– Mer kaffe!
Man borde ta hem amerikanarna och visa utsikten från Malmuddsbron. Luleås Manhattan som Säfve kallade holmen. Fast jag var mer inne på att skogens träd var våra höghus. Bergnäsbron vår Brooklyn Bridge. Det är samma här som där, bara att pedikyrsalongerna är fler i New York.
Jag bytte kaffet mot starka ölsorter på karaokebar, sjöng Highway to Hell riktigt distinkt. Då gjorde soulkvinnan entré. Black beauty som koncept – svusltig, bred och rund. Ett sådant tryck i rösten! Och bröst stora som soffkuddar.
Hon sjöng It's Raining Men och skrek:
– Awesome!
Sedan gled hon upp bakom mig och gned fettvalkarna mot min beniga kropp. Åh, denna fria uppsluppenhet!
– Jag älskar dig, sa jag och tog fram kameran. Dokumenterade för att påvisa hur allt var romantiskt och liksom vackert på nåt oskyldigt sätt, tills en tillknäppt amerikan kom fram till mig som vore han självutnämnd FBI-agent och ifrågasatte hotfullt mitt knäppande.
– Jag är glad och berusad, sa jag. Fotograf och turist i samma äggskal. Ett oskyldigt "scrambled egg".
Men han gav sig inte, utan förstärkte sin polisiära attityd. Festen var plötsligt över. Så jag tog mitt pick och pack och drog därifrån.
När jag korsade gatan såg jag att också hon gått. Hon vinkade fast en sån där gul taxi, men stannade upp i dörren och ropade tvärs över Lexington Avenue:
– Good bye handsome!
En slängkyss och sedan försvann hon över Brooklyn Bridge.
Det var första gången någon varit så hotfull mot min kamera, men också första gången en kvinna kallat mig supersnygging och gnidit sin lekamen mot min bara för glädjen i bejakandet. Så motsäger sig allt i denna halvtotalitära regim. Jag svarar:
– Farväl du vackra! Jag kommer alltid att minnas detta ögonblick.
Sedan tog jag själv en taxi...till Luleå och försökte förklara för kvinnorna om friheten och kraften i feminismen jag stött på. Men ingen begrep vad jag talade om.
Pelle Lindblom
publc. på NSD Kultur 27 juni 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar