Det fanns minst 2010 ansikten. Människorna stod nedböjda i min vision. Själv stirrade jag rakt framför mig och mötte där mitt eget ansikte, direkt i badrumsspegeln – nästan helt utan fördröjning.
Jag såg det i min omgivning också, den där rädslan för det inre samtalet. Det var exempelvis systrarna i mitt liv som låg sömnlösa i timmar på nätterna, ältandes någon slags skuld över tingens ordning. Var det inte att man slängt ett mjölkpaket eller två i fel återvinning så var det nog svälten eller något annat svårlösligt världsdilemma som hon plötsligt hade alldeles för stor skuld i.
Försummelse. Så kanske det kallas på helt vanligt språk.
Vi led alla av försummelse.
Såg man sig om i en vidare krets – och liksom slutade se på den där slitna spegelbilden – så anade man ett annat scenario. Det var de bubbla jagens år som passerat. Det handlade om lögnen som alltid låg och vilade under ytan, men som när som helst riskerade att bli avtäckt.
Som om det stod en konstnär inför allas jag – man får tänka sig det hela som en jungiansk eller platonisk konstruktion – med ett skynke som övertäckte den skulptur som skulle avslöja den sanna bilden.
Hursomhelst är det här med att stå och stirra sig i spegeln egentligen ingenting att rekommendera. Alla innehavare av ett digitalt fotoredigeringsprogram kan plocka upp vilket porträtt som helst och klicka på funktionen "mirrorwise" för att få se hur illa ett spegelvänt ansikte ter sig. Till och med halvhelgon ser fördjävliga ut spegelvända. En distorsion drar över personligheten.
Eller så kanske den sanna bilden framträder.
Mitt ansikte var dock inget att skryta med. Jag hade förresten i fantasin försökt förbereda en förförelsereplik som eventuellt kunde komma till pass – jag vet inte när. Men jag skulle avslappnat dra efter andan och säga:
– Jag har inget snyggt plyte direkt, men min lekamen är i ganska gott skick.
Därtill hade jag planerat ytterligare repliker som skulle anspela på skönheten i specifika kroppsdelar. Men här stötte jag intuitivt på en gräns, det förstod jag, och kunde inte ens fantisera vidare.
Ungefär så hade ett årtionde passerat på det nya seklet. Det var våra nakna ansikten som allt hade handlat om egentligen där 2010 blev en slags grand final. Det offentliga jaget stod sällan i paritet med det som fanns i varje människas kylskåp. Så framstod det.
Littorin hade sina synder att bekänna. Polischef Lindberg häktades för sina illgärningar. Wikileaks klädde av en annan sektor. Hela det storoffentligas ansikte var även det förfalskat. I vart fall byggde hela tillvaron på en lögn som skulle övertäckas med ett mer polerat yttre.
"Facebookstatus kostade tre jobbet" var en annan rubrik som passerade. Att tala ur skägget, säga någonting rakt ut, fungerar inte ens för en konståkare. Alla fick gärna vara som de var. Men vi vill inte se det! Vi vill tydligen inte ens höra talas om det.
Nu visade det sig när jag stod där framför spegeln att jag hade haft liknande resonemang med mig själv. Klarar jag av mina dubbla världar? Mitt jag har väl i och för sig inte mycket annat än just det egna jaget att skryta med. Men det ska djävlarna veta att nog finns det leverpastej ock i mitt kylskåp.
Min tidigare taktik: Erkänn allt direkt!
För alla har ju sådant instängt. Alla.
Men nej. Visa för guds skull inte upp dina rivna knän, tala aldrig ut din sanning. Ner med rullgardinen! Dessa lösa ting är det farligaste av allt som finns. Täck över, täck över...
Pelle Lindblom
Publ. i NSD Kultur jan 2011