
Stöd till familjer med för många barn. Stöd till familjer som inga barn har. Stöd till gubbar med för gröna mössor, och stöd till tanter med blå handväskor. Överallt ett stödprogram eller två som ska hjälpa till att korrigera det defekta.
Det är en dödssynd att växa upp utanför byggnormen.
Det är en dödssynd att middagen ibland består av limpsmörgås med falukorv.
Andra exempel på yttringar som svensken inte klarar av att hantera utan myndighetsrelaterade insatser:
Sorg. Skilsmässa. Alkohol. Matintag. Existentiella grubblerier. Motion. Barnuppfostran. Konflikter. Pengar. Ilska.
Inredning icke att förglömma. Svensken kan inte ens välja gardiner själv. En expert måste kopplas in.
Och du har väl för tusan inte struntat i att borsta tänderna!?
Jag håller med Maria Vedin, men med tillägget att det med religion tycks vara som med bubblan i korkmattan.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur 130109
Nu lär det knappast bli något enkelt projekt eftersom religiositeten tycks vara inbyggd i människans väsen.
Här i Sverige kämpar vi ändå tappert i sekulariserad och nihilistisk anda för att avskaffa religiöst slagg för gott. Exempelvis har det på de senaste begravningarna jag bevistat aldrig varit tal om något "av jord är du kommen". Till och med inför döden är vi avkristnade. Möjligen då att vi lånar kyrkans lokaler, men bara för att de råkar vara anpassade för ändamålet.
Lite problematiskt blir det dock när människor från andra kulturer kommer hit med tro, seder och fredagsböner. För att rädda skägget har synen nu blivit kulturrelativistisk. Lite lagom då förstås. Det får väl gå an med islam tills invandrarna efter några generationer inser att här i Sverige är gud död, och att det är lika gott att ge efter för...
...den svenska satsmoralen. Här råder nämligen tjänstemannens religion. Kravet på korrektion av felaktiga beteenden kommer numera från myndigheten.
Stödprogram till allehanda avvikare!
Stöd till familjer med för många barn. Stöd till familjer som inga barn har. Stöd till gubbar med för gröna mössor, och stöd till tanter med blå handväskor. Överallt ett stödprogram eller två som ska hjälpa till att korrigera det defekta.
Det är en dödssynd att växa upp utanför byggnormen.
Det är en dödssynd att middagen ibland består av limpsmörgås med falukorv.
Andra exempel på yttringar som svensken inte klarar av att hantera utan myndighetsrelaterade insatser:
Sorg. Skilsmässa. Alkohol. Matintag. Existentiella grubblerier. Motion. Barnuppfostran. Konflikter. Pengar. Ilska.
Inredning icke att förglömma. Svensken kan inte ens välja gardiner själv. En expert måste kopplas in.
Och du har väl för tusan inte struntat i att borsta tänderna!?
Jag håller med Maria Vedin, men med tillägget att det med religion tycks vara som med bubblan i korkmattan.
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur 130109
torsdag 27 december 2012
Soctanterna den nya vargen
I sinnlig bemärkelse stod jag på bryggan. Som Walt Whitman i Leaves of grass: "Jag ska gå ner till stranden, stå naken...och utan förklädnad."
Man blir aldrig mer människa än så.
Men det blev hösten då mycket rasade samman. Mitt i veckan, någonstans i skarven till oktober, stod jag i foajén till socialkontoret och höll en liten flicka i handen. De skulle prata, var det sagt. Handen var len och modig. Jag ledde henne till ett rum med minst fyra tanter. Soctanter. Det heter så. Polisen kom. Och sen såg jag henne aldrig mer.
Jag stod med tom hand.
Myndighet beslutar, och barn tas utan varför. Sekretess. Socialtjänst med polisiär befogenhet, men utan skyldigheter.
Jag började skaka. Trodde att jag frös. Åkte hem. Tog ett varmt bad. Men jag skakar fortfarande, fyrtio dagar senare.
I går kom en polisbil och gjorde en annan hämtning. Jag såg på, och jag kände även dessa inblandade. Började tycka att tvångsomhändertagandena duggade nog så tätt. Paragrafernas yxa var trubbig. I båda ändar.
Även mina barn blev rädda. De sa det inte högt, men jag såg det på deras andning. Det var inte vargen som tog barnen numera, som i sagorna. Nej, det fanns en modern, effektivare variant. Soctanterna.
Jag tyckte plötsligt synd om poliserna. Nyktra skarprättare.
Liemannen tog den tredje. En god vän jag försummat.
Jag slutade ta varma bad.
Skolan skickade hem lappar. Någonting saknades kanske i en kryssruta.
Proklamation via skolverket: vaccination mot livmoderhalscancer. Men det är förstås frivilligt.
Så jag googlar. Institut och studier. Influensan i färskt minne. Och det blir alldeles för rörigt. Finns inte plats för mer då jag skakar hand med ännu en vikarie.
Nya människor, präktiga nykterister kontorstid. Men kanske blir de stupfulla på lördagskvällen i skymundan. Jag såg det på stan, precis innan snön föll. Blåsten hade skramlat ihop högar med öl- och spritflaskor i ett hörn på Kyrkogatan. Folket super som fan på helgerna. Eller som en annan poet sa i fiss moll:
"En dröm om en bättre värld som de sedan pissar ut".
Sjung med nu allihop!
Pelle Lindblom
publicerad på NSD Kultur 12 dec 2012
Man blir aldrig mer människa än så.
Men det blev hösten då mycket rasade samman. Mitt i veckan, någonstans i skarven till oktober, stod jag i foajén till socialkontoret och höll en liten flicka i handen. De skulle prata, var det sagt. Handen var len och modig. Jag ledde henne till ett rum med minst fyra tanter. Soctanter. Det heter så. Polisen kom. Och sen såg jag henne aldrig mer.
Jag stod med tom hand.
Myndighet beslutar, och barn tas utan varför. Sekretess. Socialtjänst med polisiär befogenhet, men utan skyldigheter.
Jag började skaka. Trodde att jag frös. Åkte hem. Tog ett varmt bad. Men jag skakar fortfarande, fyrtio dagar senare.
I går kom en polisbil och gjorde en annan hämtning. Jag såg på, och jag kände även dessa inblandade. Började tycka att tvångsomhändertagandena duggade nog så tätt. Paragrafernas yxa var trubbig. I båda ändar.
Även mina barn blev rädda. De sa det inte högt, men jag såg det på deras andning. Det var inte vargen som tog barnen numera, som i sagorna. Nej, det fanns en modern, effektivare variant. Soctanterna.
Jag tyckte plötsligt synd om poliserna. Nyktra skarprättare.
Liemannen tog den tredje. En god vän jag försummat.
Jag slutade ta varma bad.
Skolan skickade hem lappar. Någonting saknades kanske i en kryssruta.
Proklamation via skolverket: vaccination mot livmoderhalscancer. Men det är förstås frivilligt.
Så jag googlar. Institut och studier. Influensan i färskt minne. Och det blir alldeles för rörigt. Finns inte plats för mer då jag skakar hand med ännu en vikarie.
Nya människor, präktiga nykterister kontorstid. Men kanske blir de stupfulla på lördagskvällen i skymundan. Jag såg det på stan, precis innan snön föll. Blåsten hade skramlat ihop högar med öl- och spritflaskor i ett hörn på Kyrkogatan. Folket super som fan på helgerna. Eller som en annan poet sa i fiss moll:
"En dröm om en bättre värld som de sedan pissar ut".
Sjung med nu allihop!
Pelle Lindblom
publicerad på NSD Kultur 12 dec 2012
torsdag 29 november 2012
Den skrynkliga 47-öringen
Vi lever på lånad tid. Lån för resan. Planet vi svävar fram i är också belånat. Så även hotellet vi tar in på. Grannens kylskåp är köpt på kredit. Familjens nya bil färdas på ränteträskets motorväg. Liksom huset, dess väggar och tak.
Belånat!
Jag trevar efter en hundring i jeansfickan och inser plötsligt vad jag har i handen. En skuldsedel.
Hundralappen är ju bara ett betalningsmedel som gjorts på ett tryckeri. Sedeln kostar 47 öre att tillverka. Dess påstådda värde är däremot skapat i en komplicerad karusell med banker som trixar och fixar. En lånehandling. Och den dagen ingen tror på valutan är det lika gott att lägga sedeln i en binge på utedasset.
Själv är jag skuldfri. Ingen bank äger mig. Jag har inga lån. Skälet därtill är att jag är en mycket rädd och ängslig filur. Bara en enda gång i livet har jag lånat pengar, till en Audi 80 som stod och glänste på bilfirman. Då var jag skyldig banken 21 000 kronor och sov uruselt om nätterna.
Nu krisar land efter land i Europa. Belånade stater! I Spanien är arbetslösheten nu ofattbara 25 procent. Man behöver inte ha speciellt livlig fantasi för att inse vilka tragedier sådant skapar. Och hur farligt det är.
Kollapsen beror likväl på det faktum att jag håller en skuldsedel i handen som i sin tur blivit belånad. Dessa lån har i sin tur belånats igen. Lån, på lånet, på lånet... Så skapas pengar ur tomma intet. Euro till bilar och villor som spanjorerna egentligen inte hade råd med. Det går bra tills någon i kedjan suckar.
– Jag kan tyvärr inte betala räntan.
Då faller dominobrickorna och smular sönder hela länders ekonomier.
Minns ni Sveriges egen lilla bankkris? Den gången kostade det 200 miljarder kronor för skattebetalarna. Allt verkar redan bortglömt. In med nya bankdirektörer! Upp i sadeln igen. Sedan lån på lånet. Katten på råttan, och råttan på repet.
Än så fungerar våra egna optioner som vi nu flyttar runt mellan varandra i utbyte mot bilar och villor vi egentligen inte har råd med.
Än så länge. Den skrynkliga 47-öringen skaver i fickan.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 28 nov 2012
Belånat!
Jag trevar efter en hundring i jeansfickan och inser plötsligt vad jag har i handen. En skuldsedel.
Hundralappen är ju bara ett betalningsmedel som gjorts på ett tryckeri. Sedeln kostar 47 öre att tillverka. Dess påstådda värde är däremot skapat i en komplicerad karusell med banker som trixar och fixar. En lånehandling. Och den dagen ingen tror på valutan är det lika gott att lägga sedeln i en binge på utedasset.
Själv är jag skuldfri. Ingen bank äger mig. Jag har inga lån. Skälet därtill är att jag är en mycket rädd och ängslig filur. Bara en enda gång i livet har jag lånat pengar, till en Audi 80 som stod och glänste på bilfirman. Då var jag skyldig banken 21 000 kronor och sov uruselt om nätterna.
Nu krisar land efter land i Europa. Belånade stater! I Spanien är arbetslösheten nu ofattbara 25 procent. Man behöver inte ha speciellt livlig fantasi för att inse vilka tragedier sådant skapar. Och hur farligt det är.
Kollapsen beror likväl på det faktum att jag håller en skuldsedel i handen som i sin tur blivit belånad. Dessa lån har i sin tur belånats igen. Lån, på lånet, på lånet... Så skapas pengar ur tomma intet. Euro till bilar och villor som spanjorerna egentligen inte hade råd med. Det går bra tills någon i kedjan suckar.
– Jag kan tyvärr inte betala räntan.
Då faller dominobrickorna och smular sönder hela länders ekonomier.
Minns ni Sveriges egen lilla bankkris? Den gången kostade det 200 miljarder kronor för skattebetalarna. Allt verkar redan bortglömt. In med nya bankdirektörer! Upp i sadeln igen. Sedan lån på lånet. Katten på råttan, och råttan på repet.
Än så fungerar våra egna optioner som vi nu flyttar runt mellan varandra i utbyte mot bilar och villor vi egentligen inte har råd med.
Än så länge. Den skrynkliga 47-öringen skaver i fickan.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 28 nov 2012
onsdag 14 november 2012
ABBA-Bennys huvudbonad
Så fick ABBA-Benny sin doktorshatt. Men min enda slutsats är att han får sin utmärkelse mest för att LTU vill pryda sin egen turban. Eller att devisen är som så ofta förr: Åt den som har skall vara givet.
Höstarna är prisregnens tider. Och det händer gång på gång. En utmärkelse, men som är totalt obegriplig.
Jag har ingen aning om de fantastiska insatser som mr Andersson gjort i LTU:s anda annat än det som står i motiveringen, att han låtit medarbetare från sin studio undervisa vid ljudteknikerutbildningen. Och lite annat smått och gott. Må så vara.
Nåt liknande hände då professor Jan Sandström vid musikhögskolan fick stipendiet Rubus Arcticus av landstinget och 100 000 kronor i sin hatt, trots att han redan var avlönad av staten för att musicera och professera.
Än mer skrattretande var det då Liza Marklund fick Piteå kommuns kulturpris. 21 000 kronor från politikernas nattmössa in i hennes imperium. Det var rent av pinsamt eftersom priser av den här typen – med löjligt små summor dessutom – bör ämnas åt kulturskapare i vardande som är i mer akut behov av pengar.
Fånigt på allvar blev det då USA:s president Barack Obama fick Nobels fredspris 2009 – inte postumt utan snarare prostumt. I förväg. För de krig han ämnade föra. Och för att han bara det året sände 30 000 nya soldater till Afghanistan.
Priset ska enligt Nobel gå till "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer". Hederspriset förvandlades till ett spektakel.
För att undvika löjets skimmer vill jag göra LTU:s hattkommitté uppmärksam på att det finns många konstutövare i Norrbotten minst lika värdiga en hedrande huvudbonad. Nu är ju Bengt Pohjanen redan doktor ev egen kraft, och dessutom hedersdoktor (men inte här förstås, utan vid Uleåborgs universitet). Men i stället för ABBA-Benny skulle jag mycket väl kunna tänka mig Svante Lindqvist, Hasse Alatalo eller varför inte Björn Sjöö i doktorshatt. För att de så framgångsrikt, med stringens och kunskap verkat i musikens tjänst.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 14 nov 2012
Höstarna är prisregnens tider. Och det händer gång på gång. En utmärkelse, men som är totalt obegriplig.
Jag har ingen aning om de fantastiska insatser som mr Andersson gjort i LTU:s anda annat än det som står i motiveringen, att han låtit medarbetare från sin studio undervisa vid ljudteknikerutbildningen. Och lite annat smått och gott. Må så vara.
Nåt liknande hände då professor Jan Sandström vid musikhögskolan fick stipendiet Rubus Arcticus av landstinget och 100 000 kronor i sin hatt, trots att han redan var avlönad av staten för att musicera och professera.
Än mer skrattretande var det då Liza Marklund fick Piteå kommuns kulturpris. 21 000 kronor från politikernas nattmössa in i hennes imperium. Det var rent av pinsamt eftersom priser av den här typen – med löjligt små summor dessutom – bör ämnas åt kulturskapare i vardande som är i mer akut behov av pengar.
Fånigt på allvar blev det då USA:s president Barack Obama fick Nobels fredspris 2009 – inte postumt utan snarare prostumt. I förväg. För de krig han ämnade föra. Och för att han bara det året sände 30 000 nya soldater till Afghanistan.
Priset ska enligt Nobel gå till "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer". Hederspriset förvandlades till ett spektakel.
För att undvika löjets skimmer vill jag göra LTU:s hattkommitté uppmärksam på att det finns många konstutövare i Norrbotten minst lika värdiga en hedrande huvudbonad. Nu är ju Bengt Pohjanen redan doktor ev egen kraft, och dessutom hedersdoktor (men inte här förstås, utan vid Uleåborgs universitet). Men i stället för ABBA-Benny skulle jag mycket väl kunna tänka mig Svante Lindqvist, Hasse Alatalo eller varför inte Björn Sjöö i doktorshatt. För att de så framgångsrikt, med stringens och kunskap verkat i musikens tjänst.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 14 nov 2012
onsdag 31 oktober 2012
Moms och annan skit
På tal om hur kulturarbetarna erbjuds skambud eller förväntas ställa upp som gratiskonsulter åt offentliga inrättningar med både fackförbund och kollektivavtal, ob-tillägg och lagstadgad semester. Åt de anställda!
På tal om det, och för övrigt, vore det ju bra om de slapp höra talas om moms och annan skit.
Det var ju tänkt, enligt den nya kulturpolitiken, att den fria skaparen också skulle bli lycklig företagare. Som jag sagt tidigare; tillsammans med näringslivet är det sällan något problem.
– Skicka en faktura.
Så lyder budskapet utan strul och tjafs.
Men i samarbete med det offentliga har jag slutat att förvånas över okunnigheten.
– Ska han ha 3 000 kronor bara för det där jobbet!?
Så verkar offentlighetens pappersvändare resonera och har ingen aning om vad en företagare gör med momsen. Ej heller har man kunskap om vad de sociala avgifterna är, eller vad som sedan ska betalas in i skatt. I Sverige generellt, skulle jag vilja påstå, är kunskapen utanför företagsvärlden iögonenfallande skral om företagsekonomi. Skamligt dålig. Vad blir egentligen kvar när alla kostnader, moms och avgifter är betalda för den där enorma summan på 3 000 kronor som den stackars konstnären vill betvinga för sin tavla.
– Ingår ramen?
Så frågar vän av oordningen.
Något som skulle göra den största nytta för kulturpolitiken vore en lag som påkallar att lönebeskeden måste bli synliga. Att man öppnar Pandoras ask och låter alla kostnader som företaget har för de anställda stå där, svart på vitt varje månad. Inklusive pensionsavsättningarna och firmafesten.
Det om något skulle sätta perspektiv på tingens ordning.
– Jag tjänar mer på att föreläsa om konst än på själva konsten, sa en celeber vän i branschen häromsistens.
Vi skrattade unisont. Högljutt. Det är ju så ironiskt. Och tragikomiskt.
Lika fånigt är det med tystnaden i debatten från kulturadministratörernas korridorer. Den enda parnassen som existerar. De håller nog för hårt i sitt traktamente, och den lagstadgade semestern.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 31 okt 2012
På tal om det, och för övrigt, vore det ju bra om de slapp höra talas om moms och annan skit.
Det var ju tänkt, enligt den nya kulturpolitiken, att den fria skaparen också skulle bli lycklig företagare. Som jag sagt tidigare; tillsammans med näringslivet är det sällan något problem.
– Skicka en faktura.
Så lyder budskapet utan strul och tjafs.
Men i samarbete med det offentliga har jag slutat att förvånas över okunnigheten.
– Ska han ha 3 000 kronor bara för det där jobbet!?
Så verkar offentlighetens pappersvändare resonera och har ingen aning om vad en företagare gör med momsen. Ej heller har man kunskap om vad de sociala avgifterna är, eller vad som sedan ska betalas in i skatt. I Sverige generellt, skulle jag vilja påstå, är kunskapen utanför företagsvärlden iögonenfallande skral om företagsekonomi. Skamligt dålig. Vad blir egentligen kvar när alla kostnader, moms och avgifter är betalda för den där enorma summan på 3 000 kronor som den stackars konstnären vill betvinga för sin tavla.
– Ingår ramen?
Så frågar vän av oordningen.
Något som skulle göra den största nytta för kulturpolitiken vore en lag som påkallar att lönebeskeden måste bli synliga. Att man öppnar Pandoras ask och låter alla kostnader som företaget har för de anställda stå där, svart på vitt varje månad. Inklusive pensionsavsättningarna och firmafesten.
Det om något skulle sätta perspektiv på tingens ordning.
– Jag tjänar mer på att föreläsa om konst än på själva konsten, sa en celeber vän i branschen häromsistens.
Vi skrattade unisont. Högljutt. Det är ju så ironiskt. Och tragikomiskt.
Lika fånigt är det med tystnaden i debatten från kulturadministratörernas korridorer. Den enda parnassen som existerar. De håller nog för hårt i sitt traktamente, och den lagstadgade semestern.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 31 okt 2012
onsdag 17 oktober 2012
Den snusande terroristen
På gator, i bussar och taxibilar, på affärer och restauranger – överallt har London sina kameror. Onda ögat cirkulerar, allt i syfte att frälsa mig ifrån ondo. Ty riket är polismaktens och vaktbolagens, i evighet amen.
Denna dag startade dock allvaret, mitt liv som filmstjärna. Jag hade varit på långshopping, en runda på flera timmar.
Kön till provhytterna var dessutom enorm. Och möjligen startade allt när jag trotsade kön och gick mot ett ensligt hörn – tämligen respektabel med linne på överkroppen – och provade två skjortor.
Lite senare på det här enorma klädvaruhuset gick proppen ur på barnavdelningen. Som det kan göra för män på klädaffärer. Sötman försvann, och det värkte distinkt i ryggslutet.
Inte en vilopall i sikte. Förbenat! Jag sökte upp ett nytt hörn och dråsade ner på golvet.
London är allt mer likt DDR i bevakningshänseende. I sammanhanget bör beaktas att de kostymklädda med walkie-talkie blir blasé de också, med efterföljande värk i ryggslutet. Tänk dig själv! Stå dagarna i ända och bevaka den katastrof som aldrig inträffar.
Men nu skulle den komma i alla fall, framkallad av en uttråkad herre från Luleå.
Jag reste mig från vilohörnet, tyckte att en snus skulle pigga upp, varpå jag stack ner armen i väskan och fiskade. Nu kom det kritiska ögonblicket. När den militärgröna dosan av märket Tre Ankare blev synlig – oroväckande lik Truppmina 10 – gick larmet. Precis vid hyllan med sparkdräkter. I kommandocentralen hade de nu fått nog av den där skäggiga typen de bevakat och zommat in den senaste halvtimmen. Vakten rusade fram.
Den potentielle självmordsbombaren öppnade förvånat snusdosan. Men explosionen uteblev. I stället la han in en snus.
Vakten förhörde. Myndigt.
– Truppmina 10 är tobak, sa jag.
Han var pakistanier, sa han sedan han lugnat ner sig, och hävdade att Pakistan minsann var snusets ursprungsland.
– Femtio pence dosan hemmavid, påstod han.
– Fyra pund i Sverige. Barley legal, sa jag och bjöd på en pris.
UK var tillfälligt säkrat från ännu ett terrorhot. I polismaktens och vaktbolagens namn, amen.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 17 okt 2012
Denna dag startade dock allvaret, mitt liv som filmstjärna. Jag hade varit på långshopping, en runda på flera timmar.
Kön till provhytterna var dessutom enorm. Och möjligen startade allt när jag trotsade kön och gick mot ett ensligt hörn – tämligen respektabel med linne på överkroppen – och provade två skjortor.
Lite senare på det här enorma klädvaruhuset gick proppen ur på barnavdelningen. Som det kan göra för män på klädaffärer. Sötman försvann, och det värkte distinkt i ryggslutet.
Inte en vilopall i sikte. Förbenat! Jag sökte upp ett nytt hörn och dråsade ner på golvet.
London är allt mer likt DDR i bevakningshänseende. I sammanhanget bör beaktas att de kostymklädda med walkie-talkie blir blasé de också, med efterföljande värk i ryggslutet. Tänk dig själv! Stå dagarna i ända och bevaka den katastrof som aldrig inträffar.
Men nu skulle den komma i alla fall, framkallad av en uttråkad herre från Luleå.
Jag reste mig från vilohörnet, tyckte att en snus skulle pigga upp, varpå jag stack ner armen i väskan och fiskade. Nu kom det kritiska ögonblicket. När den militärgröna dosan av märket Tre Ankare blev synlig – oroväckande lik Truppmina 10 – gick larmet. Precis vid hyllan med sparkdräkter. I kommandocentralen hade de nu fått nog av den där skäggiga typen de bevakat och zommat in den senaste halvtimmen. Vakten rusade fram.
Den potentielle självmordsbombaren öppnade förvånat snusdosan. Men explosionen uteblev. I stället la han in en snus.
Vakten förhörde. Myndigt.
– Truppmina 10 är tobak, sa jag.
Han var pakistanier, sa han sedan han lugnat ner sig, och hävdade att Pakistan minsann var snusets ursprungsland.
– Femtio pence dosan hemmavid, påstod han.
– Fyra pund i Sverige. Barley legal, sa jag och bjöd på en pris.
UK var tillfälligt säkrat från ännu ett terrorhot. I polismaktens och vaktbolagens namn, amen.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 17 okt 2012
onsdag 3 oktober 2012
Kultur är billig skit
Så har jag gjort det gratis igen. Ett föredrag i charmigt sammanhang visserligen. Men när jag kom dit sa jag på halvt allvar:
– Ja det är väl fritt i baren nu för oss gratisföreläsare.
Ett nej till svar. Inte ens en ostsmörgås.
Jag tog en öl ändå, jag tror den gick på 60 spänn, och jag höll mitt lilla föredrag. Men egentligen ångrade jag mig efteråt. Gratis. Är jag verkligen så billig? Är kulturen verkligen så värdelös?
Jag minns också när jag intervjuade konstnären Sara Edström för ett drygt år sedan då vi granskade kulturarbetarnas arbetsvillkor. Hon reagerade på det utdragna sammanträdet. Det eviga mötet med glada administratörer i kulturens tjänst. De satt där med sin lön och förväntade sig att hon skulle sitta gratis, med ostmacka och kaffe som kompensation.
För mig hann det inte gå mer än någon vecka efter gratisföredraget då jag kallades till gratismöte. Inget tvång förstås. Men att missa mötet kunde innebära missade chanser för framtiden.
Jag håller det såhär kryptiskt för att inte avslöja källan i offentligheten. Men mötet var – handen på hjärtat – ganska utdraget och segt. Jag är van vid högre tempo och näringslivets snabbare vägar framåt.
Men det är klart. För kulturinstitutionernas administratörer tickar taxametern. De har lön. För oss frilansare tickar bara klockan. Egentligen borde vi, utan att fråga, fakturera sedvanligt arvode efter sådana där kallelser. Men det fick bli gratis. Fast...jag blev bjuden på lunch och fick resan betald. Den här gången.
Hör och häpna.
Det här får bli ett blad ur en kulturarbetares dagbok. Jag trivs och är nöjd. Tro inget annat. Men jag kan bli provocerad av lättjan och den smått arroganta attityden som tonar fram från de som är satta att administrera kulturpolitik och dramer. Det finns en fräckhet i att uppta andras tid utan ett tack, utan en ostmacka eller en öl.
Ofta finns en okunnighet och en respektlös attityd. Av ren slentrian. Det rör ju bara kulturarbetarpatrasket.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 3 okt 2012
– Ja det är väl fritt i baren nu för oss gratisföreläsare.
Ett nej till svar. Inte ens en ostsmörgås.
Jag tog en öl ändå, jag tror den gick på 60 spänn, och jag höll mitt lilla föredrag. Men egentligen ångrade jag mig efteråt. Gratis. Är jag verkligen så billig? Är kulturen verkligen så värdelös?
Jag minns också när jag intervjuade konstnären Sara Edström för ett drygt år sedan då vi granskade kulturarbetarnas arbetsvillkor. Hon reagerade på det utdragna sammanträdet. Det eviga mötet med glada administratörer i kulturens tjänst. De satt där med sin lön och förväntade sig att hon skulle sitta gratis, med ostmacka och kaffe som kompensation.
För mig hann det inte gå mer än någon vecka efter gratisföredraget då jag kallades till gratismöte. Inget tvång förstås. Men att missa mötet kunde innebära missade chanser för framtiden.
Jag håller det såhär kryptiskt för att inte avslöja källan i offentligheten. Men mötet var – handen på hjärtat – ganska utdraget och segt. Jag är van vid högre tempo och näringslivets snabbare vägar framåt.
Men det är klart. För kulturinstitutionernas administratörer tickar taxametern. De har lön. För oss frilansare tickar bara klockan. Egentligen borde vi, utan att fråga, fakturera sedvanligt arvode efter sådana där kallelser. Men det fick bli gratis. Fast...jag blev bjuden på lunch och fick resan betald. Den här gången.
Hör och häpna.
Det här får bli ett blad ur en kulturarbetares dagbok. Jag trivs och är nöjd. Tro inget annat. Men jag kan bli provocerad av lättjan och den smått arroganta attityden som tonar fram från de som är satta att administrera kulturpolitik och dramer. Det finns en fräckhet i att uppta andras tid utan ett tack, utan en ostmacka eller en öl.
Ofta finns en okunnighet och en respektlös attityd. Av ren slentrian. Det rör ju bara kulturarbetarpatrasket.
Pelle Lindblom
Publicerad på NSD Kultur 3 okt 2012
onsdag 19 september 2012
Gör likadant med bilmekaniker
Så möter jag en bekant i ett gathörn som levererar en rejäl förolämpning.
– Så du stämplar då mellan jobben?
Nej. Absolut inte!
Jag förstår att skymfen är ofrivillig, och jag menar heller inte att det är fel att stämpla för den som är arbetslös. Jag var själv i det läget för ett antal år sedan, och behövde a-kassa en period. Men sedan länge är jag stolt egen företagare i kulturbranschen. Och det ska den okunnige veta, att reglerna i a-kassan aldrig varit sådana att företagare kan kompensera eventuella brister på uppdrag med stämpling.
Och mest av allt: jag vill inte att någon ska tro att alla kulturarbetare per automatik hänger i kjoltyget på bidragssamhället.
Jag försörjer mig själv.
Jag uppbär inga kulturbidrag.
Men kulturbranschen har sina oförskämdheter. NSD Kultur har visat på en rad exempel då det förväntas att kreativisten ska ställa upp gratis eller sälja sig fanatiskt billigt. Mig händer det inte lika ofta nu som förr. Men jag anser att man noga bör undvika den sortens uppdrag. Ibland tackar jag ja ändå, om det går till behjärtansvärda ändamål. Ser mig då som en slags donator. En mecenat åt Kultursverige. Som att lägga några tusenlappar i Röda Korsets bössa.
Samtidigt måste kulturarbetarna erkänna sig medskyldiga till skambuden. Varför betala!? Konstnären har ju a-kassa!
Jag minns speciellt 80-talet då sick-sackande mellan tvivelaktiga AMS-åtgärder och trix med a-kassa var mer regel än undantag. Akassán kunde ironiskt uttalas med lite fransk accent för att få det att låta lite finare.
I dag är halvfifflet inte lika enkelt att genomföra. Men föraktet – synen på konstnären som trixare – hänger kvar. En otäck symbios mellan bidragsberoende, samhälle och konst.
Exempelvis har landstinget konst i foajén till landstingshuset, men ger fortfarande ingen ersättning till de konstnärer som ställer ut där.
Motivering: landstinget gör en god gärning, gör det möjligt för konstföreningar och konstnärer "att få visa upp sig" och "göra reklam för sig själva".
Det går möjligen att försvara sett genom något kulturcyklop, men kan även tas som exempel på hur attityden hänger kvar, hur man grusar en bransch. Nu är det väl upp till var och en att starta ett gratisgalleri. Vad jag ifrågasätter är om ett landsting ska befatta sig med sådant. För varför resonerar i sådana fall inte NLL likadant med andra yrkesgrupper!? Kör samma jippo för bilmekaniker! Sätt upp några verkstäder och låt folk lämna in sina bilar gratis så "mekanikerna kan visa upp sig" och "göra reklam för sig själva".
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 19 sept
– Så du stämplar då mellan jobben?
Nej. Absolut inte!
Jag förstår att skymfen är ofrivillig, och jag menar heller inte att det är fel att stämpla för den som är arbetslös. Jag var själv i det läget för ett antal år sedan, och behövde a-kassa en period. Men sedan länge är jag stolt egen företagare i kulturbranschen. Och det ska den okunnige veta, att reglerna i a-kassan aldrig varit sådana att företagare kan kompensera eventuella brister på uppdrag med stämpling.
Och mest av allt: jag vill inte att någon ska tro att alla kulturarbetare per automatik hänger i kjoltyget på bidragssamhället.
Jag försörjer mig själv.
Jag uppbär inga kulturbidrag.
Men kulturbranschen har sina oförskämdheter. NSD Kultur har visat på en rad exempel då det förväntas att kreativisten ska ställa upp gratis eller sälja sig fanatiskt billigt. Mig händer det inte lika ofta nu som förr. Men jag anser att man noga bör undvika den sortens uppdrag. Ibland tackar jag ja ändå, om det går till behjärtansvärda ändamål. Ser mig då som en slags donator. En mecenat åt Kultursverige. Som att lägga några tusenlappar i Röda Korsets bössa.
Samtidigt måste kulturarbetarna erkänna sig medskyldiga till skambuden. Varför betala!? Konstnären har ju a-kassa!
Jag minns speciellt 80-talet då sick-sackande mellan tvivelaktiga AMS-åtgärder och trix med a-kassa var mer regel än undantag. Akassán kunde ironiskt uttalas med lite fransk accent för att få det att låta lite finare.
I dag är halvfifflet inte lika enkelt att genomföra. Men föraktet – synen på konstnären som trixare – hänger kvar. En otäck symbios mellan bidragsberoende, samhälle och konst.
Exempelvis har landstinget konst i foajén till landstingshuset, men ger fortfarande ingen ersättning till de konstnärer som ställer ut där.
Motivering: landstinget gör en god gärning, gör det möjligt för konstföreningar och konstnärer "att få visa upp sig" och "göra reklam för sig själva".
Det går möjligen att försvara sett genom något kulturcyklop, men kan även tas som exempel på hur attityden hänger kvar, hur man grusar en bransch. Nu är det väl upp till var och en att starta ett gratisgalleri. Vad jag ifrågasätter är om ett landsting ska befatta sig med sådant. För varför resonerar i sådana fall inte NLL likadant med andra yrkesgrupper!? Kör samma jippo för bilmekaniker! Sätt upp några verkstäder och låt folk lämna in sina bilar gratis så "mekanikerna kan visa upp sig" och "göra reklam för sig själva".
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 19 sept
onsdag 5 september 2012
När kapitalet visar proletären respekt
Många kulturarbetare har det skralt. En del lever under existensminimum. Det visar den granskning som NSD Kultur publicerat under de senaste två åren. Som mest tjänade i stället kulturens administratörer. Landstingets kulturchef Elisabeth Lax kunde stoltsera med högre inkomst än Peter Mattei.
Underförstått – en världsberömd operasångare mindre värd än en kulturadministratör i det fagra Norrbotten. Lokala förmågor i förvaltningens tjänst.
Peo Rask har tagit upp stafettpinnen i ett par krönikor och efterlyst bättre villkor för kulturarbetarna. Konstnären framstår som dagens proletär, bara det att arbetarrörelsen verkar ha vänt ryggen åt det nya proletariatet – eller ibland kastar lite manna framför dess fötter.
Exempelvis är Konsthallens ersättning för en utställning på ynka 3 000 kronor. Men konsthallschefen har förstås lön, över 30 000 i månaden.
Nu kan man ju säga att musikern, regissören eller författaren får skylla sig själv. Välj ett annat jobb om inkomsterna är så dåliga. Jag säger inte emot. Kulturutövare får acceptera motgångar. En plats i kulturlivets parnass är ingen självklarhet.
Men kritiken som fördes fram i och med vår granskning är fortfarande obesvarad: Varför är de offentliga ersättningarna – som den på Konsthallen – så skamlöst låga? Dåvarande chefen Sven-Olov Halvares fick också frågan om ersättningen var densamma när Konsthallen anlitade snickare.
– Nej. Snickare utför ju ett arbete, sa han.
Sådan är uppenbarligen attityden. Däremot berättar flera konstutövare att man ute i näringslivet möts med respekt. Inget knussel. Sedvanlig timdebitering. Som för vilken entreprenör som helst.
Men i offentliga rum – även de som styrs av politiker från arbetarrörelsen – görs skillnad på snickare och konstnärer.
Jag pratar alltså inte om bidrag hit eller dit till olika kulturformer, utan om de lägen där institutioner faktiskt ber konstnärer att utföra ett uppdrag. Varför ska då kulturarbetaren behandlas som andra klassens medborgare? Det vill jag gärna veta.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 5 sept
Underförstått – en världsberömd operasångare mindre värd än en kulturadministratör i det fagra Norrbotten. Lokala förmågor i förvaltningens tjänst.
Peo Rask har tagit upp stafettpinnen i ett par krönikor och efterlyst bättre villkor för kulturarbetarna. Konstnären framstår som dagens proletär, bara det att arbetarrörelsen verkar ha vänt ryggen åt det nya proletariatet – eller ibland kastar lite manna framför dess fötter.
Exempelvis är Konsthallens ersättning för en utställning på ynka 3 000 kronor. Men konsthallschefen har förstås lön, över 30 000 i månaden.
Nu kan man ju säga att musikern, regissören eller författaren får skylla sig själv. Välj ett annat jobb om inkomsterna är så dåliga. Jag säger inte emot. Kulturutövare får acceptera motgångar. En plats i kulturlivets parnass är ingen självklarhet.
Men kritiken som fördes fram i och med vår granskning är fortfarande obesvarad: Varför är de offentliga ersättningarna – som den på Konsthallen – så skamlöst låga? Dåvarande chefen Sven-Olov Halvares fick också frågan om ersättningen var densamma när Konsthallen anlitade snickare.
– Nej. Snickare utför ju ett arbete, sa han.
Sådan är uppenbarligen attityden. Däremot berättar flera konstutövare att man ute i näringslivet möts med respekt. Inget knussel. Sedvanlig timdebitering. Som för vilken entreprenör som helst.
Men i offentliga rum – även de som styrs av politiker från arbetarrörelsen – görs skillnad på snickare och konstnärer.
Jag pratar alltså inte om bidrag hit eller dit till olika kulturformer, utan om de lägen där institutioner faktiskt ber konstnärer att utföra ett uppdrag. Varför ska då kulturarbetaren behandlas som andra klassens medborgare? Det vill jag gärna veta.
Pelle Lindblom
publ. på NSD Kultur 5 sept
tisdag 4 september 2012
Bergvall skyldig – till omvänt justitiemord
Största rättsskandalen i Sveriges historia skallar medierna, och häromdagen en lång specialsändning i P1 med massmedial tortyr av bland andra Claes Borgström och Christer van der Kvast. Till och med den tidigare justitiekanslern Göran Lambertz begår ett direktsänt och ämbetsmannamässigt självmord i heliga Aktuellt på bästa sändningstid. Där trasslar han in sig i ett resonemang om en gammal vägbom och framstår som ignorant.
När cirkusen var i full spinn satt huvudpersonen själv på Säter, käkade plankstek till middag och knaprade bensodiazepiner till efterrätt. Där sitter han fortfarande. Allas vår tårögde Sture Bergvall.
Det är nu som likheten blir slående. Sture Bergvalls analogi med den bisarra och fiktiva hjälten Hannibal Lecter skapad av författaren Thomas Harris.
Dr. Lecter i "När lammen tystnar" är kannibalen som även han sitter inspärrad på en säkerhetsavdelning, men ändå lyckas manipulera sin omgivning på ett remarkabelt sätt. I slutändan gör han plankstek av sina offer och käkar upp dem.
Ser man den här kannibalismen allegoriskt måste man säga att Sture Bergvall lyckats kopiera Lecter på ett exemplariskt sätt. Han lyckas begå ett slags omvänt och kollektivt justitiemord – inte på sig själv då – utan på själva rättsväsendet. Han har faktiskt sargat, vingklippt och förlöjligat stora delar av den juridiska eliten i Sverige. Lägg därtill det löjets skimmer som fallit över psykiatrin och dess metoder med den suspekta återgestaltningsterapin i kombination med höga doser av narkotikaklassade preparat.
Även här har Sture Bergvall lyckats dupera och slå knock-out på intelligentian inom vården. Ryktbara experter förvandlas till beryktade dito. En sann kannibal som lurat många – det är uppenbart. Och oavsett vad som är sant eller ej har han i mina ögon, trots att han tagit tillbaka sina erkännanden, ändå lyckats behålla titeln som seriemördare.
Det han lyckats med är att begå en hel serie justitiemord.
Pelle Lindblom
publ. i NSD Kultur 4 sept
När cirkusen var i full spinn satt huvudpersonen själv på Säter, käkade plankstek till middag och knaprade bensodiazepiner till efterrätt. Där sitter han fortfarande. Allas vår tårögde Sture Bergvall.
Det är nu som likheten blir slående. Sture Bergvalls analogi med den bisarra och fiktiva hjälten Hannibal Lecter skapad av författaren Thomas Harris.
Dr. Lecter i "När lammen tystnar" är kannibalen som även han sitter inspärrad på en säkerhetsavdelning, men ändå lyckas manipulera sin omgivning på ett remarkabelt sätt. I slutändan gör han plankstek av sina offer och käkar upp dem.
Ser man den här kannibalismen allegoriskt måste man säga att Sture Bergvall lyckats kopiera Lecter på ett exemplariskt sätt. Han lyckas begå ett slags omvänt och kollektivt justitiemord – inte på sig själv då – utan på själva rättsväsendet. Han har faktiskt sargat, vingklippt och förlöjligat stora delar av den juridiska eliten i Sverige. Lägg därtill det löjets skimmer som fallit över psykiatrin och dess metoder med den suspekta återgestaltningsterapin i kombination med höga doser av narkotikaklassade preparat.
Även här har Sture Bergvall lyckats dupera och slå knock-out på intelligentian inom vården. Ryktbara experter förvandlas till beryktade dito. En sann kannibal som lurat många – det är uppenbart. Och oavsett vad som är sant eller ej har han i mina ögon, trots att han tagit tillbaka sina erkännanden, ändå lyckats behålla titeln som seriemördare.
Det han lyckats med är att begå en hel serie justitiemord.
Pelle Lindblom
publ. i NSD Kultur 4 sept
onsdag 22 augusti 2012
Farbror Vasilis vassa äventyr
Den grekiska solen var på väg ner, i väster som sig bör, och la sig i vattnet som ur vilken jäkla resebroschyr som helst.
Jag satt med hakan i händerna och bara blåstirrade. Det hörde liksom till den här tiden på dygnet. Ett visst tumult hördes dock nere från stranden vid fiskebåtarna, och efter en stund kom Dimitris upp med storfirren på en krok. Dagens fångst. Inte en tonfisk, utan någon annan ful tok till fisk. Lika motbjudande i sitt utseende som en braxen, fast mycket större.
– Vi måste ringa Slaktar-Vasilis!
Det dröjde inte länge innan han kom inrullande i halvfyllan. Det dammade i torrgruset bakom den lilla röda bilen. Han svängde in framför oss där jag och Giannis satt och tomglodde och pekade på fulfisken.
– Tí psári! Vilken jävel till fisk.
Vasilis verkade ha svårt att hitta bromspedalen vid själva parkeringsögonblicket och vara nära att köra över en turist, en solbrun donna i sina bästa år, klädd i en sån där tunn after-beach-klänning och nakna fötter i remmade lädersandaler. Hon trippade undan i sista stund. Vasilis gjorde entré med en torr cigarettstump i mungipan och smällde igen bildörren. Han kom mot oss och langade upp slaktarknivarna och en köttyxa på bordet med en smäll.
– Geia mas!
Allt tedde sig som ett avsnitt ur någon tecknad serie på Barnkanalen. "Farbror Vasilis vassa äventyr". Allt stämde. Möjligen bortsett från graden av berusning då. Men i övrigt – den svarta mustaschen, röda lillbilen, dammet, det slitna blåstället och de alldeles obefläckade gymnastikskorna i vitt.
– Bíra parakaló!
Fram med ölburkarna. Vi skålade och pratade skit. Han rullade mig en cigarrett. Sedan gav han sig på den där plattnosade monsterfisken.
Giannis bara skrattade och rökte. Väntade på en vän, sa han. En vän som aldrig kom.
Mer var det inte. Men det var nu, i detta ögonblick, som jag förstod varför jag överhuvudtaget gav mig ut på resor. Skälet till att jag kommit hit.
Pelle Lindblom
Jag satt med hakan i händerna och bara blåstirrade. Det hörde liksom till den här tiden på dygnet. Ett visst tumult hördes dock nere från stranden vid fiskebåtarna, och efter en stund kom Dimitris upp med storfirren på en krok. Dagens fångst. Inte en tonfisk, utan någon annan ful tok till fisk. Lika motbjudande i sitt utseende som en braxen, fast mycket större.
– Vi måste ringa Slaktar-Vasilis!
Det dröjde inte länge innan han kom inrullande i halvfyllan. Det dammade i torrgruset bakom den lilla röda bilen. Han svängde in framför oss där jag och Giannis satt och tomglodde och pekade på fulfisken.
– Tí psári! Vilken jävel till fisk.
Vasilis verkade ha svårt att hitta bromspedalen vid själva parkeringsögonblicket och vara nära att köra över en turist, en solbrun donna i sina bästa år, klädd i en sån där tunn after-beach-klänning och nakna fötter i remmade lädersandaler. Hon trippade undan i sista stund. Vasilis gjorde entré med en torr cigarettstump i mungipan och smällde igen bildörren. Han kom mot oss och langade upp slaktarknivarna och en köttyxa på bordet med en smäll.
– Geia mas!
Allt tedde sig som ett avsnitt ur någon tecknad serie på Barnkanalen. "Farbror Vasilis vassa äventyr". Allt stämde. Möjligen bortsett från graden av berusning då. Men i övrigt – den svarta mustaschen, röda lillbilen, dammet, det slitna blåstället och de alldeles obefläckade gymnastikskorna i vitt.
– Bíra parakaló!
Fram med ölburkarna. Vi skålade och pratade skit. Han rullade mig en cigarrett. Sedan gav han sig på den där plattnosade monsterfisken.
Giannis bara skrattade och rökte. Väntade på en vän, sa han. En vän som aldrig kom.
Mer var det inte. Men det var nu, i detta ögonblick, som jag förstod varför jag överhuvudtaget gav mig ut på resor. Skälet till att jag kommit hit.
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 22 aug 2012
onsdag 8 augusti 2012
Rostig pigg räddar Grekland ur krisen
– Ni har ju lite problem också, med krisen alltså.Butikägare Giorgos slog ut med armarna. Kris!? Vad pratar han om? De enda som har kris är politikerna...och de kan krisa på bäst de vill. Men här på Karpathos. Nej, nej, nej.
Grekland är förvirrat. Det blir slutsatsen. Att här är varmt och löst i kanterna. Förnekelsen triumferar över förståndet.
Smått obegripligt kanske, men läget kan förklaras med historien om croissanterna. För redan förra året frågade jag ganska envetet:
– Har du inte några croissanter?
– Nej, blev svaret upprepade gånger.
Nu i år tog jag liksom ett modigt halvsteg närmare kassadisken, böjde mig fram mot honom och sa:
– När du beställer från bageriet nästa gång kan du väl ta hem några croissanter.
Dagen efter hade han tagit hem tre. Vad ska man säga om det filosofiska beslutet? Jag menar om man kopplar brödhyllornas logik till krisen, och lägger till en burk tonfisk för 3 euro och 50 cent.
Likadant är det med hotellen. Fast man vet om det, att klichéerna ingår som en del av resan och benämns "den grekiska charmen".
Sängarna är stenhårda. Krokarna för handdukarna på toa klarar inte av att hålla uppe en enda handduk. Hållaren till duschen passar inte ihop med duschhandtaget. Och varmvattnet tar slut 17.19. Balkongdörrarna går inte att stänga. Mitt i utgången till förutnämnda balkong sticker dessutom en rostig pigg upp. Mitt i golvet. Spisplattorna har så låg effekt att pastavattnet aldrig kokar. Och när man drar ut kontakten till hårtorken följer hela vägguttaget med.
Kylskåp på hotell i Grekland är annars ett kapitel för sig. Om exempelvis nedersta hyllan i dörren – ni vet den avsedd för drickor – är intakt, då bör ni veta att ni förmodligen befinner er på vad som är att betrakta som ett lyxhotell.
Därtill kan man säga att om luckan till frysfacket överst i kylen finns kvar, då befinner ni er inte alls i Grekland utan är då helt säkert i ett helt annat land.
– Nu har han äntligen tagit hem croissanter, sa jag. Men bara tre. Vi får dela broderligt.
– Akta rostpiggen!
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 8 aug 2012
Grekland är förvirrat. Det blir slutsatsen. Att här är varmt och löst i kanterna. Förnekelsen triumferar över förståndet.
Smått obegripligt kanske, men läget kan förklaras med historien om croissanterna. För redan förra året frågade jag ganska envetet:
– Har du inte några croissanter?
– Nej, blev svaret upprepade gånger.
Nu i år tog jag liksom ett modigt halvsteg närmare kassadisken, böjde mig fram mot honom och sa:
– När du beställer från bageriet nästa gång kan du väl ta hem några croissanter.
Dagen efter hade han tagit hem tre. Vad ska man säga om det filosofiska beslutet? Jag menar om man kopplar brödhyllornas logik till krisen, och lägger till en burk tonfisk för 3 euro och 50 cent.
Likadant är det med hotellen. Fast man vet om det, att klichéerna ingår som en del av resan och benämns "den grekiska charmen".
Sängarna är stenhårda. Krokarna för handdukarna på toa klarar inte av att hålla uppe en enda handduk. Hållaren till duschen passar inte ihop med duschhandtaget. Och varmvattnet tar slut 17.19. Balkongdörrarna går inte att stänga. Mitt i utgången till förutnämnda balkong sticker dessutom en rostig pigg upp. Mitt i golvet. Spisplattorna har så låg effekt att pastavattnet aldrig kokar. Och när man drar ut kontakten till hårtorken följer hela vägguttaget med.
Kylskåp på hotell i Grekland är annars ett kapitel för sig. Om exempelvis nedersta hyllan i dörren – ni vet den avsedd för drickor – är intakt, då bör ni veta att ni förmodligen befinner er på vad som är att betrakta som ett lyxhotell.
Därtill kan man säga att om luckan till frysfacket överst i kylen finns kvar, då befinner ni er inte alls i Grekland utan är då helt säkert i ett helt annat land.
– Nu har han äntligen tagit hem croissanter, sa jag. Men bara tre. Vi får dela broderligt.
– Akta rostpiggen!
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 8 aug 2012
onsdag 25 juli 2012
Rumpan och snorren mitt i gatan
Jag har varit skogsman nu i många veckor. Häromkvällen åkte jag till stan för några ärenden, men hade ingen aning om att det var så illa. Speciellt som det talas så vitt och brett om hur vi ska locka turister till "vår fina landsända".
Vid Malmudden mötte jag en ambulans med blåljus och sirener. Här har hänt en allvarlig olycka, tänkte jag. Med journalistgenen aktiverad gjorde jag en u-sväng och följde efter.
Men det var bara ett vanligt droglarm. På en parkbänk där bakom parkeringarna satt en överförfriskad yngling och hängde med kroppen över sig själv. En överdos. Av alkohol...eller någon annan substans.
Arkitekterna ritar skisser på romantiska bostadsområden med lummiga björkar och människor som promenerar och ibland sätter sig för att vila i den skira eftermiddagssolen. Men i Luleå...är parkbänkar tydligen till för fyllon.
Utanför Färjan i Norra hamn pågår ett stort slagsmål. Vi borde döpa om stället till promilleviken. Längs Storgatan är promenadstråken vingliga. Se där! En spypöl. Och en tom ölburk rullar i blåsten.
Jag åker sedan till mackarna vid rondellen på Örnäset för att fylla mina båtdunkar. På väg därifrån tar jag mig dock inte ut i korsningen. För mitt i gatan står en oerhört berusad ung man. Han böjer sig ner och ser ut att försöka plocka upp någonting. Rörelserna är väldigt långsamma och trevande. Livremmen är hemma eller bortglömd. De hängande byxorna är så slappa att de dråsar ner till anklarna. Även kalsongerna följer med. Och eftersom han samtidigt böjer sig ner kan jag nu ingående och gratis skåda rakt in i hans bleka röv.
När han reser sig dinglar snorren fullt synlig. Men han verkar ännu inte ha upptäckt vad som hänt. För när han går iväg fastnar ju fötterna i byxbenen och han dråsar framlänges ner i backen.
Hoppas ingen turist ser det här...eller råkar sätta sig på någon parkbänk. Det är inte ens helgdag. Fy, ett sånt jävla fylleslag! Hutlös drogkultur!
Min hemstad. Är det ingen annan än jag som skäms?
Pelle Lindblom
Vid Malmudden mötte jag en ambulans med blåljus och sirener. Här har hänt en allvarlig olycka, tänkte jag. Med journalistgenen aktiverad gjorde jag en u-sväng och följde efter.
Men det var bara ett vanligt droglarm. På en parkbänk där bakom parkeringarna satt en överförfriskad yngling och hängde med kroppen över sig själv. En överdos. Av alkohol...eller någon annan substans.
Arkitekterna ritar skisser på romantiska bostadsområden med lummiga björkar och människor som promenerar och ibland sätter sig för att vila i den skira eftermiddagssolen. Men i Luleå...är parkbänkar tydligen till för fyllon.
Utanför Färjan i Norra hamn pågår ett stort slagsmål. Vi borde döpa om stället till promilleviken. Längs Storgatan är promenadstråken vingliga. Se där! En spypöl. Och en tom ölburk rullar i blåsten.
Jag åker sedan till mackarna vid rondellen på Örnäset för att fylla mina båtdunkar. På väg därifrån tar jag mig dock inte ut i korsningen. För mitt i gatan står en oerhört berusad ung man. Han böjer sig ner och ser ut att försöka plocka upp någonting. Rörelserna är väldigt långsamma och trevande. Livremmen är hemma eller bortglömd. De hängande byxorna är så slappa att de dråsar ner till anklarna. Även kalsongerna följer med. Och eftersom han samtidigt böjer sig ner kan jag nu ingående och gratis skåda rakt in i hans bleka röv.
När han reser sig dinglar snorren fullt synlig. Men han verkar ännu inte ha upptäckt vad som hänt. För när han går iväg fastnar ju fötterna i byxbenen och han dråsar framlänges ner i backen.
Hoppas ingen turist ser det här...eller råkar sätta sig på någon parkbänk. Det är inte ens helgdag. Fy, ett sånt jävla fylleslag! Hutlös drogkultur!
Min hemstad. Är det ingen annan än jag som skäms?
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 25 juli 2012
onsdag 11 juli 2012
För en handfull dollar
Det här är en av fyra krönikor i en svit från The Big Apple - New York - och för att kunna greppa kronologin gör man klokast i att börja med "Grand canyon är bara nys" från 16 maj 2012 och läser sig uppåt.
Så farväl då du stolta, vackra skönhet med gyllenbrun hy och rödmålade tånaglar. Jag saknar dig för evigt eftersom vi aldrig möts igen.
Ja, det tog liksom slut här i mötet med vår gemensamma antagonist, den där självutnämnda FBI-agenten som hotade att konfiskera minneskortet till min kamera.
– Vad är du egentligen ute efter? Fotografera flickor?
Så hade han också frågat.
Ja, varför inte!?
– Finns något bättre motiv?
Men det betraktades förstås som suspekt fastän jag, om sanningen ska fram, faktiskt hade inriktat mig på att fotografera NY-bornas ben. Därtill fanns två skäl. För det första var de som mest uttrycksfulla (om man bortser från de stolta, tjusiga kvinnorna – de med vackrare hudfärg än min). Men jag hade också fått för mig att ben var mest oskyldigt att plåta.
Som jag sagt tidigare: känslan av att jag hela tiden gjorde någonting olagligt bet sig fast.
Fast den där självutnämnde FBI-mannen hade det nog inte så lätt han heller. Förmodligen kom han från Smallville, ni vet som i de där amerikanska dystopierna till filmer där småstadsmoralen liksom svämmar över och blir till någonting helt annat än det var tänkt från början. Det var inte förrän nu, när jag var här, som jag insåg hur samhällskritiska dessa epos egentligen var – och inte då bara mot prydheten i frihetens högborg. Det handlar om voyeurismen också. Sedan Charles Bukowski, sedan totalitarismen.
Och porrindustrin. Innehöll inte också den en slags samhällskritisk satir med sina vulgäriteter? Som ett hånflin mot den kristna puritanismen. Jag kunde inte låta bli att tänka även så.
Jag väntade mig att en polis skulle komma fram till mig och undra:
– Vad antecknar du?
Var vänlig och lägg ner pennan och sluta upp med de där stipuleringarna. Det kan skada vår integritet. Och sedan:
– Have a nice vacation. Men gör inte om det.
Sedan gav jag några dollar i dricks till den gäspande pickolon som tagit hand om min väska, och tre dollar även till receptionisten för att hon ringt en taxi. Och till sist en helkroppsröntgen på Newark.
Pelle Lindblom
Så farväl då du stolta, vackra skönhet med gyllenbrun hy och rödmålade tånaglar. Jag saknar dig för evigt eftersom vi aldrig möts igen.
Ja, det tog liksom slut här i mötet med vår gemensamma antagonist, den där självutnämnda FBI-agenten som hotade att konfiskera minneskortet till min kamera.
– Vad är du egentligen ute efter? Fotografera flickor?
Så hade han också frågat.
Ja, varför inte!?
– Finns något bättre motiv?
Men det betraktades förstås som suspekt fastän jag, om sanningen ska fram, faktiskt hade inriktat mig på att fotografera NY-bornas ben. Därtill fanns två skäl. För det första var de som mest uttrycksfulla (om man bortser från de stolta, tjusiga kvinnorna – de med vackrare hudfärg än min). Men jag hade också fått för mig att ben var mest oskyldigt att plåta.
Som jag sagt tidigare: känslan av att jag hela tiden gjorde någonting olagligt bet sig fast.
Fast den där självutnämnde FBI-mannen hade det nog inte så lätt han heller. Förmodligen kom han från Smallville, ni vet som i de där amerikanska dystopierna till filmer där småstadsmoralen liksom svämmar över och blir till någonting helt annat än det var tänkt från början. Det var inte förrän nu, när jag var här, som jag insåg hur samhällskritiska dessa epos egentligen var – och inte då bara mot prydheten i frihetens högborg. Det handlar om voyeurismen också. Sedan Charles Bukowski, sedan totalitarismen.
Och porrindustrin. Innehöll inte också den en slags samhällskritisk satir med sina vulgäriteter? Som ett hånflin mot den kristna puritanismen. Jag kunde inte låta bli att tänka även så.
Jag väntade mig att en polis skulle komma fram till mig och undra:
– Vad antecknar du?
Var vänlig och lägg ner pennan och sluta upp med de där stipuleringarna. Det kan skada vår integritet. Och sedan:
– Have a nice vacation. Men gör inte om det.
Sedan gav jag några dollar i dricks till den gäspande pickolon som tagit hand om min väska, och tre dollar även till receptionisten för att hon ringt en taxi. Och till sist en helkroppsröntgen på Newark.
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 11 juil juni 2012
onsdag 27 juni 2012
Hej då snygging!
The Diner var ungefär som på film. Soffbås, och lågavlönade servitriser hällde upp hinkvis med svagt kaffe. Allt smakade salt utom pannkakan som smakade sockerkaka.
– Mer kaffe!
Man borde ta hem amerikanarna och visa utsikten från Malmuddsbron. Luleås Manhattan som Säfve kallade holmen. Fast jag var mer inne på att skogens träd var våra höghus. Bergnäsbron vår Brooklyn Bridge. Det är samma här som där, bara att pedikyrsalongerna är fler i New York.
Jag bytte kaffet mot starka ölsorter på karaokebar, sjöng Highway to Hell riktigt distinkt. Då gjorde soulkvinnan entré. Black beauty som koncept – svusltig, bred och rund. Ett sådant tryck i rösten! Och bröst stora som soffkuddar.
Hon sjöng It's Raining Men och skrek:
– Awesome!
Sedan gled hon upp bakom mig och gned fettvalkarna mot min beniga kropp. Åh, denna fria uppsluppenhet!
– Jag älskar dig, sa jag och tog fram kameran. Dokumenterade för att påvisa hur allt var romantiskt och liksom vackert på nåt oskyldigt sätt, tills en tillknäppt amerikan kom fram till mig som vore han självutnämnd FBI-agent och ifrågasatte hotfullt mitt knäppande.
– Jag är glad och berusad, sa jag. Fotograf och turist i samma äggskal. Ett oskyldigt "scrambled egg".
Men han gav sig inte, utan förstärkte sin polisiära attityd. Festen var plötsligt över. Så jag tog mitt pick och pack och drog därifrån.
När jag korsade gatan såg jag att också hon gått. Hon vinkade fast en sån där gul taxi, men stannade upp i dörren och ropade tvärs över Lexington Avenue:
– Good bye handsome!
En slängkyss och sedan försvann hon över Brooklyn Bridge.
Det var första gången någon varit så hotfull mot min kamera, men också första gången en kvinna kallat mig supersnygging och gnidit sin lekamen mot min bara för glädjen i bejakandet. Så motsäger sig allt i denna halvtotalitära regim. Jag svarar:
– Farväl du vackra! Jag kommer alltid att minnas detta ögonblick.
Sedan tog jag själv en taxi...till Luleå och försökte förklara för kvinnorna om friheten och kraften i feminismen jag stött på. Men ingen begrep vad jag talade om.
Pelle Lindblom
– Mer kaffe!
Man borde ta hem amerikanarna och visa utsikten från Malmuddsbron. Luleås Manhattan som Säfve kallade holmen. Fast jag var mer inne på att skogens träd var våra höghus. Bergnäsbron vår Brooklyn Bridge. Det är samma här som där, bara att pedikyrsalongerna är fler i New York.
Jag bytte kaffet mot starka ölsorter på karaokebar, sjöng Highway to Hell riktigt distinkt. Då gjorde soulkvinnan entré. Black beauty som koncept – svusltig, bred och rund. Ett sådant tryck i rösten! Och bröst stora som soffkuddar.
Hon sjöng It's Raining Men och skrek:
– Awesome!
Sedan gled hon upp bakom mig och gned fettvalkarna mot min beniga kropp. Åh, denna fria uppsluppenhet!
– Jag älskar dig, sa jag och tog fram kameran. Dokumenterade för att påvisa hur allt var romantiskt och liksom vackert på nåt oskyldigt sätt, tills en tillknäppt amerikan kom fram till mig som vore han självutnämnd FBI-agent och ifrågasatte hotfullt mitt knäppande.
– Jag är glad och berusad, sa jag. Fotograf och turist i samma äggskal. Ett oskyldigt "scrambled egg".
Men han gav sig inte, utan förstärkte sin polisiära attityd. Festen var plötsligt över. Så jag tog mitt pick och pack och drog därifrån.
När jag korsade gatan såg jag att också hon gått. Hon vinkade fast en sån där gul taxi, men stannade upp i dörren och ropade tvärs över Lexington Avenue:
– Good bye handsome!
En slängkyss och sedan försvann hon över Brooklyn Bridge.
Det var första gången någon varit så hotfull mot min kamera, men också första gången en kvinna kallat mig supersnygging och gnidit sin lekamen mot min bara för glädjen i bejakandet. Så motsäger sig allt i denna halvtotalitära regim. Jag svarar:
– Farväl du vackra! Jag kommer alltid att minnas detta ögonblick.
Sedan tog jag själv en taxi...till Luleå och försökte förklara för kvinnorna om friheten och kraften i feminismen jag stött på. Men ingen begrep vad jag talade om.
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 27 juni 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)