Männen – de förhatliga drägglarna

Hon stod strax bakom oss och såg med trånande blick mot min kvinna. De hade just träffats på dansgolvet. Men nu stod vi i baren, och det var första gången för mig på gayklubb.
– Hon verkar intresserad av dig, sa jag.
– Mmm.
I grunden var jag glatt chockad. Det här hade jag ju i och för sig sett förut tusentals gånger. Men då hade det varit män som stått där i utkanten av bardisken med trånande blick. Män som stötte på kvinnor. Männen, de aktiva. Männen, de drivande i parrelationernas allvar ute i kroglivet. Männen, de förhatliga drägglarna, de översexualiserade monstren.
Det fanns många epitet.
Men nu var det alltså en annan kvinna som trånade efter en annan kvinna. En hon som var tvungen att vara aktiv. För hur skulle annars de homosexuella kvinnorna forma relationer om de hade – liksom i genomsnitt om ni ursäktar generaliseringen – samma passiva hållning som de heterosexuella honorna.
Därav var jag så glad. Jag fick se en annan kvinnobild. Hon hade ju initiativet. Vilken befriande frigjordhet!
På gaybar i tillvaron.
Jag vände mig om och försökte liksom bjuda in henne med blicken. Men hon såg inte ut att orka med en hetero-rival.
Samtidig kämpar Assange och britterna med den svenska turbofeminismen. Han påstår sig, anklagad för våldtäkt, vara rädd för det svenska rättsväsendet i den rigida kvinnofrigörelsens Mekka.
Juridiskt knep eller ej, här i Sverige skulle kvinnan allt få sin rättvisa, i heteronormens och den feminina passivitetens namn, amen.
Den genomsnittliga heterobruden stod nu med all sannolikhet på en helt annan bar i andra änden av stan och tittade snett åt sidan, tränade på svalka och passivitet.
Ett ickejag. Hon hade haft chansen. Men bland det som blivit kvar: hon som tillägnat sig rätten att vara kränkt.
Fel man satte in stöten i kväll. Kanske gick heterohonan till och med i säng med fel man denna afton. Nu var hon i vart fall fri　– fri att vara ofredad.
– Nej, kom nu så går vi och dansar med henne, sa jag. 
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur feb 2011 

Största skräcken som drabbar en västerlänning

Jag ramlade baklänges i vardagsrumsfåtöljen likt en slagen westernhjälte som just upplevde sin sista minut i livet, skjuten i buken av en man i svart hatt.
– You are a tough guy Claw, sa jag.
Han blåste röken ur revolverpipan och svarade:
– Could you think of a better way?
Fast så hotad var jag nu inte på allvar. Inte i verkligheten.
För vad var nu det värsta som kunde hända mig? Vilken var den största skräck och förtvivlan som kunde drabba en västerlänning på solsidan?
Förutom cancer i bukspottkörteln var alltid speglingen ens värsta fiende. Vi var i relation med samtiden. Skräcken var att grannen hade gått och skaffat sig en större och finare båt än vår. Paret vi brukade äta middag hemma hos hade finrenoverat köket och skaffat färgmatchande möbler. Allt gick i renoveringshetsens rostfria ton. Skräcken var att medmänniskan hade haft en soligare, roligare och finare semester – i förlängningen ett bättre liv med en mer molnfri veranda.
Brorsan hade långledigt och högre lön med golvvärme, medan jag sprang runt för att dryga ut så det skulle bli bensinpengar över till båten som vi knappt hade tid att fara ut med.
Men det här hade ju många skaldat om tidigare. Inget var nytt på solsidan egentligen. Skillnaden var bara att nu stod Kadaffi i någon avlägsen talarstol och skrek något så våldsamt och obegripligt, samtidigt som oxfilén i frysen var totalt omoralisk. Grisköttet likaså var knorrlöst och förkastligt. Grädden på semlan var förhatlig liksom jumboräkor från Sydostasien, och likadant var det nog med laxen från Norge om jag tänkte efter.
Det var en himla röra, och vart man än satte ner foten så fanns där ett klaver.
Allt detta är allegorier, något som det är lika bra att betona. Tv-serien med samma soliga namn är en satir över denna samtid. Vi förstod allegorierna, även om just Åsa Petersen aldrig tokhandlat på Ikea.
De amoraliska människorna satt där i slutet på samma sätt som jag, skottskadade i sina fåtöljer framför platta skärmar.
Allah ackbar! Mer var det inte.
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur feb 2011

Usel barndom – konstnärens heliga bröd

Nu kräver jag en noggrann debatt om kulturen och föräldraskapet. Ja, ni vet, det här med barnuppfostran. För jag läser recension på recension här på allehanda kultursidor om lyckade författarskap, om kreatörer som slår sig fram genom mördande konkurrens. De är lyckade. De är konstnärerna som säljer, och älskas helhjärtat av sin publik. De har alla en gedigen historia att berätta. Ord som succé nämns ofta. Men vad som är utmärkande är att de alla har en sak gemensamt, en förbisedd framgångsfaktor som banat vägen för superkarriären:
Just det. De har alla haft en fruktansvärd barndom.
De har alla en förnedrande historia med föräldrar som brutit ner deras psyke och skändat deras personlighet.
Därför: ner med alla gulliga barnuppfostringsråd. Ner med allt prat om att omhulda sina barn, ge dem kärlek och respekt. Allt är ett missförstånd! Hör! Ska våra barn bli lyckade, åtminstone i kulturella sammanhang, måste vi genast ordna så att de får ett helvete. Det ska vara minst ett trauma eller två. Om dagen.
Slå en galge i huvudet och skrik till ditt barn.
– Det blir inget Leos Lekland! Aldrig ska du ens få se på en rutschkana. Aldrig mer i hela ditt liv!
De tar ju risgrynsgröten för given. För ungefär tretusende gången i rad kallar jag åter, som denna morgon, barnen ner för trappan. Jag ropar med vänlig stämma:
– Nu är det frukost. Bordet är dukat!
Ost och skinka, färskt bröd och flingor i filen. Grapefruktjuice i glasen. Tre tusen gånger, jag har räknat ut det. Tre tusen gånger har jag dukat till frukost. Men nu är det slut med det. Man måste ju tänka på barnens framtida karriärer.
Köp hem lite pornografiska alster och "råka" lämna dem framme!
– Festerna här hemma måste bli vildare!
Jag tog upp det med min hustru häromveckan.
– Annars är väl skilsmässa en bra idé, sa jag.
Inte för att vi bråkar eller stökar eller är otrogna mot varandra, utan för att det nog skulle göra barnen gott med lite uppslitande konflikter.
– Vi låtsasbråkar och skriker på varandra i ett halvår. Sedan ser vi till att det blir en riktigt dålig skilsmässa med vårdnadstvist i tingsrätten. Nån av oss kanske skulle flytta till Stockholm och sluta träffa barnen helt!?
För se! Här glittrar ju av julpynt. Hur ska det sluta? Nu tar vi ju med barnen på utlandsresor och tar långledigt i stugan på somrarna. Vi preparerar gröna, nyklippta gräsmattor där de får springa fritt med sina nakna barnfötter ett helt sommarlov.
Nej, STOPP! Vi har tänkt fel, och borde sälja stugan, flytta till ett utsatt område och förvandla hemmet till en knarkarkvart.
– Vi måste i vart fall börja supa mer, sa jag. Och när vi har festerna måste vi ignorera barnen, se till så att de lägger sig hungriga och utan att ha borstat tänderna.
– Det här vi sysslar med nu är alldeles för välordnat.
Freud, lyssna i din grav. Res dig! Stig upp! Vi har upptäck ett grovt fel i dina teorier.
– Vakna!
Jag har förstått nu. Det är det hetska traumat som är att rekommendera under barndomen.
Hur ska de annars kunna ha en chans att försörja sig när de blivit stora?
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur jan 2011 

När ett helt folk tröttnar och får nog

Jag hade precis återvänt till Albert Camus roman Främlingen då det började koka och sjuda i afrikanska Arabien. Nyheterna kom med förvåning. För vad hade väl vi i det kalla Norden brytt oss om norra Afrikas politik? De senaste decennierna hade väl allt brus och damm lagt sig efter de gamla ökenkrigen. Tunisien var ett land dit man reste för solens skull.

Som vanligt skämdes jag, för min okunnighet och mitt bristande engagemang.

Men ett fritt Arabien verkade vara en lika mycket dold dröm som ett fritt Östeuropa när det begav sig.

För jag minns 1989 då jag satt på en buss på väg till Prag. Egentligen var det bara en sån där surresa när hemmavid blivit en plåga med trasig vänskap och förstörda kärleksrelationer fick en bussresa på tvåhundratjugo mil att framstå som en befrielse.

Men det var inte jag som befriades, så mycket minns jag. För när jag kom fram till mitt okunnighetens Tjeckoslovakien hängde frihetens fanor från var och vartannat fönster. Jag frågade spöklika taxichaufförer om vägen till jourkliniken, för jag hade drabbats av dubbelsidig öroninflammation och hade inte mycket tankar över annat än för mitt eget lidande. Men jag såg alla dessa fanor och frågade. Allas ögon lyste av längtan efter befrielse.

Jag hade fått nys om någon slags begivenhet uppe vid gamla borgen också, och masade mig dit med hjälp av två magnecyl. Jag begrep ingenting, som vanligt, men fann mig ståendes mitt i en folkmassa med hundratusentals människor som sökt sig ut från sina garderober och tofflor. De hade lämnat makaronkoken, stängt av spisplattan och gått dit bara för att höra Vaclav Havel svära presidenteden. Året var 1989 och muren i öst hade precis fallit utan att någon alls verkade ha kunnat förutspå det hela.

Allt var en gåta.

Numera var demonstrationstågen hemma i Sverige mestadels ett slags skämt. Några tiotal personer vandrade längs Storgatan i hopp om att NSD och några andra medier skulle uppmärksamma det hela och ge det legitimitet. Själva idén och kraften med ett folkligt uppror var liksom bortglömt, i vart fall i en snöig stad som Luleå en vanlig onsdag i januari.

Först på den där öronvärkande vinterdagen i Prag förstod jag på allvar, och för första gången, kraften i när ett helt folk tröttnar och får nog. En gåtfull mognad uppstår hemma i städskrubben i vilken sliten lägenhet som helst. Ingen greppar vad som händer, inte förrän i samma ögonblick som det sker. Man häller tre decieliter snabbmakaroner ner i ett kokande vatten i skenet av en 40-wattslampa och har plötsligt fått nog av diktatorers rädda påhitt. Den unkna lukten av makt tar över och gör att alla gamla tankesätt härsknar.

Jag tänker ofta på fanorna där i Prag och kraften när ett helt folk plötsligt vägrar marschera på order. Jag undrar hur de har det nu, alla som jag pratade med i den där massiva folksamlingen, och om de börjat koka makaroner igen. Samtidigt föds mitt naiva hopp, att det som händer i Tunisien och Egypten är en början, fött ur samma kraft som leder till ett fritt Arabien – till en tid då Islam slutar användas som täckmantel för despoter och i stället finner en annan väg till kärlek och befrielse.

Men som sagt, det är bara mitt naiva hopp.

Pelle Lindblom 

Publ. i NSD Kultur jan 2011 

Ack du 2010 med dina dubbla världar

Det fanns minst 2010 ansikten. Människorna stod nedböjda i min vision. Själv stirrade jag rakt framför mig och mötte där mitt eget ansikte, direkt i badrumsspegeln – nästan helt utan fördröjning.
Jag såg det i min omgivning också, den där rädslan för det inre samtalet. Det var exempelvis systrarna i mitt liv som låg sömnlösa i timmar på nätterna, ältandes någon slags skuld över tingens ordning. Var det inte att man slängt ett mjölkpaket eller två i fel återvinning så var det nog svälten eller något annat svårlösligt världsdilemma som hon plötsligt hade alldeles för stor skuld i.
Försummelse. Så kanske det kallas på helt vanligt språk.
Vi led alla av försummelse.
Såg man sig om i en vidare krets – och liksom slutade se på den där slitna spegelbilden – så anade man ett annat scenario. Det var de bubbla jagens år som passerat. Det handlade om lögnen som alltid låg och vilade under ytan, men som när som helst riskerade att bli avtäckt.
Som om det stod en konstnär inför allas jag – man får tänka sig det hela som en jungiansk eller platonisk konstruktion – med ett skynke som övertäckte den skulptur som skulle avslöja den sanna bilden.
Hursomhelst är det här med att stå och stirra sig i spegeln egentligen ingenting att rekommendera. Alla innehavare av ett digitalt fotoredigeringsprogram kan plocka upp vilket porträtt som helst och klicka på funktionen "mirrorwise" för att få se hur illa ett spegelvänt ansikte ter sig. Till och med halvhelgon ser fördjävliga ut spegelvända. En distorsion drar över personligheten.
Eller så kanske den sanna bilden framträder.
Mitt ansikte var dock inget att skryta med. Jag hade förresten i fantasin försökt förbereda en förförelsereplik som eventuellt kunde komma till pass – jag vet inte när. Men jag skulle avslappnat dra efter andan och säga:
– Jag har inget snyggt plyte direkt, men min lekamen är i ganska gott skick.
Därtill hade jag planerat ytterligare repliker som skulle anspela på skönheten i specifika kroppsdelar. Men här stötte jag intuitivt på en gräns, det förstod jag, och kunde inte ens fantisera vidare.
Ungefär så hade ett årtionde passerat på det nya seklet. Det var våra nakna ansikten som allt hade handlat om egentligen där 2010 blev en slags grand final. Det offentliga jaget stod sällan i paritet med det som fanns i varje människas kylskåp. Så framstod det.
Littorin hade sina synder att bekänna. Polischef Lindberg häktades för sina illgärningar. Wikileaks klädde av en annan sektor. Hela det storoffentligas ansikte var även det förfalskat. I vart fall byggde hela tillvaron på en lögn som skulle övertäckas med ett mer polerat yttre.
"Facebookstatus kostade tre jobbet" var en annan rubrik som passerade. Att tala ur skägget, säga någonting rakt ut, fungerar inte ens för en konståkare. Alla fick gärna vara som de var. Men vi vill inte se det! Vi vill tydligen inte ens höra talas om det.
Nu visade det sig när jag stod där framför spegeln att jag hade haft liknande resonemang med mig själv. Klarar jag av mina dubbla världar? Mitt jag har väl i och för sig inte mycket annat än just det egna jaget att skryta med. Men det ska djävlarna veta att nog finns det leverpastej ock i mitt kylskåp.
Min tidigare taktik: Erkänn allt direkt!
För alla har ju sådant instängt. Alla.
Men nej. Visa för guds skull inte upp dina rivna knän, tala aldrig ut din sanning. Ner med rullgardinen! Dessa lösa ting är det farligaste av allt som finns. Täck över, täck över...
Pelle Lindblom

Publ. i NSD Kultur jan 2011